Ledare

Per Sicking: Att stoppa marknadshyror räcker inte – alla ska äga sin bostad

Det är dessvärre sällan den som bor i en bostads­rätt som äger den. Oftast tillhör bostaden banken. Fredrik Sandberg/TT.

Det handlar inte bara om schyssta priser, utan om vem som kontrollerar en grundläggande rättighet.

Ledare

I striden om marknadshyror har vänsterns och hyresgäströrelsens centrala argument handlat om hur fri hyresättning kommer att leda till höjda hyror för 3 miljoner hyresgäster. Det talas om en ”hyreschock”, medan flygblad och kampanj­filmer beskriver hur hyran kan höjas med 50 procent eller mer i storstäderna och 30 procent i resten av landet.

Det är effektiv politisk kommunikation och dessutom rätt i sak. Samtidigt är det viktigt att inte glömma att striden handlar om mycket mer än hur hög hyran ska tillåtas vara. Det är inte bara en modell för hyressättning som står på spel utan synen på ägande, makt och rätten till ett tryggt boende för alla.

Högern utmålar sig gärna som förkämpar för individen och den privata äganderätten. Men i bostadsdebatten blir det tydligt att de inte företräder alla individer utan bara ett fåtal, nämligen de som redan äger. Marknadshyror handlar ju om att förflytta makt från de boende till fastighetsägaren, som ensidigt ska få sätta hyran och till och med byta ut de boende på eget bevåg. Om Centerpartiet och Timbro fick bestämma skulle det inte ens finnas något som heter ”hyresrätt” utan bara en hyresmarknad, utan några rättigheter. Där skulle människor i desperat behov av bostad få ynnesten att tillfälligt hyra några kvadratmeter. Helt och hållet på ”marknadens”, det vill säga ägarens, villkor.

Även när högern låtsas vilja hjälpa fler att äga sin bostad, till exempel genom ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, handlar det i praktiken om något annat. I dagens system är det få vanliga löntagare som faktiskt äger sitt boende. Det gör banken. Om ”marknaden” får för sig att höja räntan, eller om du drabbas av långvarig sjukdom eller arbetslöshet, så kan din formella äganderätt till villan eller bostadsrätten snart visa sig vara värd lika lite som pappret i köpe­kontraktet. Om priserna dessutom gått ner tar banken huset och du står kvar med skulderna.

I kontrast till detta ser vänstern bostaden som en rättighet, oavsett boendeform. Rätten till en bostad innebär inte bara rätten till tak över huvudet, utan rätten att vara trygg i sitt eget hem. Oavsett om du bor i lägenhet eller småhus ska du aldrig behöva oroa dig för att bli utkastad på gatan för att räntan går upp eller för att hyresvärden lyxrenoverar och chockhöjer hyran. Bostäder ska inte ägas av kapitalet utan av dem som bor i dem, vare sig det sker individuellt, i kooperativ form eller genom offentligt ägda och icke vinstdrivande kommunala bostadsbolag. Egenmakt och ägande handlar om trygghet, inte rätten att delta i det stora kasino som är dagens bostadsmarknad.

Men för att våra rättigheter ska vara värda något krävs mer än bara ett formellt skydd. Precis som våra rättigheter på arbetsmarknaden urholkas när det finns 400 000 arbetslösa som är desperata efter jobb så leder det växande underskottet på bostäder till hårdnande konkurrens om de bostäder som faktiskt finns. Det leder i sin tur till att ett fåtal roffar åt sig ännu mer och till exploatering och utnyttjande – vare sig det handlar om män som erbjuder boende åt unga tjejer i utbyte mot sexuella tjänster, spekulanter som köper och säljer bostäder i vinstsyfte eller explosionen av nya finansbolag som erbjuder bostadslån med ockerräntor till personer med osäker inkomst.

Snarare än marknadshyror som bara stärker maktkoncentrationen på bostadsmarknaden behöver vi stärka vanliga människors rätt till ett tryggt boende. Det förutsätter att det gemensamma ägandet via allmännyttan stärks och befrias från alla vinstkrav. Det kräver att staten tar ansvar för bostadsfinansieringen och ser till att byggandet anpassas efter verkliga behov.Vi behöver både fler billiga lägenheter och fler småhus och radhus åt vanliga barnfamiljer, snarare än bara lyxlägenheter i de mest attraktiva lägena.

Förespråkare av marknadshyror älskar att prata om ”ökad rörlighet” på bostadsmarknaden. Men på en marknad där brist råder kan flexibilitet bara uppnås för några få på bekostnad av ökad otrygghet för alla andra. För marknaden är tomma lägenheter en signal om att utbudet blivit för stort, vilket leder till tvärnit i bostadsbyggandet. Men det är bara om beståndet håller jämn takt med behoven som vi kan få verklig trygghet för alla och samtidigt den flexibilitet samhället behöver.

Ett samhälles bostadsförsörjning är ett gemensamt problem, som behöver gemensamma lösningar. Snarare än bara ett fåtal borde alla få äga sin bostad.

  • bostadspolitik
  • marknadshyror

Ledare