I slutet av april varje år, 28:e för att vara mer exakt, inträffar den så kallade Workers Memorial Day. Sedan början av 70-talet har den nordamerikanska fackföreningsrörelsen organiserat aktioner för att hedra minnet av de som årligen dör på jobbet och rikta uppmärksamhet mot något som det möjligen talas om men som det sällan tas krafttag emot. Sedan dess har aktioner organiserats årligen av fackföreningar i stora delar av världen och dagen är sedan mitten av 90-talet erkänd som en internationell aktionsdag av FN-organet ILO.
I de delar av världen där arbetarskyddet är extremt dåligt eller rentav obefintligt sett i ett historiskt perspektiv är det också fullt förståeligt att en sådan här dag kan fylla ett mobiliserande syfte och bli ett verktyg för att sätta frågan om säkerheten i arbetslivet på dagordningen. Det är förstås stor skillnad i vilka risker en arbetare på valfri hyfsat normal industriarbetsplats i Sverige utsätts för jämfört med en textilarbetare i Bangladesh. Konfliktlinjerna i arbetslivet tar sig olika konkreta uttryck, men så länge arbetarrörelsen kan minnas att det i grunden är en och samma grundläggande konflikt som i slutändan kostar människor livet kan inga protester eller aktioner vara irrelevanta oavsett var i världen de äger rum.
För faktum är att läget är riktigt uselt på svensk arbetsmarknad. Fallet med olyckan i Nordkalks kalkugn på SSAB i Luleå är nu inne på sjunde året. Sedan i tisdagen i förra veckan är frågan uppe i hovrätten.
Snåriga företagsinterna delegationsordningar, upphandlingsavtal med underentreprenörer och en redan trubbigt tillämpad arbetsmiljölagstiftning har under dessa sju år gett företaget möjlighet att förhala processen och ansvariga kryphål att ta sig ut genom. Resultatet blir i bästa fall att den kanske största tragedin i många människors liv tröskas genom ett maskineri av rättsliga prövningar under flera års tid och sedan följer en klen företagsbot som plåster på såren. I bästa fall.
Var är katastrofrubrikerna över hur lågt en arbetares liv faktiskt värderas i denna moderna välfärdsstat
Det finns gott om exempel där så inte blev fallet, trots bevisning som svårligen kan ifrågasättas ur ett ansvarsperspektiv. Ytterligare en dödsolycka på SSAB i Luleå där två svetsare 2013 drunknade i stenkolstjära. De utförde ett rutinjobb och öppnade en cistern de fått information om var tom. Dödsolyckan på Enercon vindkraftsbygge utanför Östersund 2011 är ett annat exempel. Där skrevs föreläggande om åtgärder med en tidsfrist på 14 dagar av huvudskyddsombudet på en rad arbetsmoment och omständigheter. Under natten till det 19:e dygnet föll en montör mot en säker död från 12 meters höjd. Inga åtgärder hade vidtagits och inte heller hade någon egen uppföljning av åläggandet skett innan fristen löpt ut. I inget av de här fallen dömdes någon ansvarig för något brott överhuvudtaget.
Det finns fall där ansvariga dömts och företag ålagts att betala böter men det fåtal granskningar som gjorts av hur många av de anmälda arbetsmiljöbrotten som går vidare till åtal, hur väl de utreds och hur kännbara påföljderna blir visar med all önskvärd tydlighet att läget är skakigt. Enligt en granskning från Dagens Arbete som gjordes förra året är påföljden för vållande till annans död i arbetskivet lika kännbar som att dömas för att stjäla en mobiltelefon.
Kvar finns – utöver de avlidnas och skadades familjer, vänner och arbetskamrater – också en fadd känsla av förstämd ovisshet. Vem är egentligen ansvarig för att vi inte ska dö på jobbet? Och vad är det ansvaret värt? Var är katastrofrubrikerna över hur lågt en arbetares liv faktiskt värderas i denna moderna välfärdsstat? Läget på en av världens modernaste arbetsmarknader borde vara orsak nog att delta i aktioner en dag som Workers Memorial day.
_______________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.