Min hemkommun Gnesta har problem. Häromveckan släpptes 6 miljoner liter orenat bajsvatten ut i Sigtunaån, i samband med akut underhåll på kommunens underdimensionerade reningsverk. Rekordmånga läckor i vattennätet bidrog förra året till att VA-enheten överskred sin budget med flera miljoner. Sedan 2018 råder bevattningsförbud på grund av låga grundvattennivåer och arbetet med att bygga en ny vattentäkt befinner sig bara i startgroparna – trots att behovet varit känt i många år.
En rad konsultrapporter och revisionsrapporter beskriver hur underhållet av kommunens anläggningar försummats. Ersättningstakten i ledningsnätet angavs i en rapport till över 600 år. Nu har problemen med vattenförsörjningen satt stopp för bostadsbyggandet i stora delar av kommunen.
Att Gnesta de senaste två mandatperioderna styrts av en förnöjsam koalition av socialdemokrater och moderater kan ha något med saken att göra. Men problemet går längre tillbaka i tiden och är mycket större än så. Gnesta är inte ensamt. Tvärtom har experter i åratal varnat för den enorma underhållsskuld som byggts upp i landets kommuner.
En stor del av landets vatten- och avloppsanläggningar byggdes under efterkrigstiden och närmar sig slutet på sin tekniska livslängd. Investeringarna är sedan länge avskrivna och i årsredovisningen har allt sett bra ut. Men under marken har ledningarna långsamt rostat sönder. Slimmade VA-organisationer tvingas lägga allt mer tid på akuta lagningar i stället för långsiktigt underhåll och strategisk förnyelse av ledningsnätet.
Problemen inom landets VA-nät är extra stora eftersom ansvaret vilar på kommunerna. I synnerhet små eller glest befolkade kommuner kan få det riktigt tufft att finansiera de investeringar på totalt nästan 500 miljarder som behöver göras de kommande 20 åren. Men samma problem återfinns på område efter område: vägar, järnvägar, elnät. Och det som tidigare handlade om varningar i branschorganisationernas rapporter börjar nu bli allt mer påtagligt. Är det inte bostäder som stoppas på grund av problem med vattenförsörjningen, så är det inställda tåg på grund av akuta banarbeten, eller larm om ”elbrist” som så gott som alltid handlar om kapacitetsbrist i elnäten.
Därmed är det inte bara kommunpolitiker runt om i landet som har problem. Verkligheten börjar också komma ikapp Socialdemokraterna, som i snart 30 års tid investerat allt sitt politiska kapital i idén att ”fulla lador” gör Sverige bättre rustat för framtiden. Sedan Göran Perssons dagar har S agerat som en husägare som snålar och gnetar för att betala av lånet på huset så fort som möjligt, men struntar i att taket läcker som ett såll. Under 2022 väntas överskottet i statsbudgeten uppgå till 88 miljarder samtidigt som välfärden och infrastrukturen skriker efter satsningar.
Den skada som åtstramningsideologin orsakat Sverige kommer ta många år att reparera. Varje krona som gått till att amortera på statsskulden är en krona som kunde ha gått till att rusta upp järnvägar och vattenledningar eller till att energieffektivisera bostäder och modernisera elnät. Det hade besparat oss stora kostnader i dag.
Men det är faktiskt värre än så. De arbetstimmar som gått förlorade i de senaste decenniernas massarbetslöshet kan vi aldrig ta igen. Och tid och resurser som i dag skulle behöva läggas på klimatomställningen och välfärden kommer i stället behöva läggas på att reparera vår mest grundläggande infrastruktur.
Detta bör vi komma ihåg när Socialdemokraterna till slut kovänder i synen på statliga investeringar och lånefinansiering. Magdalena Andersson kommer fräckt att hävda att vi kan investera nu tack vare att vi sparat i ladorna så länge. Vilket är lika korkat som att säga att vi har råd att bygga upp huset på nytt för att vi lät det förfalla.
Vad Socialdemokraterna aldrig kommer att erkänna är den bistra sanningen: att fulla lador visade sig vara hål huvudet.