Coronapandemins ekonomiska konsekvenser har börjat märkas i Latinamerika. Förra månaden presenterade Ecuadors president Lenín Moreno – före detta vicepresident till vänsterpresidenten Rafael Correa men i dag bitter fiende till honom och hans kvarvarande allierade – sitt ekonomiska krispaket. Offentliganställda utanför vården och säker­hetsstyrkorna får arbets­dagen nedskuren till 6 timmar (7 för lärare) med motsvarande lönesänkning. Ett tiotal statliga företag ska läggas ned, däribland läkemedels­tillverkningen, järnvägsbolaget och posten. En del av dem ska ersättas av upphandlade privata alternativ. Det nationella flygbolaget försätts också i konkurs.

Samtidigt ska företag ges rätt att bryta tidigare ingångna kollektivavtal och utan gräns sänka löner och ändra arbetstider. Detta kräver dock att en majoritet av de anställda på varje företag röstar för det. Om de inte gör det har arbetsgivaren rätt att säga upp så många hen vill – ett hot med stor tyngd under en ekonomisk kris.

Trots att försöken att avskaffa bränslesubventioner utlöste en våldsam folkresning i oktober förra året har förslaget återupplivats i det nya paketet. För tillfället blir effekterna små på grund av det låga oljepriset, men i framtiden skulle de kunna bli betydligt mer kännbara.
– Det här är åtgärder som regeringen har velat vidta länge, och nu passar de på med coronaviruset som ursäkt, säger ekonomen Nicolas Oliva till Flamman.

Åtgärderna har motiverats som ett sätt att rädda statsbudgeten och möjliggöra satsningar på sjukvården. Ecuador är fortfarande av allt att döma det latinamerikanska land som drabbats hårdast av covid-19. Ingen tror längre på den officiella statistiken. I provinsen Guayana, där den största staden Guayaquil ligger, registrerades 9 000 fler döda i april än under mars. Och då är de officiella siffrorna med säkerhet långt lägre än de verkliga.
I provinsen Pichincha, där huvudstaden Quito ligger, fanns bara en enda ledig intensivvårdplats i början av juni.
– Att det blivit så illa beror till stor del på alla tidigare nedskärningar i sjukvården under de senaste två åren. Till exempel har utgifterna för läkemedel skurits ned med 70 procent. En annan orsak är den ekonomiska situationen där så många är beroende av informella arbeten och inte kan respektera karantänen, säger Patricia Sanchez, kvartersorganisatör i gruppen Colectivo Derecho a la Ciudad i Guayaquil.

Behovet av extra vårdresurser är akut och utrymmet för att lyfta karantänen, med åtföljande inbromsning av ekonomin och fallande skatteintäkter, inte särskilt stort. Problemen förvärras dessutom av att Ecuador är ett oljeexporterande land, en sektor som har drabbats hårt av det kollapsande oljepriset.
”Det fattas 12 miljarder dollar i statsbudgeten – 4 miljarder hoppas regeringen kunna spara in, 4 miljarder ska de täcka med nya lån (främst från Internationella valuta­fonden IMF) och de sista 4 miljarderna finns det ingen plan för”, skriver sociologen David Chavez på webbtidningen Alainet.
Landet har redan ställt in betalningarna på vissa statsobligationer.
– Lenín Moreno hoppas antagligen att IMF och den internationella finansvärlden ska skjuta till resurser om landet bara visar att det är berett att skära ned i utgifterna. Men det kommer knappast att lyckas för programmet leder bara landet djupare in i kris och ingen vill kasta pengar på ett krisland, säger Nicolas Oliva.

Samtidigt som övriga världen – inklusive länder med pressade finanser som Argentina – försöker stimulera ekonomin för att möta den oundvikliga nedgången gör Ecuador alltså tvärtom, vilket riskerar att bara förvärra fallet. Det är nämligen den vanliga konsekvensen av att spara i en lågkonjunktur.
– När arbetslösheten ökar minskar skatteintäkterna, och så vidare. Det riskerar att bli bli en självförstärkande spiral, säger Oliva.
Under Lenín Morenos tid vid makten har landets skuldsättning ökat kraftigt utan att lyckas generera någon tillväxt. En del kritiker lägger en del av skulden på den tidigare presidenten Rafael Correa, med argumentet att han försummade att bygga upp en reserv för dåliga tider och baserade statsfinanserna på ett för evigt högt, eller i varje fall inte kollapsande, oljepris.

Men det finns ytterligare en orsak till landets dåliga finanser, som går ännu längre tillbaka i tiden: dollariseringen. I likhet med Panama och El Salvador saknar Ecuador en egen valuta och använder i stället USA-dollarn. Övergången skedde 1999. Den dåvarande presidenten förlorade makten bara några veckor senare, men beslutet kvarstod. Rafael Correa ifrågasatte då och då politiken i vaga termer, men gjorde aldrig något allvarligt försök att återinföra en nationell valuta.

Enligt en studie av tankesmedjan Celag är dollarn fortfarande populär, med dubbelt så många positivt som negativt inställda. Den anses ha bidragit till stabilitet och låg inflation. Men den har också försatt landet i ett dilemma. Importen översteg exporten redan före oljeprisraset, men landet kan inte korrigera det genom att devalvera valutan. I stället töms landet långsamt på pengar.
– Utan egen valuta får du ingen varning genom att dess värde faller, utan det enda som händer är att centralbankens reserver långsamt minskar. Plötsligt kan vi hamna i en finanskris när pengarna är slut, banker går i konkurs och folk börjar ta ut sina besparingar i panik, säger Nicolas Oliva.
Att man använder ett annat lands valuta betyder också att landets centralbank inte kan skapa pengar vid behov. Som jämförelse har exempelvis Argentina trots en svår kris fortfarande kunnat hålla sig flytande genom att trycka nya centralbankspengar, utan att inflationen exploderat (den har rentav fallit en del, om än från en hög nivå). Detta beror troligen på att efterfrågan i ekonomin är så svag till att börja med.

Oavsett om landet står inför en direkt kollaps eller inte är kombinationen av en misslyckad pandemihantering och nyliberal åtstramningspolitik i varje fall extremt impopulär. Lenín Morenos opinionsstöd är nu på väg mot ensiffriga nivåer.
Protester har hållits av arbetarna på de nu nedlagda statliga bolagen, av lärare, studenter och ursprungsbefolkningens organisationer. Till och med företagar­organisationerna är missnöjda eftersom regeringens krispaket också innehåller skattehöjningar.

Hittills har protesterna förblivit relativt små och isolerade av det enkla skälet att människor tvekar att samlas under pandemin. Frågan är nu om landet kommer kommer att drabbas av en social explosion när den risken minskar. Eller om situationen redan innan dess blir tillräckligt desperat.