Socialism handlar om att öka människans frihet – att lyfta oss ur utnyttjande, förbättra levnadsvillkor och skapa utrymme för att leva ut vår fulla potential. Det är en mycket bra utgångspunkt för att beskriva framtidens socialism som presenteras av Vänsterpartiets programkommission i senaste numret av Flamman.
Hur detta ideal ska förverkligas utvecklas dock inte. I stället betonas vikten av ”en stark grundberättelse”, att ”kontrollera dagordningen” och ”strategiskt kroka in i den nuvarande allmänna debatten”. Frågan om hur det samhälle vänstern strävar mot ser ut tycks knappt vara uppe för diskussion.
Med reaktionära krafter på frammarsch och en brinnande klimatkris är det naturligt att politisk praktik får gå före teori och ideologi. En vänster som vill nå ut till nya väljargrupper måste fundera över strategi och tilltal, att ha rätt idéer räcker inte. Men när till och med en programförklaring från den grupp som ska skriva Vänsterpartiets partiprogram låter som en kommunikationsplan har pendeln slagit över för långt.
En utomstående kan lätt få intrycket att allt handlar om taktik och retorik, och missa den verkliga förnyelse som Vänsterpartiet faktiskt har genomgått. Till skillnad från många andra länder i Europa har Sverige visserligen inte fått något nytt stort vänsterparti under 2000-talet, men sett till de faktiska medlemmarna är dagens V ett lika ungt fenomen. Runt två tredjedelar av dagens medlemmar har tillkommit sedan 2010, under Jonas Sjöstedts och efterträdaren Nooshi Dadgostars tid, och partiet fortsätter att växa.
Samtidigt har en levande debatt om den ideologiska inriktningen egentligen inte förts sedan början av 2000-talet, när den gruppering som skulle bli Vägval vänster försökte peka ut en väg mellan socialdemokratin och Vänsterpartiet. Debatten blev stundtals hätsk, med anklagelser som knivhugg i ryggen och grova tillmälen på kongresser, och förnyarna förlorade kampen när Lars Ohly – som kallade sig kommunist långt efter att ordet strukits ur partinamn och partiprogram – blev partiledare 2004. Men i viss mån fick de upprättelse efter att Jonas Sjöstedt blev partiledare 2012.
Sjöstedt stod för en mer frihetlig socialism, ansåg att uppdelningen mellan revolutionärer och reformister spelat ut sin roll, och beskrev sig som en ”total pragmatiker” när det gäller synen på marknader. Han var inte rädd för att peka ut riktningen ideologiskt, vilket en partiledare inte heller bör vara. Det knorrades visserligen när han föreslog att partiet borde ”pausa” kravet på utträde ur EU, att banksektorn inte behövde förstatligas i sin helhet och att det privata ägandet har en roll även i ett socialistiskt samhälle – men det rubbade inte hans popularitet varken bland medlemmar eller väljare. Mycket talar snarare för att många uppskattade den nya inriktningen.
Sedan Nooshi Dadgostar tog över har det varit tydligt att Vänsterpartiet inte längre kommer att vara en dörrmatta. Vilka de röda linjerna är och vilket samhälle Vänsterpartiet strävar mot är mindre klart. Vaghet kan ibland vara ett sätt att hålla ihop en brokig koalition, men den kan lika gärna bli en katalysator för konflikter. Därför vore det synd om de ideologiska frågor som Jonas Sjöstedt närmade sig nu begravs i överväganden om taktik. Det kan säkert stämma att skrivningar som den om förstatligande av hela banksektorn ”överskuggade sakpolitiska prioriteringar i valrörelsen”, som partiets valanalys slår fast. Men är det rätt anledning att stryka dem ur partiprogrammet?
Det finns rimligen bättre motiv till det, grundade i ideologiska principer. Inspiration kan hämtas i Pelle Dragsteds bok Nordisk socialism, som förespråkar en syn på socialismen som en gradvis och prövande förändring av samhället i en mer demokratisk riktning. Enligt Dragsted är inget samhälle 100 procent kapitalistiskt eller 100 procent socialistiskt. Hans socialism rymmer en mångfald av ägandeformer och ekonomisk jämlikhet i stället för dagens skenande koncentration av ägande och makt – men också en roll för marknader inom ramen för ett ekologiskt hållbart och demokratiskt system. Ett totalt systemskifte bör avföras från dagordningen, inte bara för att väljarna inte tror på det, utan för att tidigare försök har slutat i katastrof.
Liksom Pelle Dragsted menar Vänsterpartiets programkommission att vår tro på socialismen i dag inte bara bygger på utopiska visioner och teori, utan på praktiska erfarenheter. 1900-talets välfärdsbygge, som på kort tid gjorde de nordiska länderna till världshistoriens mest jämlika och välmående samhällen, visar att socialism fungerar. Men de senaste årtiondenas erfarenheter visar också hur bräckliga sådana framsteg är om alltför mycket makt lämnas i händerna på ett fåtal. Samtidigt visar 1900-talets erfarenheter värdet av den parlamentariska demokratin och vikten av att slå vakt om individers fri- och rättigheter även när vi kämpar för kollektivets bästa.
Grunden för bra kommunikation är att veta vad man vill ha sagt. Större tydlighet om den ideologiska riktningen vore bra både för Vänsterpartiet och samhällsdebatten i stort. Uppdraget är att förklara hur framtidens demokratiska socialism skiljer sig från socialdemokratins passiva förvaltande av en allt mer senil kapitalistisk ekonomi, men också från 1900-talets mer auktoritära och dogmatiska varianter av socialism.
