I en artikel i Dagens Nyheter finns en bild av Stockholmspolitikerna Anna König Jerlmyr (M) och Jonas Naddebo (C) stående framför en muralmålning på Söder. Bilden gör mig förbryllad. Vinkeln är skarpt nedifrån och de två framstår som jättar med glada, beslutsamma ansikten. Jag associerar, absurt nog, omedelbart till forna Sovjets heroiserande skulpturer av idealarbetare. Inget kunde vara mer avlägset. Eller?

”Stockholms stad går in som samarbetspartner med Wall Street Stockholm” är rubriken. Tillsammans tänker de sprida 222 konstverk i regionen inför en konstfestival i juni nästa år. Målsättningen är att ”skapa Europas största utställning av modern konst – och få i gång en nystart i huvudstaden efter pandemin.”

Bakom initiativet till festivalen står samma personer som för ett par år sedan skapade rubriker efter att de i Nacka haft en utlysning till street-art-konstnärer och den så kallade DNA-listan läckt ut, där förhållningsreglerna för de potentiella konstnärerna var misstänkt lika de i Adolf Hitlers pamflett mot ”urartad konst” från 1937. Konst med ett dåligt DNA var samhällskritisk, negativ och rebellisk. Ett bra DNA innebar konst som saknade budskap och slagord, var fredlig, samhällspositiv och ”inkluderande”. Självklart var likheten en ren slump, bedyrade arrangörerna då.

Nu har de lärt sig läxan och hävdar att de uppmuntrar en mångfald av uttryck. De har gått hem och läst på om armlängds avstånd (Naddebo: ”Det är en superviktig princip”). Men det är det tvivelaktiga tilltaget i Nacka som nu har paketerats om och exporterats till huvudstadskommunen.

Den här gången omtuggat, invägt med Konstnärernas riksorganisations rekommendationer och förmedlat med en sorts tämjd vänsterterminologi och marknadsliberal imitation av subkulturers strategier.  Vadan detta stora intresse för ”modern” konst?

För ett par år sedan gick Moderaterna i Stockholm till val på att totalförbjuda graffiti. Nu är det plötsligt det nya svarta. Svaret: när högerpolitiker är i farten är principen follow the money.

För vem har egentligen frågat efter det här?

Påhejade av upplysta gallerister har Naddebo och Köning Jerlmyr tagit till sig den magiska formeln: subkulturer söker sig till stadens övergivna delar för att i sinom tid dra med sig kulturfolket. Efter dem kommer krögarna och därefter de välbesuttna bostadsrättsjägarna och slutligen, juvelen i kronan: fastighetsägarna.

Så det är väl bara att säga grattis till Storstockholm, där hundratals konstnärer står i kö för en ateljé till rimlig hyra (spoiler: sådana finns inte). Det var länge sedan man såg ett sådant engagemang för samtidskonsten hos kommunpolitiker. För just det: ytterstaden ska också få sin beskärda del. Tensta-borna blir säkert jätteglada över en samhällspositiv mural. Kanske på fasaden till sitt sedan åratal nedstängda gymnasium och Folkets hus?