Under högsommarjuli, mitt i en tid då den svenska ekonomin växer så det knakar rapporterade SVT om att besöksantalet till Stadsmissionens äldrecenter i Stockholm på tre år har ökat från drygt 3 000 pensionärer till över 11 000. I inslaget intervjuades några av besökarna som vittnar om att de skulle svälta om det inte vore för Stadsmissionens verksamhet. Vi pratar alltså om människor som skulle svälta om de inte fick möjligheten att köpa ett rejält mål mat för 20 kronor på äldrecentret. 

Enligt prognoser från Pensionsmyndigheten har antalet fattiga pensionärer nästan fördubblats sedan 2006. Till gruppen fattiga pensionärer hör de som lever på under 11 000 kronor i månaden. Den siffran bygger på EU:s fattigdomsgräns som är 60 procent av landets medianinkomst. Efter, de av nästan alla hyllade, jobbskatteavdragen så blev medianinkomsterna högre och därmed ökade ojämlikheten. En relativ fattigdomsgräns innebär att även “fattiga” kan klara sig ganska bra trots en stor ojämlikhet i inkomst. Men om fattigpensionärerna behöver stöd från välgörenhetsorganisationernas ”soppkök” så visar det faktiskt på riktigt, en ytterst påtaglig fattigdom.

När regeringen gång på gång upprepar det Reinfeldtska mantrat om att den största klyftan är den mellan de som har jobb och de som inte har det, så blir svaret på hur man ska bygga igen den klyftan alltid ”att antalet jobb och den ekonomiska tillväxten måste öka”.

Statsminister Stefan Löfven borde se vittnesmålen från Stadsmissionens äldrecenter som en indikation på att det inte bara är tillväxtsiffror som är måttet på framgång för en samarbetsregering som i alla fall till hälften säger sig vara en som företräder arbetare. Den politiska lösningen på klassklyftorna i det här landet är att omfördela från dem som har till de fattigpensionärer som inte har något. Men detta är regeringen inte särskilt intresserad av.

I Almedalen pratade Löfven om uppnådda resultat när det gäller företag och jobb. Jämlikhet pratade han om som en idé (som att till exempel ”Värna den svenska modellen”). Löfvens prat om jämlikhet fastnar i att bara vara en bra idé, men politiken för ett mer jämlikt samhälle uteblir. Almedalstalet var en sorglig bekräftelse på det. Istället fördes det under förra året fram förslag om höjt avgiftstak för hemtjänst och särskilt boende med 220 kronor per månad. Något som för de allra fattigaste pensionärerna skulle innebära att man får välja mellan mat och hjälp i hemmet.  

Alla lyfta alla pensionärer över fattigdomsgränsen skulle kosta runt 4,5 miljarder kronor varje år. Utslaget på varje pensionär rör det sig om ungefär 1700 kronor i månaden, enligt Pensionsmyndighetens beräkningar. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson krävde i sitt första maj-tal i år att pensionerna ska höjas till minst 70 procent av den tidigare inkomsten, senast 2028. Det är ett rimligt krav, men om regeringen tog omfördelningen på allvar så skulle detta kunna bli verklighet i mycket snarare framtid.