”Hur mår du egentligen?” Frågan simmar runt i någon sorts akvarellig bakgrund från reklamskylten i tunnelbanan. Riktigt piss, tackar som frågar, tänker jag när jag ser budskapet vars avsändare är Moderna museet. Det som avses är deras sommarsatsning med den danske konstnären Jeppe Hein, museichefen Gitte Örskous första egencurerade. Utställningen har redan fått kritik för sin ytlighet (publiken bjuds in att teckna ansikten på en utomhusvägg, bada i en rolig fontän, samt delta i yogaklasser).
I broschyren beskriver sig konstnären, en sorts gladkonceptualist som busar med färg och form i interaktiva möbler och installationer, som ”80 procent vatten, 20 procent choklad.” Konceptet klingar mer än lovligt likt konsultupphandlad inspirationscontent, något som lägre tjänstemän kan erbjudas någon gång under sitt yrkesliv istället för kollektivavtal eller tillsvidareanställning. Du kan så att säga ”välja glädje”. Konsten kan annars en utomordentlig förmåga att presentera och föreslå ingångar till ett tänkande och formulerande bortom upptrampade spår. Järtecknen är många.
Det är särskilt sorgligt för ett nationellt museum för samtidskonst att inte bättre kunna möta upp en splittrad tid med många vägskäl och kamper som söker sin lösning i närtid. Utställningen öppnar mitt i korselden emellan en huvudstupa ansökan om medlemskap i Nato och världsklimatmötet Stockholm 50. Svälten står för dörren. Att Moderna museet inte har högre ambitioner kan inte tolkas som något annat man inte anser sig omfattas av ett omvärldsbevakande uppdrag, erbjuda förslag eller gemenskap. Ja, jag vet att inget museum kan förutse ett krig, men konstens känselspröt hade kunnat leda till något lite mindre lomhört.
Några veckor senare recenseras Artipelags utställning med Anselm Kiefer, en tysk senexpressionist på vars monumentala skrovliga, mörka dukar Förintelsens och det Outsägligas fragment och spillror tjänar som historiens vittnesmål. Artipelag är en privat konstsatsning ute på Värmdö initierat av entreprenören ”Babybjörn” Jakobson. Kritikerna bussas dit, rörs till tårar och recenserar. Så småningom framkommer det att entrépriset är 395 kronor och därmed inget som kommer att locka några större kulturintresserade massor. Gratis däremot är det för stockholmsflanörer att bese Ai Weiweis stålschabrak Arch utanför Nationalmuseum. Verket ska enligt konstnären symbolisera ”silhuetten av två sammanflätade mänskliga figurer den fria passagen för alla folk och vädjar om en värld utan gränser.” Placeringen blir mer logisk om man tänker in Grand Hotel. Det är nämligen där som entreprenörsjippot Brilliant Minds haft sitt symposium, initierat av Spotifys VD Daniel Ek.
Kanske är det en ren slump men samtidigt på TV inleds en ny säsong av Peaky Blinders och serien The Responder har premiär. Platsen är England, men med cirka åttio år emellan. Den ene är knarkbaron involverad i ett högt politiskt spel med trettiotalets brittiska fascism och den andra följer en snut i Liverpools trasproletariat. Inget av det berör och det går upp för mig vad det är: Det kretsar klaustrofobiskt kring dem och deras mörker, inte om sakernas komplexa tillstånd.
