Att läsa dystopier som i princip har hunnit ikapp ens egen tid, som Octavia E. Butlers Liknelsen om sådden, kan kännas både hotfullt och löjeväckande: ”Haha, på 90-talet trodde de att vi alla skulle vara flygande cyborger nu.”
I den tid vi lever i, och med tanke på det samhälle som beskrivs, är det dock nog snarare den förstnämnda känslan som ligger närmast till hands för de flesta när de i dag läser Butlers roman. Den är skriven 1993 och utspelar sig på 2020-talet. Här flyger inga bilar på gatorna och inga robotar städar husen. I stället skildras ett sönderfallande USA där kvinnor säljs som hustrur och slavarbetare, tonåringar blir gravida, och det patriarkala våldet förstärks med vapen i varje hem till försvar mot de neddrogade och fattiga människor.
Detta är första gången Octavia E. Butler, en afroamerikansk kvinna som skrev i en genre som fortfarande är förknippad med vita män, ges ut på svenska. Det är en skrämmande och effektiv bild av hur skör civilisationen är. Och nej, murarna framställs inte som någon lösning. Detta blir också snabbt romanens berättare, Lauren, varse. Efter en tragedi tvingas hon slutgiltigt göra det hon länge tänkt: lämna det relativt säkra område där hennes familj levt och ge sig ut i det okända och skrämmande utanför där det kanske trots allt finns en framtid. Med sig har hon en hemsnickrad religiös övertygelse som hon kallar Jordfrö, men också en sårbarhet bestående i att hon på grund av de droger hennes mor tog under graviditeten känner andra människors fysiska smärta.
Det är en skrämmande och effektiv bild av hur skör civilisationen är. Och nej, murarna framställs inte som någon lösning
Även om Butler inte riktigt lyckas göra Jordfrötanken intressant och därmed inte riktigt övertygar om varför den så småningom får flera nya följare (något som i och för sig skulle kunna sägas om många filosofiska och religiösa riktningar), känns det lika uppfriskande idag som det antagligen gjorde 1993 att ha en ung svart kvinna i rollen som profet och ledare. Men trots det filosofiska anslaget finns det inte så mycket utrymme för karaktärsutveckling, och det enkla och raka språket känns ibland förenklande.
Som bäst är romanen i sitt sätt att skildra det dystopiska samhället ur kvinnornas och barnens perspektiv. I en podd jag nyligen lyssnade på diskuterades det hur det i de flesta dystopiska fiktioner ingår en tillbakagång till ett ännu mer patriarkalt och heteronormativt samhälle där männen med vapen ska försvara mänskligheten och avla en ny sådan medan kvinnorna reduceras till kärl för denna reproduktion. Sådant ter sig som sagt också samhället i Liknelsen om sådden, men här saknas det sedvanliga förhärligandet av manligt våld. I stället berättar Butler genom Lauren hur det känns att ständigt hotas av sexuella övergrepp, att förväntas gifta sig och börja föda barn redan i tonåren, och om något tillsynes så vardagligt och ”icke-sciencefictionskt”, men ack så livsviktigt, som att få tag i kondomer i ett samhälle med brist på allt och noll intresse av att värna kvinnors och flickors intressen. Välkomna till 20-talet.