Venezuela har djupa ekonomiska problem. Maduros regering har misslyckats med att diversifiera landets ekonomi, polisvåldet mot demonstranter samt förföljelsen och fängslandet av oppositionella politiker såsom Leopoldo Lopez har skadat Venezuelas unga demokrati.
Det är inte kontroversiellt att påstå att regeringen i Venezuela just nu missköter landet, krishanteringen och bristen på matvaror, medicin och livsförnödenheter är under all kritik, samtidigt som jag inte tror att den venezuelanska regeringen planerade den här situationen, varken under Maduro eller Chávez.
Venezuela tillhör, tillsammans med bland annat Ecuador, Brasilien och Bolivia, ALBA-länderna, (Alianza Bolivariana para los Pueblos de Nuestra América). Regeringar som liberala och borgerliga debattörer här hemma i Sverige ofta anklagar för att driva ”svältsocialism” och använda sig av ”diktaturfasoner”. Jag har till och med sett vissa på högerkanten använda Venezuela som skräckexempel i debatten vinster i välfärden, en särskilt osmaklig och dålig jämförelse.
ALBA-ländernas regeringar har vunnit i demokratiska val med klar majoritet. Evo Morales i Bolivia, Lula da Silva och Dilma Rouseff i Brasilien, Raffael Correa i Ecuador samt Hugo Chávez i Venezuela. Jag undrar, varför tror ni att man röstade fram dessa vänsterregeringar till att börja med? Är det för att de föregående högermilitära och konservativa Washington-stödda regeringarna genomfört ett så bra jobb? För att de satsat på sjukvården? För att de stött fattiga småjordbrukare? För att de aktivt arbetat mot analfabetism och trafficking? Det arbetet och den kampen har däremot förts av de socialistiska regeringar som ännu i dag blir framröstade med klar majoritet, och det är därför de vinner. Detta är något som borgerliga debattörer i Sverige inte verkar kunna svälja, jag vet inte om det är för att de aldrig varit i Sydamerika eller för att de inte kan prata spanska men det är ett tydligt mönster.
De borgerligas engagemang för Venezuela och Sydamerika är så tydligt oäkta att det nästan är skrattretandea
De liberala och konservativa regeringar som styrt i Sydamerika sedan 1800-talet genomförde ingenting bortsett från ett intensivt järnvägsbyggande och möjligtvis en halventusiastisk nationalisering av enstaka oljefält. Det är regeringar som kränkt mänskliga rättigheter och som ekonomiskt gynnat samhällseliterna i sina respektive länder i evigheter. Deras politik resulterade i en haltande tillväxt, djupt bidragsberoende, svårt skuldsatt statsapparat samt det faktum att 43 procent av Sydamerikas befolkning år 1999 (precis innan den rosa vågen) levde vid fattigdomsgränsen.
Det var däremot när Chávez, Correas, da Silva och Morales kom till makten som denna siffra för första gången i Sydamerikas historia började minska. Vad man än anser om styret i Venezuela i dag så är det är under dessa socialistiska regeringar som läskunnigheten har gått upp, klassklyftor och ojämlikheter minskat och tillgång till vatten och elektricitet ökat. Välståndet har växt.
Jag tar krisen i Venezuela på stort allvar, jag tar den här situationen på stort allvar.
Protesterna är legitima, landet behöver en kraftig och högljudd opposition eftersom landet är en fungerande demokrati, det är viktigt, den demokratiska tanken bygger ju på en kamp och tävling mellan samhällsvisioner, ideologier och idéer för framtiden.
Detta vill inte svensk höger höra. Det är som om det inte har hänt, som om utvecklingen inte ägt rum. I stället fortsätter man i stället försöka vinna billiga politiska poäng på att att då och då fördöma regeringen på Kuba och nu också attackera det lidande Venezuela.
Jag har aldrig hört dem som pratar om ”svältsocialistism” höja rösten när det kom ut att bananjätten Chiquita gett ekonomiskt stöd till högervridna dödspatruller i Colombia, eller för den delen när halva Sydamerika styrdes av militärdiktaturer då folk sköts ihjäl på gatorna i La Paz, San Salvador och på arenor i Santiago de Chile.
De borgerligas engagemang för Venezuela och Sydamerika är så tydligt oäkta att det nästan är skrattretande, eftersom de gång på gång stödjer rörelser och högerpartier som så självklart förlorar eftersom deras politik bara skulle gynna samhällseliten i huvudstäderna och som struntar fullständigt i mänskliga rättigheter, ekonomisk jämlikhet och rättvisa för ursprungsbefolkningen.