Den kvinnliga tvåsamhetens frirum: kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960
Red. Eva Borgström & Hanna Markusson Winkvist.
Medverkande: Irene Andersson, Eva Borgström, Carina Burman, Beatrice Christensen Sköld, Lars Gårdfeldt, Hanna Markusson Winkvist, Ulla Manns, Lisbeth Stenberg, Eva Helen Ulvros och Ulla Wikander.
Appell förlag.
Nidbilden av ”feministen” har alltid varit den av en ”manhaftig”, lesbisk kvinna. Detta har ibland lett till felslutet att gå med på att eventuell lesbiskhet eller könsöverskridande uttryck är någonting dåligt som feminister måste visa att de inte är. Men faktum är, som antologin Den kvinnliga tvåsamhetens frirum visar, att de tidiga feministiska sammanhangen inte sällan erbjöd just en fristad från den nästan obligatoriska heteronormen. Antologin är en genomgång av en rad såväl kända som mindre kända kvinnor, de flesta aktiva inom det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets kvinnorörelse, som levde med andra kvinnor. Genom mestadels brev och annat arkivmaterial skildrar skribenterna kvinnornas karriärer och inbördes relationer. Där finns den redan ofta avhandlade relationen mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan men alltså även texter om mindre kända kvinnor som författaren och kvinnosakskvinnan Lydia Wahlström och Zacharias Topelius dotter Toini Topelius.
Den kvinnliga tvåsamhetens frirum visar dock också hur villkorat detta frirum var. En av bokens intressantaste aspekter är den analys som återkommer i flera av texterna av hur flera av kvinnorna levde precis i skarven mellan två diskurser kring sexualitet. I den ena, äldre, hade samkönat begär ännu inte ”diagnostiserats” utan var del av en mängd av religionen dikterade ”synder”. Kvinnlig homosexualitet var i princip osynlig eftersom kvinnor i stort sett inte ansågs ha någon egen sexualitet. Men med tiden blev synen på ”avvikelser”, vilket bland andra Michel Foucault skrivit om, alltmer medikaliserad. De homosexuella kvinnorna fick sålunda ett ord för sina begär, men det var ett ord som betecknade en ”sjukdom” eller ”störning”. Författarna diskuterar utifrån brev och självbiografier hur de porträtterade kvinnorna själva såg på detta och hur det påverkade deras sätt att beskriva och uppleva sina egna begär.
De homosexuella kvinnorna fick sålunda ett ord för sina begär, men det var ett ord som betecknade en ”sjukdom” eller ”störning”
Men antologin är ändå till största delen biografiskt och ganska torrt redogörande. Bokens kapitel går utförligt igenom varje stadium i sitt föremåls utbildning och karriär, alla personer de umgicks med och relationer och släktskap till dessa, samt olika bostäder de innehade under sitt liv. Det hade varit roligt med mer av det resonerande och analyserande anslag som finns i inledningen och även i sista kapitlet. I detta diskuteras den ”queera läsningen” som sådan. Vilka strategier kan sådana läsningar tillämpa för att ”avkryptera” sådant som tabun kring samkönat begär och heteronormen döljer, till exempel i kvinnors brev till varandra som sällan kunde ta formen av helt öppna kärleksbrev? Och hur kan queera tolkningar undvika fällan att i ivern att dekonstruera normen göra våld på kvinnornas egen förståelse av sina liv och känslor, även om denna förståelse ofta var en produkt av internaliserad homofobi?
Men redogörande skildringar som denna har givetvis också en viktig plats i queerforskningen. För även om en skulle kunna invända att intellektuella kvinnors privatliv redan alltför ofta sätts i fokus, är det ändå förtjänstfullt att som denna antologi lyfta fram relationer mellan flera av kvinnorörelsens frontfigurer vilka kanske möjliggjordes av just denna kvinnorörelse, men som även i den kontexten länge var tvungna att tigas ihjäl.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
