Ledare

Ledare/bostadspolitik

Per Sicking: Bostadsmarknaden behöver renoveras

Bostadsrätter utgör en allt större del av det svenska bostadsbeståndet. Men är de verkligen den bästa formen? Foto: Janerik Henriksson/TT.

En hyreschock hotar hundratusentals hyresgäster, om Fastighetsägarna får igenom sina krav i årets hyresförhandlingar. Trygghet på bostadsmarknaden kräver en offensiv från vänster – men också nya idéer.

Ledare

Stockholms nya Bostads- och fastighetsborgarråd, Vänsterpartiets Clara Lindblom, har efter de rödgrönas valseger hamnat i en delikat sits. Stockholms allmännyttiga bostadsbolag har nämligen yrkat på hyreshöjningar på nio procent, bara marginellt lägre än de tio procent som Fastighetsägarna har krävt.

Clara Lindblom har å ena sidan tydligt sagt att en sådan hyreshöjning vore en katastrof och manat regeringen att gripa in för att hjälpa hyresgäster och kommunala bostadsbolag att hantera stigande kostnader, och å andra sidan deklarerat att hon som styrelseordförande i de kommunala bolagen inte direkt kan styra hyresförhandlingarna.

Det senare skulle kunna beskrivas som en form av ministerstyre och ett brott mot den svenska förvaltningsmodellen. Samtidigt går det kanske att via förändrade ägardirektiv och minskade avkastningskrav påverka de kommunala bostadsbolagens hyresnivåer. Om handlingsutrymmet i det avseendet är oklart, är det desto tydligare att en rad förändringar på bostadsmarknaden de senaste decennierna kraftigt har begränsat allmännyttans roll som redskap för bostadspolitiken.

Det gäller inte minst Allbolagen från 2011 som säger att allmännyttan ska drivas på affärsmässiga grunder – avkastningskraven ska avspegla avkastningskraven på den privata hyresmarknaden – och dessutom inte vara hyresnormerande. Självkostnadsprincipen har avskaffats.

Vänsterns kommunpolitiker kan och bör naturligtvis ta varje chans att utmana Allbolagen och låta de kommunala bostadsbolagen ta ett samhällsansvar. Man kan också bedriva opinion mot lagen i stället för att acceptera den som huggen i sten. Men en verklig offensiv för ökad trygghet på bostadsmarknaden måste gå betydligt längre än så.

Ett grundproblem är att den statliga bostadspolitiken avskaffades på 1990-talet. Utan statens finansiella muskler är det i längden svårt för de kommunala bostadsbolagen att ta ett verkligt samhällsansvar. Om nybyggnation och renoveringar ska täckas helt av hyresgästerna blir hyresnivåerna högre, även om en strikt självkostnadsprincip skulle tillämpas.

Staten täcker visserligen fortfarande en del av kostnaden via till exempel bostadsbidraget men med inkomstprövningen har den sociala bostadspolitiken gått från att vara generell och omfatta en bred majoritet, till att rikta in sig på de svagaste hushållen. Vilket i förlängningen undergräver stödet för den.

En följd av dagens system är att äldre bostadsbestånd att drabbas av förslumning, med långvarigt eftersatt underhåll som sedan följs av en chockhöjning av hyran när husen väl renoveras. I den färska rapporten Renovera Sverige föreslår Hyresgästföreningen konkreta reformer för att motverka renovräkningar och säkra ett långsiktigt underhåll. Den rapporten bör varje bostadspolitiskt intresserad person läsa. Men vänstern måste också våga tänka ännu större.

Är det svenska bruksvärdessystemet och förhandlade hyror det bästa system vi kan tänka oss? Hyresmarknaden i Wien har på senare år väckt mycket intresse i Sverige. Men utöver omfattande subventioner och stöd till bostadsbyggande bygger den även på att det finns en statligt reglerad normhyra. Blir mer direkta regleringar av hyresnivåer rentav nödvändiga när allmännyttans roll försvagas och hyresgäströrelsen pressas tillbaka?

I Wien bor 80 procent av invånarna i hyresrätt, vilket också ger hyresgästerna en mycket stark position och skapar goda förutsättningar för en generell bostadspolitik som även gynnar medelklassen. Hur ser förutsättningarna ut för en bostadspolitisk allians mellan hyresgäster och villaägare i Sverige, där en majoritet av befolkningen bor i småhus? Med vilka krav kan vänstern vinna stöd från båda dessa grupper?

Bostadsrätter har gått från en relativt marginell upplåtelseform till en allt större andel av lägenhetsbeståndet. Finns det bättre former av gemensamt ägande – till exempel kooperativa hyresrätter – som uppfyller människors önskan om inflytande över sitt boende utan att förvandla bostaden till ett spekulationsobjekt?

Med en högerregering vid makten och en ekonomisk kris som vi ännu knappt ser konturerna av kommer vänstern utan tvekan tvingas till defensiva strider – mot hyreschocken och nya krav på marknadshyror. Men om utvecklingen ska vändas måste vi också utveckla idéer och reformer som på sikt gör det möjligt att gå på offensiven i bostadsfrågan.

    Ledare