Onsdagen den 17 april. Peru skakar. Men denna gång är det ingen jordbävning som fått det seismiskt aktiva landet att darra. Epicentrum återfinns i huvudstaden Limas flådiga Stillahavs-kvarter Miraflores, där polisen fått en spektakulär order: arrestering av landets socialdemokratiske ex-president Alan García, misstänkt för korruption. På väg in i byggnaden hör poliserna ett pistolskott. Halvminuten senare finner de García i ett livshotande tillstånd. Han förs snabbt till sjukhus men det är för sent. Nyheten om det tragiska ödet sprider sorg över hela nationen. Den tidigare presidenten är en av landets politiska förgrundsgestalter i modern tid. Jorge Aragón, doktor i statskunskap och forskare vid Instituto de Estudios Peruanos, förklarar varför:
– Alan har varit en fast punkt i peruansk politik under 40 års tid. Oavsett vilken politisk hemvist man har kan man inte förneka hans betydelse. Han har valts till president vid två tillfällen (1985-90, 2006-11) och kandiderat fyra gånger. Men korruptionen besegrade honom till slut. Han föredrog att ta sitt liv i stället för att stå till svars för anklagelserna, säger han.
34 år och tre dagar tidigare är tongångarna desto gladare. Med 53 procent av rösterna vinner García och hans socialdemokratiska parti APRA valet överlägset. Tvåa med knappt 25 procent kommer den förenade vänstern, Izquierda Unida. En styrkedemonstration från den peruanska arbetarrörelsen, som dock inte skulle vara särskilt länge. Efter en kort period av framsteg och optimism övergår Garcías mandatperiod i skräck och kaos. Den tilltagande konflikten med den extremt våldsamma gerillan Sendero Luminoso, ”den lysande stigen”, paralyserar Peru fullständigt (runt 70 000 omkommer i konflikten mellan 1980 och 2000). Samtidigt drabbas landet av en avgrundsdjup ekonomisk kris med hyperinflation, krisande valuta och flertalet korruptionsskandaler med koppling till regeringen.
Inför valet 1990 är missnöjet med Garcías styre så pass stort att högern ställs mot högern i presidentvalets andra omgång, där den konservative Alberto Fujimori vinner mot den liberale författaren Mario Vargas Llosa. Alan García anklagas vid det här laget både för korruption och brott mot mänskliga rättigheter och flyr landet under hela 90-talet i väntan på att brotten ska preskriberas.
Under tiden genomför den auktoritäre Fujimori ett nyliberalt chockprogram, även kallat ”fujichock”, med åtstramningar, lönesänkningar och privatiseringar i rekordfart. 1992 stänger han kongressen och tar under en period full kontroll över staten. Säkerhetsstyrkorna får större befogenheter och 1992 lyckas man gripa gerillaledaren Abimael Guzmán, vilket i stort sett får stopp på konflikten med Sendero Luminoso. Jakten på Guzmán skördade dock många oskyldiga offer, bland annat i massakern av 15 personer i Barrios Altos 1991 och morden på nio studenter och två lärare vid universitetet La Cantuta under 1992. Med åren ökar dock missnöjet med Fujimoris auktoritära styre. 2001 tvingas han avgå efter publiceringen av ett videoklipp där hans högra hand Vlademiro Montesino ses muta politiker och näringslivstoppar. Fujimori kommer sedermera att bli dömd till 25 års fängelse för sina lagöverträdelser under åren vid makten.
Efter en kort period av framsteg och optimism övergår Garcías mandatperiod i skräck och kaos
Läget har dock knappast stabiliserats sedan dess. De senaste 18 åren har de politiska kriserna avlöst varandra och korruptionen tilltagit. Det största fallet involverar det brasilanska byggföretaget Odebrecht, som under hela 2000-talet uppges ha betalat miljonbelopp i mutor till presidenter och kongressledamöter över hela kontinenten. I princip hela det peruanska politiska etablissemanget anklagas för inblandning, bland annat Alan García. Keiko Fujimori, politisk arvtagtare till pappa Alberto och numera oppositionsledare, sitter på sannolika skäl häktad misstänkt för penningtvätt. 2017 tvingades dessutom presidenten Pablo Pedro Kuczinsky, från nyliberala PPK, till avgång efter att hans inblandning i affären avslöjats. Denna period av korruptionsskandaler har kraftigt skadat peruanernas förtroende för sitt politiska system, menar Jorge Aragón:
– Det har länge funnits ett stort missnöje med hur Peru har skötts rent operativt. Förtroendet för kapaciteten att styra landet har länge varit låg, men med korruptionen har en ny dimension tillkommit. En känsla av att ”landet inte bara sköts dåligt, de rånar oss också”. Det positiva är att många av den nuvarande generationens politiker har förlorat väljarnas förtroende, vilket öppnar horisonten för nya rörelser.
Horisonten i Miraflores, där Alan Garcías bortgång nyligen fick marken att skaka, är för kvällen rosaskimrande. Kvarteret är till synes välmående med hippa restauranger, välsorterade matbutiker och glimrande stadsjeepar. Prisnivån är i klass med Europa: en mindre hyreslägenhet kostar runt 6 000 kronor i månaden. Drygt två gånger den peruanska minimilönen på 2 670 kronor. Då och då skiner dock en annan verklighet igenom den välbärgade fasaden. Venezolanska flyktingar som ber om pengar, men som i tysthet föses undan av polisen. Quechua-indianer som med spädbarn på ryggen säljer tuggummin och jordnötter. Grupper som inte dragit någon som helst nytta av Perus stabila ekonomiska utveckling under 2000-talet, men vars röster nu växer sig starkare.
– Sedan några år tillbaka växer stödet i opinionen för en politik som representeras av vänstern. Den ekonomiska stabiliteten gagnar inte alla. Det är många som inte känner av den. Här finns en möjlighet för en stark vänster med stort stöd, resonerar Jorge Aragón.
Inom den peruanska vänstern hoppas man att Jorge Aragón får rätt. Siktet är inställt på valåret 2021 men frågetecknen är fortfarande många och problemen av klassiskt vänstersnitt: splittring. I juli 2017 splittrades den i förra valet relativt framgångsrika (18,7 procent av rösterna) vänsteralliansen Frente Amplio, ”den stora fronten”, efter inre konflikter. En av utbrytarna är alliansens tidigare presidentkandidat Verónika Mendoza, som nu leder den nya rörelsen Nuevo Perú, ”nya Peru”. En rörelse som, trots att man ännu inte lyckats samla tillräckligt med namnunderskrifter för att registera den som politiskt parti, är den som Jorge Aragón tror har störst chans i valet:
– Jag tror att det finns en chans för vänstern i valet. Men det krävs en modernare diskurs, som jag tycker representeras bäst av Verónika Mendoza och Nuevo Perú. De har en tydligare inriktning på feminism och miljö och är på så sätt bättre anpassade till en modern era. Frente Amplio och dess ledare Marco Arana är mer traditionella och jag har en känsla av att de pratar på ett sätt som övertygar de redan frälsta, men därefter inte når längre än så, säger han.
Verónika Mendoza beskrivs ofta som den peruanska vänsterns stjärnskott. Den 38 år gamla psykologen från Cusco har dubbelt medborgarskap (franskt och peruanskt) och återvände efter sina universitetsstudier i Frankrike för att engagera sig politiskt. Karriären började som sekreterare till Nadine Heredia, presidentfru till Ollanta Humala som styrde landet mellan 2011 och 2016. Både Heredia och Humala är åtalade för inblandning i Odebrecht-fallet. De anklagas dessutom för att ha tagit emot pengar från Venezuelas förre president Hugo Chávez under presidentvalskampanjen 2006. Även om Mendoza sedan länge tagit starkt avstånd från paret kritiseras hennes relation till dem hårt i media.
Det positiva är att många av den nuvarande generationens politiker har förlorat väljarnas förtroende, vilket öppnar horisonten för nya rörelser
Något annat som Mendoza kritiserats för är inställningen till Nicolás Maduro. Krisen i Venezuela är ytterst påtaglig i Peru, dit över 700 000 venezolaner har flytt under de senaste två åren. Opinionen i Peru är således extremt fientlig gentemot Maduro. Fram till i februari, då hon offentligt benämnde Venezuela som en diktatur, svarade Mendoza och övriga vänstern ofta undvikande på frågor om Venezuela, något Jorge Aragón anser vara en onödigt oklar strategi:
– Inom vänstern har det dröjt väldigt länge innan man intog en självständig hållning när det kommer till Venezuela. Jag vet inte om det beror på en känsla av lojalitet eller förräderi, men stundtals har det verkat oprofessionellt. Som att ”vi minsann inte tänker prata på samma sätt som högern”. Det har varit en väldigt dum strategi. De hade i stället kunnat säga ”vi försvarar rättstaten och respekten för de demokratiska institutionerna i Venezuela”, säger han.
Till skillnad från Venezuela och andra länder i Sydamerika har Peru under de senaste 30 åren saknat radikala vänsterregeringar. Visserligen har både Alan García och Ollanta Humala vunnit presidentval under den perioden, men båda dessa representerar en återhållsam mitten-vänster-politik. En vanlig förklaringsmodell till den peruanska vänsterns kollaps är gerillan Sendero Luminosos ”folkkrig” under 1980-talet. Gerillan var extremt brutal och spred skräck i hela landet. Majoriteten av de tiotusentals offren var fattiga och bönder. 800 000 peruaner flydde landet på grund av konflikten. Sendero Luminosos terror och djupa impopularitet ledde till en negativ utveckling för arbetarrörelsen då vänstern bland delar av befolkningen associerades starkt med gerillan. Jorge Aragón menar att vänsterpartierna under den perioden inte var tillräckligt pedagogiska i sin kommunikation:
– På grund av Sendero Luminoso har det under många år funnits en djupt rotad idé om att hela vänstern är våldsbejakande. Det hade behövts ett mer gediget arbete för att verkligen förklara skillnaden och markera distansen till gerillan. Detta är en av anledningarna till att vänstern försvagades rejält under 90-talet och det behövde gå en tid för att åter kunna bli en viktig faktor inom peruansk politik.
En tid som man i vänsterkretsar nu, efter 30 år av korruption och politiska kriser, hoppas är kommen.
