Utrikes

Palestinska civilsamhället mobiliserar

Palestinska demonstranter evakuerar en skadad man under protesterna vid gränsen till Gaza 30 mars. Foto: Adel Hana/AP/TT.

Efter att 17 personer dödats under demonstrationer i Gaza har Israels politik mot palestinierna åter hamnat i fokus. I bakgrunden har det palestinska civilsamhället intagit en viktigare roll på bekostnad av sina politiker som kan inleda ny era av politiskt deltagande i regionen.

Utrikes

Förra fredagen inföll Yom al-Ard, ”markdagen”, i Palestina. Tiotusentals palestinier, inklusive kvinnor och barn, tog sig i fredags till området längs gränsen mellan Gaza och Israel för att demonstrera för palestiniernas rätt att återvända till sitt land. Grupper av unga män tog sig dock fram till själva gränsen och började kasta sten mot de israeliska soldaterna och bränna däck, som så ofta under liknande demonstrationer. De israeliska styrkorna svarade med att öppna eld med skarp ammunition, gummikulor och tårgas mot demonstranterna. Totalt dödades 17 och över 1 400 skadades. De flesta träffades i ryggen och benen när de försökte fly enligt uppgifter från sjukhus i Gaza.

”Kamouflerad terrorism”

Våldet har den gånga veckan utlyst fördömanden från flera ledare runtom i världen och såväl FN:s generalsekreterare António Guterres och EU:s utrikeschef Federica Mogherini har krävt oberoende undersökningar av händelserna. Ett extrainkallat möte i FN:s säkerhetsråd ledde dock inte till någon resolution då USA lade in sitt veto. Även människorättsorganisationen Human Rights Watch fördömde det dödliga våldet som enligt internationell lag ”enbart är tillåtet då fara för eget liv föreligger”.
Israel har tillbakavisat kraven på undersökningar med motiveringen att palestinska demonstranter ska ha planerat attacker mot soldaterna. Enligt den israeliska regeringen ska det islamistiska partiet Hamas som kontrollerar Gazaremsan ha utnyttjat demonstrationerna för att utföra ”kamouflerade terroristattacker” mot israeliska soldater. Det enda exemplet som hittills framkommit är dock en planerad pistolattack, samt två Hamas-soldater som ska ha burit automatvapen. De flesta uppgifter tyder dock på att hotet var kraftigt överdrivet. Enligt The Guardian ska en av de 17 dödade ha varit en bonde som skördade persilja då han träffades av ett pansarvagnsskott. Bland de skadade var flera som försökte fästa palestinska flaggor vid gränsen och andra som försökte skära hål i stängslet.

Israels försvarsminister Avigdor Lieberman sade i söndags i en radiointervju att ”ur soldaternas synvinkel gjorde de vad som krävdes. Jag tycker att alla våra soldater förtjänar beröm.” Enligt en talesperson för den israeliska försvarsmakten (IDF) ska soldaterna ha fått order om att betrakta varje person som närmar sig gränsen som ”ett potentiellt hot”. ”Folk som närmar sig stängslet, som försöker ta sig igenom och skära sönder stängslet för att förstöra infrastrukturen eller använda området som en attackbas kan skjutas” sade överstelöjtnant Peter Lerner. Bruket av krypskyttar ska enligt Lerner ha varit avsett för speciella personer i demonstrationerna. På videor syns dock hur obeväpnade palestinier träffas när de försöker ta sig till gränsen.

Ett tecken på hur olika den israeliska armén och stora delar av omvärlden uppfattade situationen är en tweet från IDF:s officiella konto som postades på lördagen men snabbt raderades, i vilken man skröt om våldet: ”Igår såg vi 30 000 människor; vi kom förberedda och med rätt förstärkning. Ingenting utfördes okontrollerat; allt var exakt och välavvägt, och vi vet var varje kula landade.” Att tweeten kunde uppfattas som att soldaterna medvetet dödat 17 palestinier och skadat 1 400, varav de flesta obeväpnade, tycks inte ha föresvävat befälhavarna.

Rätten till mark

Bakgrunden till den senaste tidens oroligheter i Palestina är flera historiska händelser. Yom al-Ard infaller 30 mars. Varje år demonstrerar hundratusentals palestinier för sin rätt till sin mark i åminnelse av händelserna samma datum 1976, då Israel exproprierade stora delar av de palestinska områdena för bosättningar. En generalstrejk och massprotester den dagen ledde till att sex obeväpnade palestinier dödades och ett hundratal skadades av israeliska säkerhetsstyrkor. I år är demonstrationerna planerade att fortsätta i sex veckor fram till den 15 maj, då åminnelsen av Nakba (”katastrofen”), den period då över 700 000 palestinier tvingades lämna sina hem under kriget 1948, börjar. I somras var det även 50 år sedan Sexdagarskriget då Israel besegrade Egypten, Jordanien och Syrien och annekterade Sinai, Golanhöjderna, Västbanken, östra Jerusalem och Gaza.
Den viktigaste orsaken till det eskalerande våldet är dock USA:s president Donald Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. För många palestinier är det ett tecken på att en fredsprocess som mynnar ut i en tvåstatslösning blir alltmer avlägsen. Israels intensifierade byggande av bosättningar och arméns tilltagande arrogans inför världssamfundet tyder i sin tur på att den israeliska högern har ett stigande självförtroende.

I dag lever de flesta palestinier i en skärgård av små enklaver, kringskurna av israeliska bosättningar och vägar som bara israeler får använda

För palestinierna har kraven på att återvända till sitt ursprungliga land aldrig försvunnit, trots förhoppningarna hos flera israeliska politiker om att de skulle förlora sin identitet och villigt uppgå i andra arabländers befolkningar. När Egyptens president Gamal Abdel Nasser 1953 skrev under ett avtal med FN:s flyktingorgan för palestinier UNRWA som gav tiotusentals palestinska flyktingar rätt att flytta till Sinai uppstod våldsamma protester. Enligt journalisten Alain Gresh talade barn i palestinska flyktingläger årtionden efter att deras föräldrar fördrivits därifrån om städer och byar som de aldrig satt sin fot i som sina hem.

Civilsamhället i fokus

Kraven på sin rätt till marken förstärks av det faktum att palestinierna var och är ett i huvudsak agrart folk som lever av att bruka jorden. Därtill kommer det faktum att Israel fortsätter att bedriva en kolonial bosättningspolitik under regeringar av olika färg, i strid med Osloavtalet som 1993 slog fast att en palestinsk myndighet ska upprättas och som innebar början på en process som skulle leda till etablerandet av två stater på varsin sida om gränsen från 1967 (sedan det året har 650 000 kolonisatörer bosatt sig trots att den internationella brottmålsdomstolen bedömer det som krigsbrott). I dag lever de flesta palestinier i en skärgård av små enklaver, kringskurna av israeliska bosättningar och vägar som bara israeler får använda, samt under andra lagar än dem som gäller för israeler. Enligt Gresh fungerar dessa som en värre form av de så kallade ”Bantustans” som apartheid-regimen upprättade för svarta befolkningar i Sydafrika.

Det som har förändrats de senaste årtiondena är att det palestinska civilsamhället har intagit en allt viktigare roll efter att den politiska processen med Fatah-partiet vid rodret inte lett någonvart. BDS-rörelsen som uppmanar omvärlden att bojkotta och införa sanktioner mot Israel är ett initiativ från det palestinska civilsamhället, likaså förra veckans mobilisering vid gränsen. Med de enkla rättmätiga kraven på att få återvända till sina samhällen och åtnjuta samma rättigheter som israeler kan den växande palestinska befolkningen i och utanför Israel komma att spela en allt viktigare roll i framtiden. Det faktum att till och med Hamas i sitt senaste program säger sig acceptera en återgång till 1967 års gränser visar att oförsonligheten på den palestinska sidan är mindre än på länge, kanske som ett resultat av det palestinska folkets ökade närvaro i den politiska debatten på bekostnad av dess maktlösa representanter. Den allra viktigaste förutsättningen för en sådan utveckling är dock fortfarande ett skifte av den politiska linjen i USA och Israel, vars regeringar snabbt är på väg i den andra riktningen.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • Gaza
  • Palestina

Utrikes