Under Pariskommunen 1871, liksom under tidigare revolutioner, tjänade skyltar och graffiti som ”revolutionära anslagstavlor”,(2) vars syfte var att informera och mobilisera stadens invånare. Allt tvättades dock bort efter den ”blodiga veckan” (21–28 maj), då upproret slutgiltigt krossades. Men snart började huvudstadens husväggar att tala igen: anonyma personer hyllade de besegrade och riktade anklagelser mot segrarna, vilket underminerade de samstämmiga fördömandena av upproret som kom från Versailles.(3) På muren runt kasernen vid Pépinière skrev ”en grupp republikanska soldater och vänner av folket” 1872: ”Versailles armé, despotismens och vårt arma Frankrikes försvarare; ni är folkets bödlar, blodstenket på era pannor kommer aldrig föschvinna”.(4) Den provisionella regeringens ledare Adolphe Thiers privata palats, som förstördes under Kommunen men återuppbyggdes med hjälp av insamlade pengar, angreps 1873: ”Paris folk, detta hus är priset för ert blod”. Och så klart hyllade man upprorsmakarna: ”Ära åt Ferré, Rossel, Crémieux och Dombrowski som dog för Kommunen” (1872, på en vägg i tolfte arrondissementet). Dessa meningar står för 23 procent av dem som noggrant räknades av polisen 1872. De blev därefter mindre synliga under det att den verbala kampen flyttades till kyrkogården Père-Lachaise, på blomkransarna som lades framför ”de federerades vägg”,(5) och från vilka polisen slet av de budskap som ansågs upproriska.
Det är uppenbart att det krävs mer forskning om 1900-talet för att kartlägga kommunardernas graffiti. Det krävs också fler källor, som blev mer sällsynta efter republikens återinförande och säkrandet av yttrandefriheten, då väggskrifterna inte längre betraktades som ”upproriska” och därför inte längre var föremål för polisrapporter, som är till hjälp för historiker.
Från och med 1920 blev det Franska kommunistpartiet (PCF) den huvudsakliga institutionen för traderingen av Kommunens arv,(6) vilket gjorde att ett släktskap etablerades mellan kommunarderna och kommunisterna. ”Marschen till muren” (la montée au mur) blev en viktig högtid i partiet, som kulminerade i maj 1936 när tåget samlade över en halv miljon människor. Kommunen omnämndes ofta i traktat, artiklar och på affischer. Det skrevs sånger om den, såsom den av Jean Ferrat från 1971. Men den hyllades sällan i skrift på husväggar och fasader – en typ av aktion som sällan omfamnades av PCF.
Men 1968, på rue de la Sorbonne, gatan framför universitetets huvudbyggnad i Paris, kunde man plötsligt läsa ”LEVE KOMMUNEN”. Det var ingen överraskning: Kommunen intog en viktig plats i 68-rörelsens medvetande (filmer om den visades, kommunarden Jules Vallès tidning Le Cri du peuple återutgavs, och så vidare).(7) Repressionen mot demonstranterna under maj 68 jämfördes även ofta, inte utan viss överdrift, med den mot kommunarderna 1871: ”Versailles-partiet har inte rätt att tala om reformer och framsteg”, skrev till exempel sociologen Alain Touraine (Le Monde, 30 juni 1968). Kommunen fick tjäna som exempel på en självorganiserad direktdemokrati, inte så mycket ”en direkt kopierbar modell som en påminnelse om vad dess företrädare strävade efter – och vad som skulle kunna komma”, skriver historikern Ludivine Bantigny.(8)
Hundraårsjubileet tände flamman igen: en uppsjö artiklar, essäer, romaner, återutgivningar av kommunarders memoarer, spontana åminnelser och till och med några tv-program gjorde Kommunen till ett dagsaktuellt ämne. Det satte dock få spår på Paris husfasader. Men det är också sant att efter 68-rörelsens återtagande av det offentliga rummet genom graffiti (”Vita väggar, tyst folk”, löd en tag) fick detta uttryckssätt ett uppsving. Det var trots allt på gatusten som konstnären Ernest Pignon-Ernest firade Kommunens jubileum.(9) En natt i mars 1971 klistrade han fast en serie ”vilande” bilder på Paris kullerstenar. Han valde bland annat trapporna till kyrkan Sacré-Cœur, och tvingade på så sätt fram en ny medvetenhet om det våld som staden hade upplevt ett sekel tidigare (Sacré-Cœur började byggas i stadsdelen Montmartre 1875 som en symbol över nationens seger över Kommunen, övers. anm.).
Efter 1971 minskade antalet referenser till Kommunen inom de sociala rörelserna märkbart. Det var en konsekvens av PCF:s minskande inflytande, men också av det faktum att händelsen hade inkorporerats i den nationella historieskrivningen kring sekelskiftet: för första gången behandlades Kommunen i skolböckerna, och ett torg uppkallades efter den i kvarteret Butte-aux-Cailles, samtidigt som platsen framför Sacré-Cœur döptes efter revolutionären Louise Michel. I takt med att Kommunen vann ett bredare erkännande började den också förlora sin subversiva karaktär för extremvänstern.
Uppvaknandet ur denna slummer började i början av 2010-talet. Först började mellan 2011 och 2014 sporadiska referenser dyka upp, oftast från den frihetliga och antifascistiska extremvänstern, som vände sig mot den konservativa omskrivningen av Kommunen till en kaotisk orgie i vandalism – till exempel genom Jean Sévillias bok Historiquement correct (Perrin), från 2003, som beskriver Kommunen som ”sjuttiotvå dagars anarki under vilka en rebellisk regim styrde över huvudstaden”. Men den vände sig också mot försöken av extremhögern att göra anspråk på Kommunens arv – såsom den parisiska identitära gruppen Projet Apache, som sedan 2011 har klottrat sin klichéartade slogan på stadens väggar: ”Den rasblandade republiken föddes i kommunardernas blod”. Dessa nya omformuleringar av Kommunens arv, som för vidare traditionen av det anarkistiska minnet av upproret, avspeglar sig i det nya ”frihetliga ifrågasättandet av demokratin”, som Jacques Rougerie har uttryckt det.(10) Problemen med representation och folkets suveränitet, maktutövning, ”verklig”, direkt och social demokrati, som först uttrycktes av kommunarderna, ställdes nu åter in i den offentliga debattens centrum. Det var i detta sammanhang som, morgonen den 18 mars 2014 (143-årsjubileet), parisarna vaknade till åsynen av Sacré-Cœur-kyrkan nedsprejad med budskapen: ”Varken Gud, härskare eller stat”, ”Bränn kyrkorna” och ”Leve Kommunen 1871!” i röda bokstäver.
I mobiliseringen mot arbetsmarknadsreformen 2016 var graffitimålare flitigt aktiva under demonstrationerna. De förvred den grafiska ordningen i det offentliga rummet och tog kontroll över det genom att klottra på reklamskyltar och fönster till banker och försäkringsbolag. Bilder spreds i sociala medier och bidrog till att skapa en ny estetik för den sociala rörelsen. Ockupationen av Place de la République i centrala Paris av rörelsen Nuit debout ledde till en ny våg av symbolisk appropriation genom graffiti. Torget döptes också om till ”Place de la Commune”, medan en ingång till tunnelbanestationen försågs med budskapet ”Må Kommunen återuppstå” i röda bokstäver.
Våren 2018 skakades landet av nya protester, med å ena sidan lokförare som demonstrerade mot en reform av det statliga järnvägsbolaget SNCF, och å den andra studenter som protesterade mot reformen av antagningssystemet till den högre utbildningen. Som sig bör vid ett 50-årsjubileum hyllade den urbana graffitin främst 68-rörelsen (”Maj 68, de firar, vi börjar om”). Men Kommunen var inte helt frånvarande. Flera universitetscampus som ockuperats döptes om av studenterna till ”Tolbiacs fria Kommun”, ”Censiers fria Kommun”, och så vidare. Under lokförarnas demonstration den 22 maj 2018 kunde man läsa: ”Vi skiter i Maj 68, vi vill ha 1871”. I den östfranska staden Bar-le-Duc stod längs en väg invid floden, där ett stort demonstrationståg mot planerna på ett slutförvar av kärnavfall hade passerat den 16 juni, ”Ner med hertigarna, leve Kommunen”. Kommunen mobiliserades nu för sin potential och de revolutionära föreställningar som genomsyrade den, medan de från 1968 ansågs för mjäkiga. I viss utsträckning betyder ”vi vill ha 1871” att ”vi” är beredda att gripa till vapen – vilket för övrigt vilar på en felaktig bild av 68-rörelsen som en fredlig protest av unga borgare, men det är en annan historia.
De gula västarna hänvisade oftare till franska revolutionen, från vilken de lånade idén med ”klagobrev”, än till Pariskommunen. Deras sociologi och politiska kultur avvek från tidigare sociala mobiliseringar. Kommunen som hade utgjort en ständig referens för arbetarrörelsen är i dag långt mindre känd och mindre framhävd i populärkulturen än franska revolutionen(11). Men under gula västarnas ”Akt III” (1 december 2018) när grupper ur den autonoma vänstern anslöt sig till upproret och började dela med sig av sin aktivistkultur som starkt präglats av 1871 började spridda referenser till Kommunen att dyka upp. Under Akt VI (22 december 2018) i Montmartre stod skrivet under Sacré-Cœur-kyrkan: ”Pariskommunen 1781 [sic] / gula västarna 2018”. Den 12 januari 2019 hade någon skrivit på en trävägg som rests för att skydda affärer på ett shoppingstråk i Paris: ”1871 skäl att rövknulla Macron”. ”Kommunen kommer att återuppstå”, ”Leve Kommunen”, ”Kommunen består”: under akt efter akt (som ofta skrevs med det anarkistiska genomstrukna A:et) ökade omnämnandena av Kommunen där demonstrationstågen drog fram. De dök även upp under demonstrationerna mot pensionsreformen som bröt ut den 5 december 2019. Den 8 december kunde man läsa på boulevard Magenta i Paris: ”Vi börjar med strejk, vi slutar med revolution. 1871–2019. Vi är här. GJ”, och två dagar senare på boulevard Raspail: ”Vi vill ha pengar i väntan på Kommunen”.
Alla dessa omnämnanden är inget mer än åkallanden av ett namn, och det är omöjligt att avgöra hur mycket olika sociala rörelser vet om Pariskommunen eller vad de tycker om den. Citaten vittnar dock om att de gula västarna såväl som motståndarna till pensionsreformen känner till den mobiliserande eller provocerande effekt (beroende på vem man frågar) som Kommunen har. ”Kommunen” framstår alltså snarare som en mer förkroppsligad synonym med ”upplopp”, ”revolt” och ”folklig resning”.
Kanske kommer coronapandemin att försvåra högtidlighållandet av Pariskommunens 150-årsjubileum. Men då graffitin är en av få uttrycksmöjligheter som ett instängt folk fortfarande förfogar över gäller det att vara uppmärksam på vad väggarna säger oss. Redan på nationaldagen den 14 juli förra året kunde man läsa på en husfasad i östra Paris: ”150 år / Låt oss ta tillbaka vår Kommun / Vi glömmer inte”.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter
1. Docent i modern historia vid Gustave-Eiffel-universitetet. Författare till Rage against the machisme, Éditions du Détour, Paris, 2020.
2. Namnet på en antologi med affischer från 1848, Gallica. På argonnaute.parisnanterre.fr finns också en virtuell utställning av kommunardernas affischer.
3. Den styrande klassen hade tagit sin tillflykt till den kungliga förorten Versailles inför preussarnas förestående belägring av Paris 1871.
4. Dessa exempel på graffiti från 1871–1879 kommer från Céline Braconnier, ”Braconnages sur terres d’État. Les inscriptions politiques séditieuses dans le Paris de l’après-Commune (1872–1885)”, Genèses, nr. 35, Paris, 1999.
5. En del av muren runt Père-Lachaise där 147 kommunarder arkebuserades och slängdes i en öppen grav under den ”blodiga veckan” i maj 1871.
6. Jfr. Éric Fournier, La Commune n’est pas morte. Les usages politiques du passé, de 1871 à nos jours, Libertalia, Montreuil, 2013.
7. Jfr. stycket om minnet av Kommunen i Ludivine Bantigny, 1968. De grands soirs en petits matins, Seuil, L’Univers historique, Paris, 2018.
8. Ludivine Bantigny, 1968, a.a.
9. Laurence De Cock och Mathilde Larrère, ”Anvers et contre tout”, i Manifs et stations. Le métro des militant-e-s, Éditions de l’Atelier, koll., ”Celles et ceux du Maitron”, Ivry-sur-Seine, 2020.
10. Jacques Rougerie, ”Entre le réel et l’utopie: République démocratique et sociale, Association, commune, Commune”, i Laurent Colantonio och Caroline Fayolle (red.), Genre et utopie. Avec Michèle Riot-Sarcey, Presses universitaires de Vincennes, koll., ”Temps et espaces”, Saint-Denis, 2014.
11. Sophie Wahnich, ”Sans-culottes et gilets jaunes”, i Joseph Confavreux (red.), Le fond de l’air est jaune. Comprendre une révolte inédite, Seuil, 2019.
