Efter åtta år i regeringen gjorde SV sitt sämsta val någonsin 2013. Nu, efter fyra år i opposition mot en blå-brun regering, är Norges vänsterparti litet men förnyat och starkt: kommer de att kunna resa sig igen?
Sosialistisk Venstreparti, det svenska Vänsterpartiets systerparti, satt i regering i två perioder från 2005 till 2013. Det var första gången som SV ingick i en regering någonsin. Dåvarande partiordförande Kristin Halvorsen hade länge haft detta som mål: att skaffa SV mer makt genom en rödgrön regering. Valet 2005 gav SV 8,8 procent (ett av de bästa resultaten i historien) och även Sosialistisk Ungdom (Norges Ung Vänster) tyckte att regeringsmakt lät som en bra idé. Tillsammans med socialdemokratiska Arbeiderpartiet (32 procent) och Senterpartiet (6,5 procent), som motsvarar den svenska Centern, bildade SV Norges mest radikala regering sedan 1920-talet. På plats kom en regeringsplattform som fick många europeiska vänstermänniskor att spärra upp ögonen. Look to Norway! Där är det socialism på gång! Jag tror till och med att revolutionärerna i Sosialistisk Ungdom tog sig en skål.
Och det gjorde de kanske rätt i. Norska styrkor hämtades hem från Afghanistan och Irak. Svältfödda kommuner fick miljardöverföringar. Förskolor byggdes i rekordfart och homosexuella fick äntligen rätt att gifta sig, bara för att nämna några av förändringarna.
Klämt av koalitionspartnerna
Men efter sol kommer ofta regn, eller hur var det? Visst förde Norges regering en radikal politik. Men Arbeiderpartiet var fortfarande det största partiet och det finns alltid gränser för hur långt till vänster de är villiga att gå. Inte är de särskilt upptagna av klimatfrågan, och de gillar heller inte att bli ovän med USA. SV blev så småningom vana vid att ”förlora saker internt”. Krismötena blev allt vanligare och flera började se och tänka att regeringsarbetet försvagade partiet. Skulle de stanna eller gå?
I valet 2009 sjönk SV:s stöd med 2,6 procent till 6,2 procent medan Arbeiderpartiet växte och Senterpartiet stod kvar. Stämningen i partiet hade självklart förändrats, men nu var partiledningen on a roll. Partiet skulle fortsätta i regering. Med lägre opinionsstöd blev plattformen självklart sämre ur ett radikalt perspektiv. SV var nu ett miniparti i en regering där sossarna i praktiken gjorde vad de ville. Partiet förlorade finansministerposten, politiken och därmed också väljarna. Valet 2013 blev SV:s sämsta någonsin. Med 4,1 procent gick SV:arna tysta hem från valvakorna. Vad fan skulle de göra nu?
Med 4, 1 procent gick SV:arna tysta hem från valvakorna. Vad fan skulle de göra nu?
Pånyttfödelse och radikalisering
Mycket har hänt i partiet sedan dess. Det finns inga entydiga svar på vad som gick fel eller huruvida SV borde ha lämnat regeringen. Men i dag finns en partiledning som vill något annat. Det är ingen hemlighet att det sedan länge funnit en uppdelning mellan höger och vänster i partiet (även om alla i partiet förnekar detta). I dag består partitoppen nästan enbart av representanter från den så kallade vänstersidan. Detta betyder också att partiet går in i valrörelsen med en betydligt mer radikal framtoning än tidigare. Partiet har gjort ekonomisk ojämlikhet till sin viktigaste fråga och pratar om ekonomi och klasskillnader på ett annat sätt än tidigare. Partiet har inte längre regerande som sitt främsta mål, nu är man mer intresserad av radikal påverkan. Det gäller att pressa sossarna vänsterut – att bli stora nog för att Arbeiderpartiet inte ska kunna ignorera dem (Arbeiderpartiet vill helst samarbeta med mittenpartierna, men mer om det nästa vecka). SV:s ordförande Audun Lysbakken är kristallklar med sina politiska krav: utan en tydlig insats för ekonomisk utjämning, ett stopp för alla planer att leta efter olja i Nordnorge och ett klart nej till vinster i välfärden kommer SV inte att stödja en ny regering. Återstår att se vad väljarna tycker om den här nya, hårda linjen. Just nu ligger partiet runt 5 procent i opinionsmätningarna och det ser ut som att det sakta, sakta kan resa sig igen.