Natten till måndagen meddelade ledaren för liberala FDP, Christian Lindner, inför TV-kamerorna att koalitionsförhandlingarna med kristdemokratiska CDU/CSU och De gröna hade misslyckats. Nästan två månader efter valet och efter fyra veckors förhandlingar om en så kallad ”Jamaika-koalition” står det annars så stabila Tyskland nu inför ett historiskt sällan skådat val: minoritetsregering eller nyval.
Skulden för de strandade förhandlingarna vilar till största del på FDP. Partiet har sedan det återuppstod under Lindners ledarskap efter att ha åkt ur förbundsdagen 2013 intagit den mest kritiska hållningen till Angela Merkels regering efter högerpopulistiska AfD. Enligt Lindner ska oenighet i flera sakfrågor ha gjort att de såg sig tvungna att lämna förhandlingarna. Det gäller bland annat partiets krav på begränsning av flyktinginvandringen till förmån för ekonomisk invandring och slopandet av skatten ”Soldaritätszuschlag” som infördes för att täcka kostnaderna för Tysklands återförening på 1990-talet.
Vad som nu händer är ovisst. Merkels storkoalition mellan CDU/CSU och socialdemokratiska SPD kommer att sitta kvar tills vidare. President Franck-Walter Steinmeier uppmanade i måndags alla partier att återvända till förhandlingsbordet. Att det kommer leda till politisk stabilitet är dock mindre troligt än på länge. Kvar finns bara oaptitliga alternativ.
Minoritetsregering
Ett alternativ är en minoritetsregering bestående av CDU och ett eller flera partier. De kan röra sig om systerpartiet CSU, FDP eller De gröna. En sådan skulle dock behöva indirekt stöd av SPD, vilket inte är otroligt. Det är dock något som CSU inte skulle tolerera och en spricka mellan CDU och CSU skulle kunna stå Angela Merkel dyrt och eventuellt leda till hennes politiska fall.
För Merkel vore en fortsatt storkoalition att föredra. Det är dock något som SPD har uteslutit. Efter valnederlaget i september, det fjärde i raden för socialdemokraterna, är partiet mitt uppe i en bearbetningsprocess. Partiledaren Martin Schulz har lovat att staka ut en ny linje för partiet som enbart har tagit skada av att ingå i blocköverskridande regeringar. I vilken riktning den linjen kommer att gå är dock ännu oklart.
SPD skulle dock eventuellt kunna släppa fram en CDU-ledd minoritetsregering på en fall-till-fall-basis. Det skulle vara en bekväm situation för partiet som helt enkelt kan säga nej så fort det inte kan enas med regeringen. Det skulle ge SPD makt att diktera villkoren för tysk politik under hela mandatperioden utan själv behöva smutsa ner sig. Ett sådant upplägg får dock gälla som nödlösning.
Ett annat men ännu mindre troligt alternativ är att SPD får chansen att bilda en minoritetsregering med De gröna och FDP med CDU som stödparti. Det kan vara enda chansen för Schulz att bli kansler. Men att det skulle vara lättare att smälta än en minoritetsregering ledd av CDU, som är största parti, är inte troligt.
Nyval
I brist på utsikter till en stabil koalitionsregering återstår ett alternativ: nyval. Det är något som inget parti förutom AfD antagligen skulle tjäna på och mycket lär göras för att undvika det. CDU förlorade flest väljare i valet i september och det ser enligt opinionsundersökningarna inte ut som att de skulle vinna tillbaka många om det var val i dag. Detsamma gäller för SPD, även om väljarförlusten hos dem var mindre. Inte heller FDP eller De gröna ser ut att tjäna särskilt mycket på ett nyval. Det skulle däremot AfD kunna göra.
Höger- och vänsterflyglarna som fram till valet mer eller mindre hade lyckats överbrygga sina meningsskiljaktigheter befinner sig nu i ett bittert ordkrig
De misslyckade förhandlingarna har i viss mån stärkt partiet och visat att deras blotta existens i tysk politik kan skaka om etablissemanget. I egenskap av protestparti väntar sig väljarna inte att de ska söka kompromisser med andra partier, även om några ledare förmodligen skulle kunna tänka sig att släppa igenom en högerledd minoritetsregering med en främlingsfientlig prägel (en sådan skulle dock knappast kunna ledas av Merkel). Snarare väntar sig väljarna att AfD på avstånd ska sabotera alla försök till regeringsbildning mellan de etablerade partierna utan att själva behöva lyfta ett finger. Partiet ligger stabilt i opinionsmätningarna och kan snarare räkna med att stärkas i händelse av nyval.
Inbördeskrig i vänstern
Vänsterpartiet Die Linke berörs minst av kaoset. Teoretiskt skulle de kunna tänka sig att ingå i en röd-röd-grön koalition med SPD och De gröna, men en sådan är på förhand utesluten på grund av de högerinriktade ledningarna i de två andra partierna. Dessutom är partiet mitt uppe i ett storgräl som en konsekvens av det dåliga valresultatet i september. Höger- och vänsterflyglarna som fram till valet mer eller mindre hade lyckats överbrygga sina meningsskiljaktigheter befinner sig nu i ett bittert ordkrig som redan har fått konsekvenser. I början av november avgick valstrategen Mattias Höhn efter att ha anklagats för att ha förhållit sig alltför neutral i konflikten mellan fraktionerna.
Konflikten står mellan den moderata partiledaren Katja Kipping och den mer radikala kanslerkandidaten Sahra Wagenknecht. Partiledningen kring Kipping anklagar Wagenknecht för att ha spelat på främlingsfientliga stämningar under valkampanjen när hon kritiserade den tyska regeringens asylpolitik. För dem bevisar valresultatet, i vilket Die Linke tappade stort bland de traditionella östtyska väljarna till förmån för AfD, att Wagenknechts försök att vinna tillbaka de ”avhängda” arbetarväljarna genom att fokusera på invandring inte fungerar och snarare bidrar till att stärka extremhögern. Kipping-fraktionen kan i stället sägas representera den väljarskara som faktiskt växer i partiet: unga och högutbildade i storstäder och framför allt i västra Tyskland. Wagenknecht håller å sin sida fast vid sin ståndpunkt och hotade i slutet av oktober till och med med att avgå som gruppledare i förbundsdagen om attackerna mot henne inte upphör.
I ett sådant läge skulle Die Linke sannolikt inte gynnas av ett nyval. Med vad som ser ut som ett smärre inbördeskrig på väg lär det bara vara till skada.
