Mitt i den pågående ekonomiska krisen gungade världsekonomin till förra måndagen när det amerikanska oljepriset kollapsade. Plötsligt föll priset på den amerikanska oljemarknaden, även kallad West Texas Intermediate (WTI), som en sten och stannade inte förrän det hade nått minus 40 dollar fatet. Det är första gången någonsin som oljepriset blivit negativt. Den unika händelsen kan ses som en fördjupning av den ekonomiska krisen och visar tydligt hur sammanbunden oljan är med det globala finansiella systemet. Oljekrisen beror dock delvis på andra orsaker än coronapandemin.

De senaste åren har oljeproduktionen ökat vilket lett till global överproduktion. Orsaken är framförallt utbyggnaden av den nya ”icke-konventionella” oljeindustrin, och i synnerhet den amerikanska skifferoljeutvinningen, en särskilt miljöförstörande form av oljeutvinning. Denna metod har gjort att USA under det senaste årtiondet i princip gått från att vara oljeimportör till att blir självförsörjande och en potentiell oljeexportör. 2014 gick den globala oljeproduktionen därför över i överproduktion, vilket gjorde att det globala oljepriset sjunkit kraftigt, något som fått katastrofala konsekvenser för fattiga, oljeberoende länder som Venezuela. De låga priserna gjorde produktionen dyrare för länder som ägnar sig åt konventionell oljeutvinning, såsom Saudi­arabien och Ryssland. Därför slog sig dessa två länder 2016 samman i en allians kallad Opec+. Deras överenskommelse om att minska produktionen för att pressa upp priserna gjorde dock att amerikanska skifferoljebolag kunde sälja till höga priser utan att behöva anpassa sin produktion.

Detta varade fram till i november förra året. Då införde nämligen USA sanktioner mot Ryssland med anledning av byggnaden av gasledningen Nord Stream 2, som ska göra det möjligt för landet att öka gasexporten till Tyskland. Enligt den brittiska oljeexperten Helen Thompson har Rysslands president Vladimir Putin sedan dess varit mindre villig att låta amerikanska oljebolag dra nytta av de höga priserna. När corona-­pandemin gjorde att efterfrågan på olja började sjunka kollapsade Opec+ då Putin vägrade att stabilisera priserna genom att minska produktionen. Saudiarabiens kronprins Mohamed bin-Salman svarade då med ett priskrig och ökade kraftigt landets oljeproduktion för att slå ut mindre företag och på sikt kunna kapa åt sig större andelar av marknaden, vilket gjorde att marknaden svämmades över med billig olja. Problemet var bara att efterfrågan inte bara sjönk – den kollapsade helt när land efter land stängde av sina ekonomier. Detta ledde till de stora börsrasen under andra veckan av mars.

I USA, som numera är självförsörjande, gjorde den rekordlåga efterfrågan att en inhemsk överproduktion uppstod. Det var i den lilla staden Cushing i Oklahoma, där alla större oljeledningar sammanstrålar, som lagerutrymmet för olja plötsligt tog slut. Det gjorde att de som satt på kontrakt för olja som planerades att säljas i mars desperat försökte hitta köpare som kunde ta emot oljan, även om det krävdes betalning på 40 dollar fatet. Sedan dess har priset gått upp till omkring 14 dollar fatet. Det är dock i sammanhanget också extremt lågt för skifferolja, som kräver priser på minst 50 dollar fatet för att vara lönsam.

För den amerikanska vänstern visar denna situation hur instabil och destruktiv skiffer­oljeindustrin är. Thea Riofrancos är statsvetare med fokus på energi­resurser och klimatförändringar vid Providence College i Rhode Island och medförfattare till boken A Planet to Win: Why We Need a Green New Deal. För henne är efterfråge- och oljepriskraschen bara välkommen.
– Det här är en fantastisk utveckling. USA har blivit en ledade oljeproducent tack vare skifferoljeutvinningen de senaste åren. Det började under George W. Bush, ökade under Barack Obama och expanderade ytterligare under Donald Trump. Förbudet mot oljeexport har nu avskaffats. Problemet med skifferolja är dock att det är väldigt dyrt att producera. Därför har många företag finansierat sig med billiga lån. Offentliga subventioner som skattelättnader, avregleringar och billiga lån har varit nödvändiga för att göra dessa företag lönsamma. Energi- och vattenbehoven är så stora i skifferoljeutvinningen att man behöver enormt kapital. Nu kommer bankerna att vara mindre benägna att låna ut till dessa företag, säger hon till Flamman.

För Riofrancos och hennes medförfattare Alyssa Battistoni, som är statsvetare med fokus på politisk ekonomi och miljö vid Harvard-universitetet, innebär den rådande krisen för skiffer­oljeindustrin en möjlighet att börja avveckla den. Chansen att det sker under Donald Trumps presidentskap är dock liten.
– Detta är en perfekt möjlighet att nationalisera oljeföretag, som är rekordbilliga just nu, och påbörja en kontrollerad avveckling där vi snabbt minskar produktionen och utbildar arbetarna till andra jobb samtidigt som vi bygger ut antalet förnybara energikällor. Det är så klart väldigt osannolikt att detta kommer att ske under Trump-­administrationen. Jag är orolig för att vi snarare kommer att få se räddningspaket utan några villkor för olje­företag som inte ens är lönsamma under vanliga omständigheter, säger Alyssa Battistoni.

Thea Riofrancos menar att den amerikanska staten har en nyckelroll i utvecklingen framöver. Den kan till exempel gå in och bli majoritetsägare i oljeföretagen, vare sig det är för att lägga ned industrin eller för att rädda den.
– Staten kommer att behövas i båda fallen, antingen för att fasa ut industrin eller se till att den över­lever. Den kommer varken att överleva eller avskaffas utan staten. Det är väldigt intressant. Det visar hur viktig staten är för att industrier ska överleva eller utvecklas i en viss riktning.

Hon ser även det faktum att industrin drabbats av arbetslöshet som en möjlighet, eftersom det försvagar industrins existens­berättigande ytterligare.
– Den här industrin är ofta verksam i fattiga områden med hög arbetslöshet. Nu har dessa områden inte ens dessa jobb kvar. Om vi hade haft någon som Bernie Sanders som president nu hade det varit ett gyllene tillfälle att börja utbilda dessa arbetare till andra sektorer och framhålla det som exempel, för vi kommer att behöva göra i det flera sektorer framöver. Jag håller med om att detta inte kommer att hända under Trump, men presidentvalet kan kanske förändra läget. Även någon som är mindre vänster än Sanders skulle kunna göra detta. Jag är inte säker på att Biden skulle göra det, men en republikansk president kommer definitivt inte att göra det, säger Thea Riofrancos.
Demokraternas presidentkandidat Joe Biden har tidigare av­visat kraven på att lägga ned skifferoljeindustrin, men i den sista tv-­debatten med Bernie Sanders antydde han oväntat nog att han var beredd att gå i den riktningen.

Ett grundläggande problem är dock att oljeindustrin är en så integrerad beståndsdel i världsekonomin. Helen Thompson påpekade nyligen i The Guardian att ingen snabb omställning till en grön ekonomi kan äga rum eftersom det i dagsläget inte finns tillräckligt med alternativa energikällor som kan ersätta den ekonomiska aktivitet som oljan skapar. På grund av oljans betydelse för vår ekonomiska modell kan ”ingen återhämtning äga rum som inte bygger på att konsumenter köper mer dyr olja och olje-beroende produkter.”

Alyssa Battistoni menar att en kris i oljeindustrin till och med kommer att göra det svårare att genomföra en omställning.
– Om oljepriserna förblir låga kan det paradoxalt nog bli svårare att ställa om till förnybar energi, eftersom det kommer att bli svårare för förnybara energikällor att konkurrera med låga priser.
Kort sagt kommer oljan att bli ännu mer attraktiv för konsumenter så länge krisen håller i sig och oljepriset är lågt. Dessutom hävdar Battistoni att även om skifferoljeindustrin är försvagad av den ekonomiska krisen är en recession i sig inte en förutsättning för en omställning. Tvärtom.
– Föroreningar och utsläpp har minskat kraftigt sedan nedstängningen av ekonomin, men en långvarig recession är enligt mig det sämsta läget att börja minska utsläppen i. Det är en tillfällig lindring som kommer till ett högt pris och gör ingenting för att förändra våra energi- och ekonomiska system på längre sikt. Inte heller en återgång till tillväxt kommer att sätta oss på rätt kurs, och jag är skeptisk till att ”grön tillväxt” är möjlig, säger hon.

Vissa menar dock att vi har nått en kulmen för oljeindustrin. Enligt Troy Vettese, som forskar om energi- och miljöhistoria vid Harvard, är det en vanlig missuppfattning att begreppet ”peak oil” har att göra med resursknapphet. I själva verket avser det den punkt där den konventionella oljeproduktionen inte längre kan öka, oberoende av priset. Begreppet myntades av geologen Marion King Hubbert som hävdade att denna punkt ­skulle nås i USA 1970 och i världen år 2000. Han fick rätt på året i den första förutsägelsen.

Enligt Troy Vettese är det faktum att icke-konventionella metoder för oljeutvinning på senare år har blivit så viktiga ett tecken på att vi har nått peak oil globalt. Men det innebär inte att oljeindustrin kommer att krympa och försvinna av sig självt. För det krävs en politisk rörelse baserad på ett program för omställning till förnybara energikällor.

Ett sådant förslag har också tagits fram av Thea Riofrancos och hennes medförfattare Daniel Aldana Cohen, tillsammans med en grupp amerikanska klimat- och energiexperter, och skickats till USA:s kongress. Denna så kallade Green Stimulus är ”shovel ready”, det vill säga genomförbar från dag ett.
– I vårt förslag kan människor direkt börja förbereda existerande infrastruktur för omställningen. Vi har redan viss finansiering för att förse byggnader med grön energi, vi har projekt för att bygga nya offentliga bostäder och göra existerande offentliga bostäder hållbara. Även kollektivtrafiksystem, särskilt i New York, kan gå att ställa om till grön energi relativt snabbt. Vi har flera historiska exempel på hur ett sådant offentligt program kan se ut, inte minst New Deal från 1930-talet. Det är bara en fråga om att stifta lagar och skjuta till resurser till dessa projekt, säger Thea Riofrancos.

Hon pekar även på det faktum att allt fler politiker världen över har börjat intressera sig för en Green New Deal, inklusive sådana som inte står väldigt långt till vänster. Till exempel valdes Sydkoreas socialdemokratiske president Moon Jae-in nyligen om på ett program som innehåller en Green New Deal.
– Det är kanske inte en eko­socialistisk modell, men det är helt klart ett progressivt förslag, säger hon.