När det norska vänsterpartiet Rødt hade landsmöte i helgen fattades två beslut som lett till höjda ögonbryn långt utanför Norge. Det första var beslutet att säga nej till ett ”slutdatum” för utvinning av olja och gas. Ett beslut som enligt dess tillskyndare ska göra partiet mer trovärdigt som ”industriparti”. Ett sådant slutdatum är enligt dessa röster bara symbolpolitik, det viktiga är konkreta satsningar på alternativen.
Samtidigt beslutade landsmötet med 105 röster mot 77 – och mot partiledaren Bjørnar Moxnes förmaningar – att säga nej till all utbyggnad av vindkraft, både på land och till havs. För en utomstående kan det verka motsägelsefullt. Om det nu är satsningar på alternativen snarare än symbolpolitik som behövs i klimatfrågan, varför säga nej till en utbyggnad av vindkraften?
Ur ett svenskt perspektiv är frågan extra intressant, eftersom vindkraften här oftast betraktas som en välsignelse av den gröna vänstern – inte minst för att den uppfattas som nyckeln till att avveckla kärnkraften. Trots denna synbara skillnad är skiljelinjerna inom den norska vänstern i grund och botten snarlika de som börjat dras upp inom den svenska vänstern, vad gäller synen på grön tillväxt, aktiv industripolitik och klimatomställningens förutsättningar.
De flesta av argumenten mot vindkraft i Norge är välbekanta från den svenska debatten. Vindkraften förstör naturen samtidigt som den är dyr och opålitlig. Vindkraft till havs – som allt oftare pekas ut som en central komponent i framtidens elförsörjning – hotar både ekosystemen och fiskenäringen. Miljardsubventionerna till ”havvind” går dessutom rakt ner i fickorna på utländska storföretag.
Mycket av detta skulle så klart kunna motiveras som ett nödvändigt ont om vindkraften var nödvändig för att klara klimatomställningen. Det centrala vänsterargumentet mot vindkraften är därför att den helt enkelt inte behövs. Norge kan redan klara sin elförsörjning med vattenkraft, energieffektivisering och minskad lyxkonsumtion. Havsbaserad vindkraft handlar mer om att grönmåla den ekonomiska tillväxten och kapitalets profitjakt än om att skapa verklig nytta för klimat och människor.
Det är uppenbart att den norska vindkraftsdebatten – liksom den svenska debatten om kärnkraft – inte bara handlar om tekniken. Det handlar om ideologi, om vilket samhälle vi vill ha och om hur socialistiska idéer kan förenas med den akuta klimatomställningens behov. Kräver avvecklingen av fossilindustrin ett radikalt brott med industrisamhällets utvecklingsbana under de senaste 200 åren, eller behöver vi snarare massiva investeringar i nya gröna industrier som bidrar till den globala omställningen samtidigt som de skapar jobb och ekonomisk trygghet för alla som i dag jobbar inom fossila verksamheter?
I Norge ställs dessa frågor på sin spets eftersom många vindkraftsförespråkare själva medger att frågan inte i första hand handlar om att täcka landets egna behov av förnyelsebar el utan minst lika mycket om att skapa en ny exportindustri, vilket underlättas om det finns en marknad på hemmaplan. Progressiva tankesmedjor och fackförbund sätter sitt hopp till att den havsbaserade vindkraften ska ersätta oljeindustrin som skapare av sysselsättning och exportintäkter, vilket i sin tur möjliggör en snabbare avveckling av oljeindustrin. Samtidigt kan den bana väg för närliggande verksamheter som produktion av klimatvänligt fartygsbränsle och teknikutveckling som kan göra stor nytta för klimatet i ett globalt perspektiv.
Detta är inte oviktiga frågor. Oljeindustrin i Norge sysselsätter ungefär 200 000 personer. Varje program för radikal klimatomställning måste tackla frågan hur alla dessa ska garanteras ekonomisk trygghet, därför framstår ett kategoriskt nej till utbyggd vindkraft som ett misstag. Det är antagligen också förklaringen till att den norska debatten om gröna investeringar och en aktiv industripolitik kommit längre än den svenska. Men dessa frågor förtjänar att tas på allvar även av oss. Den svenska klimatdebatten fokuserar i stor utsträckning på symbolfrågor – som nedläggningen av två gamla reaktorer i Ringhals eller utbyggnaden av nya höghastighetsbanor – när vi borde prata om hur vi säkrar framväxten av nya gröna industrier, säkrar ekonomisk trygghet åt alla och bidrar till klimatomställningen globalt.
