Piketty tappar bort ideologin

Utrikes

Thomas Piketty har en tendens att ge sina böcker ambitiösa namn: den förra hette Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, den nya Capital et idéologie (Kapital och ideologi). Detta har fått många, särskilt inom affärspressen, att över­ösa honom med epitet som ”den nye Marx” och mena att han borde få Nobelpris i ekonomi. Men även om Piketty är en av de få intellektuella som i likhet med Marx behärskar olika fält: ekonomi, statistik, religion, statsvetenskap och litteratur, är titlarna ändock gravt missvisande. Piketty skriver nämligen inte om kapital. Han skriver om pengar.

Skillnaden är att pengar är ett statiskt och dött begrepp. Kapital är något annat: pengar när de rör på sig. Att studera kapitalet är att studera hur värde ackumuleras över tid; hur produktionskrafterna rör på sig, hur deras sammansättning förändras, vilka motsättningar de ger upphov till.

Detta gör inte Piketty. Han studerar statistik över tillgångar för att få fram nivåer av ojämlikhet över tid. Och det är naturligtvis högintressant – men det har inget med kapital att göra, varför även denna bok borde fått en annan titel.

I Capital et idéologie vill Piketty ta sin tidigare undersökning vidare. Han vill nu göra en historisk exposé över ojämlikheten – hur den uppträder och hur den rättfärdigas ideologiskt. Den marxistiska begreppsapparaten har ju redan en utmärkt analysmodell för just detta: bas och överbyggnad. Men Piketty har nu en gång för alla bestämt sig att han inte vill ha något med Marx att göra. Det behöver inte vara av ondo: ett nytt och fräscht angreppssätt kan få empirin att avslöja tidigare dolda hemligheter, så låt oss ge det en chans!

Piketty uppfinner en ny term för de förkapitalistiska samhällena. Han kallar dem ”sociétés ternaires” – tredjedelssamhällen – då de tenderar att vara uppdelade i tre klasser: kyrka, adel och tredje ståndet (resten). Proportionerna såg olika ut i olika samhällen: I Spanien har exempelvis fler människor tillhört eliten – kyrkan och adeln – än i resten av Europa. Det fanns en tid då 8 procent av den spanska befolkningen tillhörde adeln och 4.5 procent av befolkningen var präster, jämfört med bara totalt 0.3 procent i Sverige. Boken är full med statistik och kuriosa som man kan ha mycket roligt med. Symptomatiskt för tredjedelssamhällen är enligt Piketty att politiskt inflytande och rättigheter tilldelas människor efter klass. I Sverige fanns, vid kommunalvalen 1871, hela 54 kommuner där en enda väljare innehade 50 procent av rösterna! Piketty menar att just Sveriges ”förvånansvärda” övergång eller förvandling från ett av Europas mest ojämlika länder till det mest jämlika, visar oss hur snabbt och lätt det går att förändra samhällen, i motsats till vad som ofta anförs. Det är ett imponerande exempel som varje socialist borde ha med sig till debatter.

Europas globala dominans beror alltså på att man höjde skatterna!

Som en typisk fransk tänkare (tänk bara Kristeva i Kina eller Foucault om Iran) tror sig Piketty kapabel att förstå hela världen, och ser inte varför han inte skulle kunna göra det. Han lyckas få in det indiska kastsystemet i sin tredjedelsmodell, vilket fungerar relativt bra, men sedan tar det stopp.

Piketty hävdar att tredjedelssystemet störtades – under drastiska former som franska revolutionen, eller mer gradvis som i Storbritannien – och ersattes av ägarsamhällen, (sociétés de proprietaires) i vilka de formella klasserna är avskaffade och alla har lika chanser att äga. Till skillnad från tredjedelssamhället, som har en biologistisk definition av människan: hon är född att tjäna eller tjänas, har hon i ägarsamhället åtminstone samma rättigheter i teorin. Egendomen får då en nästan helig status som samhällets grundpelare.

Efter detta går Piketty över till att studera den transatlantiska slavhandeln samt kolonialismen, vilket inte heller är utan intressanta iakttagelser. Han finner nämligen att från och med 1500-talet ökar skattesatserna dramatiskt i Västeuropa, samtidigt som de ligger kvar på en låg nivå i Osmanska riket och Kina. Detta kopplar han till de ökade militärutgifterna som kolonialismen och krigen medförde. En stat med 1 till 2 procents skattetryck kan inte bli en dominerande världsmakt, menar Piketty: Europas globala dominans beror alltså på att man höjde skatterna! Men inte bara detta, utan att man också skuldsatte sig, till skillnad från Kina som tillämpade en strikt budgetdisciplin under samma period. Dessa skulder (som berodde på militärutgifterna) bidrog till att skapa våra moderna finansmarknader. Vidare får man sig en påminnelse om kolonialmakternas fruktansvärda styre: tio europeiska länder hjälpte den kinesiska dynastin att slå ner Boxarupproret 1901 i utbyte mot att få dela makten under några år. Den makten använde de för att bland annat besluta att minimiåldern på en kinesisk prostituerad skulle vara 13 år (den var 16 hemma i Europa).

Frågan är dock vad Piketty egentligen vill göra med dessa genomgångar: varken slaveriet eller kolonialismen placeras i någon historisk kontext. Han vill bara visa att slaveriet ”är utan tvekan den mest extrema formen av ojämlikhet”. Jaha? Och det här med ideologi tycks han ha glömt på vägen, för någon vidare analys av rasismens ideologi och vilken roll den spelade i rättfärdigandet av slaveriet blir det inte. Dock en mycket medryckande beskrivning av Haitis frigörelse, som inte var gratis. Landet tvingades dessutom betala kompensation till kolonialmakten för att ha berövat den inkomsterna från slavarna. En föregångare till ISDS-principen alltså, där företag ska kunna stämma stater för utebliven vinst vid exempelvis förstatliganden. Om och om igen visar Piketty upp en imponerande noggrannhet vad gäller att gräva i arkiv och finna statistik, men stora brister i analysen. Hans slutsatser om Japan lyder till exempel såhär: ”Japan var ett stolt och självständigt land. Men det tycker nog inte befolkningen i Korea och Kina som mötte en brutal kolonisatör.” Dessa djupsinnigheter skulle kunna vara godtagbara för anglosaxiska intellektuella av typen Noam Chomsky, som man vet inte är något vidare på tankar bortom gott och ont. Men av en fransk tänkare förväntar man sig mer sofistikation, och särskilt av någon som döper sin bok till Capital et idéologie!

Av en fransk tänkare förväntar man sig mer sofistikation, och särskilt av någon som döper sin bok till Capital et idéologie!

Nåväl: Piketty fortsätter med sin intressanta historielektion och nu är vi framme vid 1900-talet, som han menar innebar en kris för ägarsamhället. Genom skatter, exproprieringar och allmän rösträtt ökar nu jämlikheten drastiskt. Framför allt ryska revolutionen hade en enorm effekt på resten av Europa. 1914 vägrade franska politiker att höja skatten med 2 procent – 1920 höjde de den med 60 procent utan prut! Exproprieringsvågen inleddes med ryska revolutionen, fortsatte med avkoloniseringen och fick en skjuts efter andra världskriget då kollaboratörernas företag nationaliserades. Franska staten tog till exempel Renaults fabriker utan någon kompensation.

Redan i början av boken hade Piketty lovat med eftertryck att ”även granska kommunismens ojämlikhet” och hela boken har man suttit och trampat i förväntan, men vad som följer är ett riktigt magplask. Han har inte mer att säga än att kommunismen ”var en mänsklig och politisk katastrof” och då de inte kom på hur de skulle göra rent praktiskt med saker som småföretag utvecklade de istället en personkult. Sedan ”försvagades Sovjet politiskt och ideologiskt” 1970–1980 och försvann kort därefter – hur förklarar han inte. Här blir svagheterna i Pikettys tänkande plågsamt tydliga. Han tror nämligen inte på materialismen, utan är en fullfjädrad idealist. Han menar att idéerna har eget liv, och att de på egen hand skapar olika samhällen. Den principiella politiska konflikten, skriver han, är inte klassfrågan, utan den ideologiska frågan. Vad som gör att ideologier kommer och går blir därmed höljt i dunkel: plötsligt dyker kommunismen upp och lika plötsligt försvinner den och ingen kan säga varför.

Efter detta inleds en epok som Piketty benämner som ojämlikhetens återkomst. Åter ökar klyftorna dramatiskt världen över. Och det är ju sant, men nu börjar boken urarta rejält. Piketty kastar sig mellan alla möjliga ämnen och ska lösa dem alla. Jämställdheten mellan könen (kan fixas med kvotering) Venezuela (löser inget att ha en personkult, förklarar Piketty), Polen och Ungern (mindre rasism) och slutligen är det dags för lanseringen av hans plan: Deltagande socialism för det tjugoförsta århundradet! Om någon tycker att det låter misstänkt likt en viss venezolansk ”personkults” motto så låtsas Piketty inte om det alls. Hans idé är i stället att genom arvsskatt och andra skatter göra egendomen temporär, samt att utöka de anställdas demokratiska inflytande över företagen. EU ska reformeras enligt indisk modell, där det direktvalda parlamentet Lok Sabha har makt över Raya Sabha där representanterna väljs av delstaterna och handplockas av presidenten. En skatteunion bör också instiftas, med Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien som kärnländer. Har man hört det förut? Problemet med alla dessa önskelistor som skrivs av diverse debattörer är att de inte tar hänsyn till klasskampen eller produktionsförhållandena och därför blir de bara tyckeri utan förmåga att förutspå vart samhället är på väg.

Vid det här laget önskar man att någon ska ta detta massiva råmaterial och köra det genom en marxistisk analys så att det kan komma ut något vettigt. Han har gjort grund­jobbet, men sen då? Det är med blandade känslor jag märker att jag blir för kritisk, för Piketty försöker i alla fall, och den som läser lär sig en hel del matnyttigt på kuppen. Jag förstår varför Göran Therborn hyllar boken i Aftonbladet: här kommer ett gediget, tusensidigt verk om ojämlikhet, denna chans har vi inte råd att missa! I valet mellan att ge sig på bristerna och att använda boken för politiska syften väljer Therborn det senaste. Tyvärr är det som om Engels hade klappat Dühring på axeln och sagt: Bra jobb!