”Kabul är inte under omedelbart hot”, förklarade Pentagon medan talibanerna ryckte fram och intog stad efter stad i landet. Två dagar senare var de i Kabul och en kaosartad evakuering av västerländska diplomater i den ”gröna zonen” tog vid, medan tusentals afghanska ambassadanställda, tolkar och andra som arbetar för västmakterna lämnades i sticket.
I dag bör det stå klart för alla att den 20 år långa ockupationen av Afghanistan har varit en katastrof, i alla avseenden. Minst 50 000 civila har dödats, liksom tiotusentals afghanska soldater. Hundratusentals har flytt landet eller blivit internflyktingar. Och alltihop för ett krig som från början var dömt att misslyckas.
Som mest år 2010 och 2011 hade USA över 100 000 soldater i landet. Innan president Obama började dra tillbaka trupperna – efter att bin Ladin hittats och dödats i maj 2011 – dödades runt 50 amerikanska soldater i månaden. De senaste åren har krigandet i växande utsträckning skett från luften. Mellan år 2017 och 2020 tredubblade USA sina flygattacker, med en fördubbling av antalet civila dödsoffer som följd enligt en sammanställning från Brown University.
Inget talar för att en förlängd militär närvaro i landet hade förändrat utgången. Snarare hade det lett till eskalerande våld, allt mer urskillningslösa bombräder och fria händer för de paramilitära styrkor eller ”dödspatruller” som varit en central del i bekämpandet av talibanerna och andra väpnade grupper, och som enligt Human rights watch ofta gjort sig skyldiga till brutala övergrepp.
Allt detta gör nu somliga debattörer sitt bästa för att inte låtsas om. Mest patetiska är de bombliberaler som försöker plocka poäng mot vänstern på tragedin i Afghanistan. ”Titta nu vad som händer när USA inte agerar världspolis”, skränar de i kör. ”Nu önskar ni väl att USA hade stannat i Afghanistan?” Nej, faktiskt inte. Tvärtom måste vi låta den 20 år långa katastrofen i Afghanistan sätta punkt för alla drömmar om en ”liberal imperialism” och militära interventioner som lösning på alla möjliga komplexa problem.
Men även progressiva röster faller lätt för frestelsen att ropa på nya militära interventioner eller använda tragedin i Afghanistan för att rättfärdiga den utländska ockupationen i efterhand. På Aftonbladets ledarsida beklagar Anders Lindberg reträtten från Afghanistan och drar paralleller till folkmorden i Srebrenica och Rwanda. Den ödesmättade retoriken följs dock sällan av svar på de avgörande frågorna: Hur länge borde den militära närvaron ha förlängts? Hur omfattande marktrupper skulle ha krävts? Vad är plan b om talibanerna inte besegrats om 5, 10 eller 20 år till? Varför skulle ”nationsbyggandet” med hjälp av lokala krigsherrar och korrupta politiker gå bättre den här gången?
I sin progressiva tappning förnekar den liberala imperialismen inte att stormakterna i grunden styrs av geopolitiska agendor och snäva nationella säkerhetsintressen, men hävdar att dessa ofta råkar sammanfalla med ädlare syften. USA hade säkert sina baktankar med en militär närvaro i en strategiskt betydelsefull region, men att bygga en stark demokrati i Afghanistan handlade också om att förhindra att landet på nytt blev en bas för terrorister, enligt detta synsätt.
Den långdragna ockupationen av Afghanistan visar dock hur naiv föreställningen att stormakternas militärmakt kan utnyttjas för goda syften är. Om inte annat för att en supermakt som ges rätten att intervenera i andra länder när det gynnar den egna agendan naturligtvis även kommer dra sig tillbaka när det passar. I båda fallen fattas besluten över huvudet på det folk som man påstår sig vara vara där för att hjälpa.
När den legitimerande berättelsen inte längre håller byter makthavarna spår utan att blinka. Vi var aldrig i Afghanistan för att ägna oss åt nationsbyggande eller demokrati, slog USA:s president Joe Biden fast i sitt tal om reträtten på måndagskvällen. Det är fullständigt iskallt, inte minst mot de soldater från Sverige och andra allierade länder som mist livet i tron att det faktiskt var syftet.
Det är nu hög tid att begrava den liberala imperialismen för gott, och öppna dörren till diskussioner om verkliga alternativ. Om vi i den rika västvärlden verkligen vill hjälpa världens förtryckta och fattigaste folk finns en rad åtgärder vi enkelt kunde ha vidtagit för länge sedan: skuldavskrivning, förmånligare handelsvillkor, stopp för vapenexport och militärt bistånd till diktaturer, utökat bistånd och generösa stöd till utbyggnaden av grön energi.
För en bråkdel av kostnaden för krigen i Irak och Afghanistan hade vi kunnat göra massiva insatser för behövande människor världen över. Den vetskapen gör bara tragedin ännu svårare att uthärda.
