”Genom historien finns det bara två statskonstitutioner som så tydligt fastslagit exakt vilken ekonomisk politik som måste genomföras, oavsett regering. Det är EU-fördragen alltsedan 1992, och den konstitution som antogs 1936 i Stalins Sovjetunionen”.
Det konstaterade Susan George på EU-vänsterns fjärde Plan B-möte som hölls i Rom förra helgen. Den 82-åriga veteranen har i många decennier analyserat EU:s struktur och politik. Hon presenterade sig som: ”alltid aktivist och forskare”.
Och det är väl vad vänstern i EU behöver mer av: Bättre analyser av strukturer och skeenden, men också människor i fackliga och folkliga rörelser som mobiliserar, protesterar och förändrar.
Något håller verkligen på att ske genom Plan B. Detta nätverk av vänsterpartier som möttes första gången i Paris i januari 2016. Plan B är ett uttryck för den växande kritiken, inom vänstern i Europa, mot EU:s struktur. När euron infördes år 1999 trodde många vänsterpartier i EU på en ”progressiv euro” bara man ändrade det nyliberala regelverket. Den synen ingick i en federalistisk vänsteranalys där EU i grunden är bra, det handlade bara om att få rätt majoritet.
Sen kom den djupa finanskrisen år 2008 som försatte flera EU-länder i djup kris, följt av EU-kommissionens stenhårda åtstramningspolitik vars syfte var att rädda krisande franska och tyska banker. Folken fick betala med massarbetslöshet och en fattigdom som Europa inte sett sedan andra världskrigets slut.
Euro-länderna har alltför olika ekonomisk grundstruktur, inflation och konkurrenskraft för att kunna ha en gemensam valuta. Vissa länder har skott sig på eurons konstruktion, medan andra länders ekonomier har slagits i spillror. De tyska deltagarna på Plan B-konferensen, som EU-parlamentarikern Fabio De Masi från vänsterpartiet Die Linke, är skarpt kritiska mot den tyska regeringens agerande. Det handlar inte bara om hur Angela Merkel och EU tvingat den grekiska vänsterregeringen på knä, utan också om växande klassklyftor i Tyskland, där 13 miljoner människor nu är fattiga enligt EU:s egen statistik.
Tyska regeringen förde en medveten politik före inträdet i euron för att pressa ner arbetskraftskostnaderna. Landets starka exportindustri kunde byggas upp i skydd av den billiga euron. Flera andra EU-länder fick därmed, via euron, betydligt lägre internationell konkurrenskraft, och växande underskott. Med låst växelkurs kunde läget inte ändras. Hela anpassningsbördan ligger hos krisländerna. Med konsekvens: Nedskärningar i offentlig sektor, sänkta löner och arbetslöshet.
Om det ska ändras krävs djupgående reformer av Europeiska centralbanken (ECB), sa Andreas Nölke till Plan B-konferensen. Han är professor i internationell politisk ekonomi i Frankfurt och underströk att en krislösning till exempel kräver en stor resursöverföring från Tyskland till Grekland och gemensamma löneförhandlingar på EU-nivå. Inget av detta är realistiskt, konstaterade Nölke; ”Då behövs snabbt en EU-superstat och en sådan skulle i dag bara ge ett uppsving för nationalistisk högerextremism.”
Plan B-debattörerna visade att huvudmotsättningen inte går mellan länder. För de 13 miljoner fattiga i Tyskland har gemensamma intressen med alla de fattiga greker som sett sina inkomster sänkas med 40 procent på några år. Kampen är gemensam. Och vänstern kan spela en avgörande roll i denna europeiska klasskamp.
Konferensen i Rom enades om ett dokument som binder samman Plan
A-arbetet för djupgående förändringar av EU med Plan B:s olydnadsaktioner mot nyliberala regler, för möjliga utträden ur euron och progressivt frigörande från EU.
Men ord och dokument betyder intet utan handling och aktivism. Kämpa – Lär, som det heter.
Susan George är ett bra föredöme.
