Nyheter/Utrikes 29 mars, 2021

Pariskommunen lever på väggarna

Kommunister, anarkister och till och med extrem­högern har i ett och ett halvt sekels tid gjort an­språk på Paris­kommunens arv. Kampen har ofta ut­spelats på hus­väggar och fasader i form av graffiti och affischer, som en ständig påminnelse om revoltens potential.

Under Pariskommunen 1871, liksom under tidigare revolutioner, tjänade skyltar och graffiti som ”revolutionära anslagstavlor”,(2) vars syfte var att informera och mobilisera stadens invånare. Allt tvättades dock bort efter den ”blodiga veckan” (21–28 maj), då upproret slutgiltigt krossades. Men snart började huvudstadens husväggar att tala igen: anonyma personer hyllade de besegrade och riktade anklagelser mot segrarna, vilket underminerade de samstämmiga fördömandena av upproret som kom från Versailles.(3) På muren runt kasernen vid Pépinière skrev ”en grupp republikanska soldater och vänner av folket” 1872: ”Versailles armé, despotismens och vårt arma Frankrikes försvarare; ni är folkets bödlar, blodstenket på era pannor kommer aldrig föschvinna”.(4) Den provisionella regeringens ledare Adolphe Thiers privata palats, som förstördes under Kommunen men återuppbyggdes med hjälp av insamlade pengar, angreps 1873: ”Paris folk, detta hus är priset för ert blod”. Och så klart hyllade man upprorsmakarna: ”Ära åt Ferré, Rossel, Crémieux och Dombrowski som dog för Kommunen” (1872, på en vägg i tolfte arrondissementet). Dessa meningar står för 23 procent av dem som noggrant räknades av polisen 1872. De blev därefter mindre synliga under det att den verbala kampen flyttades till kyrkogården Père-Lachaise, på blomkransarna som lades framför ”de federerades vägg”,(5) och från vilka polisen slet av de budskap som ansågs upproriska.

Det är uppenbart att det krävs mer forskning om 1900-talet för att kartlägga kommunardernas graffiti. Det krävs också fler källor, som blev mer sällsynta efter republikens återinförande och säkrandet av yttrandefriheten, då väggskrifterna inte längre betraktades som ”upproriska” och därför inte längre var föremål för polisrapporter, som är till hjälp för historiker.

Från och med 1920 blev det Franska kommunistpartiet (PCF) den huvudsakliga institutionen för traderingen av Kommunens arv,(6) vilket gjorde att ett släktskap etablerades mellan kommunarderna och kommunisterna. ”Marschen till muren” (la montée au mur) blev en viktig högtid i partiet, som kulminerade i maj 1936 när tåget samlade över en halv miljon människor. Kommunen omnämndes ofta i traktat, artiklar och på affischer. Det skrevs sånger om den, såsom den av Jean Ferrat från 1971. Men den hyllades sällan i skrift på husväggar och fasader – en typ av aktion som sällan omfamnades av PCF.

Men 1968, på rue de la Sorbonne, gatan framför universitetets huvudbyggnad i Paris, kunde man plötsligt läsa ”LEVE KOMMUNEN”. Det var ingen överraskning: Kommunen intog en viktig plats i 68-rörelsens medvetande (filmer om den visades, kommunarden Jules Vallès tidning Le Cri du peuple återutgavs, och så vidare).(7) Repressionen mot demonstranterna under maj 68 jämfördes även ofta, inte utan viss överdrift, med den mot kommunarderna 1871: ”Versailles-­partiet har inte rätt att tala om reformer och framsteg”, skrev till exempel sociologen Alain Touraine (Le Monde, 30 juni 1968). Kommunen fick tjäna som exempel på en självorganiserad direktdemokrati, inte så mycket ”en direkt kopierbar modell som en påminnelse om vad dess företrädare strävade efter – och vad som skulle kunna komma”, skriver historikern Ludivine Bantigny.(8)

Hundraårsjubileet tände flamman igen: en uppsjö artiklar, essäer, romaner, återutgivningar av kommunarders memoarer, spontana åminnelser och till och med några tv-program gjorde Kommunen till ett dagsaktuellt ämne. Det satte dock få spår på Paris husfasader. Men det är också sant att efter 68-rörelsens återtagande av det offentliga rummet genom graffiti (”Vita väggar, tyst folk”, löd en tag) fick detta uttryckssätt ett uppsving. Det var trots allt på gatusten som konstnären Ernest Pignon-Ernest firade Kommunens jubileum.(9) En natt i mars 1971 klistrade han fast en serie ”vilande” bilder på Paris kullerstenar. Han valde bland annat trapporna till kyrkan Sacré-Cœur, och tvingade på så sätt fram en ny medvetenhet om det våld som staden hade upplevt ett sekel tidigare (Sacré-Cœur började byggas i stadsdelen Montmartre 1875 som en symbol över nationens seger över Kommunen, övers. anm.).

Efter 1971 minskade antalet referenser till Kommunen inom de sociala rörelserna märkbart. Det var en konsekvens av PCF:s minskande inflytande, men också av det faktum att händelsen hade inkorporerats i den nationella historieskrivningen kring sekel­skiftet: för första gången behandlades Kommunen i skolböckerna, och ett torg uppkallades efter den i kvarteret Butte-aux-Cailles, samtidigt som platsen framför Sacré-Cœur döptes efter revolutionären Louise Michel. I takt med att Kommunen vann ett bredare erkännande började den också förlora sin subversiva karaktär för extrem­vänstern.

Uppvaknandet ur denna slummer började i början av 2010-talet. Först började mellan 2011 och 2014 sporadiska referenser dyka upp, oftast från den frihetliga och antifascistiska extremvänstern, som vände sig mot den konservativa omskrivningen av Kommunen till en kaotisk orgie i vandalism – till exempel genom Jean Sévillias bok Historiquement correct (Perrin), från 2003, som beskriver Kommunen som ”sjuttiotvå dagars anarki under vilka en rebellisk regim styrde över huvudstaden”. Men den vände sig också mot försöken av extremhögern att göra anspråk på Kommunens arv – såsom den parisiska identitära gruppen Projet Apache, som sedan 2011 har klottrat sin klichéartade slogan på stadens väggar: ”Den rasblandade republiken föddes i kommunardernas blod”. Dessa nya omformuleringar av Kommunens arv, som för vidare traditionen av det anarkistiska minnet av upproret, avspeglar sig i det nya ”frihetliga ifrågasättandet av demokratin”, som Jacques Rougerie har uttryckt det.(10) Problemen med representation och folkets suveränitet, maktutövning, ”verklig”, direkt och social demokrati, som först uttrycktes av kommunarderna, ställdes nu åter in i den offentliga debattens centrum. Det var i detta sammanhang som, morgonen den 18 mars 2014 (143-årsjubileet), parisarna vaknade till åsynen av Sacré-Cœur-kyrkan nedsprejad med budskapen: ”Varken Gud, härskare eller stat”, ”Bränn kyrkorna” och ”Leve Kommunen 1871!” i röda bokstäver.

I mobiliseringen mot arbetsmarknadsreformen 2016 var graffitimålare flitigt aktiva under demonstrationerna. De förvred den grafiska ordningen i det offentliga rummet och tog kontroll över det genom att klottra på reklamskyltar och fönster till banker och försäkringsbolag. Bilder spreds i sociala medier och bidrog till att skapa en ny estetik för den sociala rörelsen. Ockupationen av Place de la République i centrala Paris av rörelsen Nuit debout ledde till en ny våg av symbolisk appropriation genom graffiti. Torget döptes också om till ”Place de la Commune”, medan en ingång till tunnelbanestationen försågs med budskapet ”Må Kommunen återuppstå” i röda bokstäver.

Våren 2018 skakades landet av nya protester, med å ena sidan lokförare som demonstrerade mot en reform av det statliga järnvägsbolaget SNCF, och å den andra studenter som protesterade mot reformen av antagningssystemet till den högre utbildningen. Som sig bör vid ett 50-årsjubileum hyllade den urbana graffitin främst 68-rörelsen (”Maj 68, de firar, vi börjar om”). Men Kommunen var inte helt frånvarande. Flera universitetscampus som ockuperats döptes om av studenterna till ”Tolbiacs fria Kommun”, ”Censiers fria Kommun”, och så vidare. Under lokförarnas demonstration den 22 maj 2018 kunde man läsa: ”Vi skiter i Maj 68, vi vill ha 1871”. I den östfranska staden Bar-le-Duc stod längs en väg invid floden, där ett stort demonstrationståg mot planerna på ett slutförvar av kärnavfall hade passerat den 16 juni, ”Ner med hertigarna, leve Kommunen”. Kommunen mobiliserades nu för sin potential och de revolutionära föreställningar som genomsyrade den, medan de från 1968 ansågs för mjäkiga. I viss utsträckning betyder ”vi vill ha 1871” att ”vi” är beredda att gripa till vapen – vilket för övrigt vilar på en felaktig bild av 68-rörelsen som en fredlig protest av unga borgare, men det är en annan historia.

De gula västarna hänvisade oftare till franska revolutionen, från vilken de lånade idén med ”klagobrev”, än till Pariskommunen. Deras sociologi och politiska kultur avvek från tidigare sociala mobiliseringar. Kommunen som hade utgjort en ständig referens för arbetarrörelsen är i dag långt mindre känd och mindre framhävd i populärkulturen än franska revolutionen(11). Men under gula västarnas ”Akt III” (1 december 2018) när grupper ur den autonoma vänstern anslöt sig till upproret och började dela med sig av sin aktivistkultur som starkt präglats av 1871 började spridda referenser till Kommunen att dyka upp. Under Akt VI (22 december 2018) i Montmartre stod skrivet under Sacré-Cœur-­kyrkan: ”Pariskommunen 1781 [sic] / gula västarna 2018”. Den 12 januari 2019 hade någon skrivit på en trävägg som rests för att skydda affärer på ett shoppingstråk i Paris: ”1871 skäl att rövknulla Macron”. ”Kommunen kommer att återuppstå”, ”Leve Kommunen”, ”Kommunen består”: under akt efter akt (som ofta skrevs med det anarkistiska genomstrukna A:et) ökade omnämnandena av Kommunen där demonstrationstågen drog fram. De dök även upp under demonstrationerna mot pensionsreformen som bröt ut den 5 december 2019. Den 8 december kunde man läsa på boulevard Magenta i Paris: ”Vi börjar med strejk, vi slutar med revolution. 1871–2019. Vi är här. GJ”, och två dagar senare på boulevard Raspail: ”Vi vill ha pengar i väntan på Kommunen”.

Alla dessa omnämnanden är inget mer än åkallanden av ett namn, och det är omöjligt att avgöra hur mycket olika sociala rörelser vet om Pariskommunen eller vad de tycker om den. Citaten vittnar dock om att de gula västarna såväl som motståndarna till pensionsreformen känner till den mobiliserande eller provocerande effekt (beroende på vem man frågar) som Kommunen har. ”Kommunen” framstår alltså snarare som en mer förkroppsligad synonym med ”upplopp”, ”revolt” och ”folklig resning”.
Kanske kommer coronapandemin att försvåra högtidlighållandet av Paris­kommunens 150-års­jubileum. Men då graffitin är en av få uttrycksmöjligheter som ett instängt folk fortfarande förfogar över gäller det att vara uppmärksam på vad väggarna säger oss. Redan på nationaldagen den 14 juli förra året kunde man läsa på en husfasad i östra Paris: ”150 år / Låt oss ta tillbaka vår Kommun / Vi glömmer inte”.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Docent i modern historia vid Gustave-Eiffel-universitetet. Författare till Rage against the machisme, Éditions du Détour, Paris, 2020.
2. Namnet på en antologi med affischer från 1848, Gallica. På argonnaute.paris­nanterre.fr finns också en virtuell utställning av kommunardernas affischer.
3. Den styrande klassen hade tagit sin tillflykt till den kungliga för­orten Versailles inför preussarnas före­stående belägring av Paris 1871.
4. Dessa exempel på graffiti från 1871–1879 kommer från Céline Braconnier, ”Braconnages sur terres d’État. Les inscriptions politiques séditieuses dans le Paris de l’après-Commune (1872–1885)”, Genèses, nr. 35, Paris, 1999.
5. En del av muren runt Père-Lachaise där 147 kommunarder arkebuserades och slängdes i en öppen grav under den ”blodiga veckan” i maj 1871.
6. Jfr. Éric Fournier, La Commune n’est pas morte. Les usages politiques du passé, de 1871 à nos jours, Libertalia, Montreuil, 2013.
7. Jfr. stycket om minnet av Kommunen i Ludivine Bantigny, 1968. De grands soirs en petits matins, Seuil, L’Univers historique, Paris, 2018.
8. Ludivine Bantigny, 1968, a.a.
9. Laurence De Cock och Mathilde Larrère, ”Anvers et contre tout”, i Manifs et stations. Le métro des militant-e-s, Éditions de l’Atelier, koll., ”Celles et ceux du Maitron”, Ivry-sur-Seine, 2020.
10. Jacques Rougerie, ”Entre le réel et l’utopie: République démocratique et sociale, Association, commune, Commune”, i Laurent Colantonio och Caroline Fayolle (red.), Genre et utopie. Avec Michèle Riot-Sarcey, Presses universitaires de Vincennes, koll., ”Temps et espaces”, Saint-Denis, 2014.
11. Sophie Wahnich, ”Sans-culottes et gilets jaunes”, i Joseph Confavreux (red.), Le fond de l’air est jaune. Comprendre une révolte inédite, Seuil, 2019.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)