Året var 1981. Det radikala Miljöpartiet bildades som en protest mot det dåvarande svenska fempartisystemet och dess oförmåga att hantera miljöfrågorna. 1988 kom MP in i riksdagen första gången. Valet 1991 åkte man ut igen, men sedan 1994 har partiet varaktigt hållit sig över riksdagsspärren. Man ville föra in den klimatpolitiska dimensionen i riksdagen – och nu finns den där. Med detta har MP lyckats.
Allt sedan starten har MP varit ett mittenparti, som inte vill förhålla sig till höger eller vänster utan som man sa i valrörelsen 2002; ”Varför inte framåt?”. En slogan som enligt sägnen kommer från det gröna partiet i dåvarande Västtyskland, som använde den för att ta avstånd till den starka marxistiska falangen som då fanns i partiet. MP är alltså ett klassiskt protestparti, ett antietablissemangsparti – och blev till en början hånade för det. De ville vara ett annat slags parti – inte som de andra. Därför roterade man länge maktpositioner, därför var gräsrötterna viktiga och därför var man ett hårt och olydigt samarbetsparti under Göran Perssons regeringstid.
Men olydigt kan man inte längre anklaga Miljöpartiet för att vara. Långt därifrån. Det nya Miljöpartiet är skötsamt och fogligt. Mitt under påskhelgen bestämde sig partiets strateger för att komma med sina bud till de ”terrorbekämpnings-samtal” som inrikesminister Anders Ygeman bjudit in till. Flashen som pep i mobilen lät som följer: ”MP öppnar för fotboja på personer som fått avvisningsbeslut – ger besked inför samtalen om terrorbekämpning, skriver DN.”
Dit har MP alltså kommit. Fotboja, på människor som varken är anklagade eller dömda för något. På Facebook motiverar miljöpartistiska teknokrater utspelet med att det väl är bättre med fotboja än att sitta instängd i förvar? Men tror man på allvar att en motiverad terrorist *inte* kommer begå ett dåd på grund av fotbojan? Möjligheten att bevaka människor som, på godtyckliga grunder anses vara en säkerhetsrisk, finns redan idag. Detta på grund av de antiterrorlagar som infördes efter 11 september, 2001. Terrorlagar som MP själva argumenterade emot när de infördes.
Att Miljöpartiet är ett liberalt parti har vänstern hävdat sedan start. Men nu, när alla utom V lägger fram repressiva förslag i debatten om terrorbekämpning, skulle det behövts ett enda liberalt parti, som inte menar att man ska rucka på grundlagsfästa fri- och rättigheter i hetsjakten mot papperslösa. Miljöpartiet, som en gång i tiden var med och drev igenom kravet om flyktingamnesti under Påskuppropet 2005, sjunger nu med i samma rädda kör som resterande partier till höger om dem.
MP sjunger nu med i samma rädda kör som resterande partier till höger om dem.
Om regeringssamarbetet hörs det inifrån partiet att ”det skulle blivit värre om inte vi var med”. Detta är argument som väljarna kan köpa om det inte var så att Miljöpartiet knappt fått igenom något som är bra. Det skrikiga partiet med fasta principer om klimatstrategier och asylrätt har sagt nej till vindkraftsverksutbyggnad och fattat beslut om att stänga Sveriges gränser. Då betyder laddstolpar inte så mycket, i alla fall inte för väljarna.
2018 är det 30 år sedan Miljöpartiet kom in i riksdagen, men det är också valåret då MP kommer åka ur riksdagen. Det är ett våghalsigt påstående, men för ett parti som helt har tappat greppet, som inte har något enda politiskt projekt utöver att sitta kvar i regeringen kommer att straffas stenhårt av väljarna. Än är det inte helt kört. I Ekots/Novus mars-mätning fick partiet 4,7 procent och i senaste SIFO-mätningen 3,2 procent. Men de har ju drygt ett år på sig att tappa sin själ ytterligare.
