Inrikes 28 januari, 2021

Flamman avslöjar: Polisen bevakar förorten med drönare – utan att invånarna vet

Polisen bevakar flera Stockholms­förorter med luft­burna drönar­­kameror. Men trots att lagen kräver att de informerar om över­vakningen så saknas skyltar eller annan information om drönarna vid orternas centrum­områden – i strid med Integritets­skyddsmyndighetens rekommendationer. ”Lagen är inte prövad än, men i praktiken verkar den ju inte fungera i det här fallet”, säger Ingrid Helmius, forskare i polisjuridik vid Uppsala universitet.

På Polisens sajt för aktuella händelser publiceras mellan 50 och 100 nyheter per dag. Det är hit journalister går för att hämta information om vad som har hänt i deras kommun. Oftast är det rutinrapportering: en skadegörelse i Haninge, en brand i Sundsvall, en trafik­kontroll i Boden.

Men den 23 november 2020 publiceras något som sticker ut. Under kategorin ”övrigt” står det: ”I dag klockan 15-23 kommer polisen använda UAS (obemannade flygfarkoster) i Järva”. UAS är myndighetsspråk för drönare, som alltså flygs ovanför det förorts­område utanför Stockholm där bland andra orterna Rinkeby, Tensta och Husby finns.

Texten är två meningar lång och antyder att drönarna är utrustade med kameror: ”Polisen arbetar allt mer med UAS, eller vad många till vardags kallar drönare, i vårt arbete. Vi använder det bland annat i brottsförebyggande syfte – det vill säga för att förhindra att brott sker men också för att ha bildmaterial i utredningssyfte om brott sker.”

Längst ned finns en tidstämpel. Publicerat 23 november klockan 14.57. Ute på gator och torg, i de totalt sex orter som Polisen har ringat in i sitt interna beslutsdokument, lyser informationen med sin frånvaro.

Polisens nationella drönarprojekt inleddes på allvar under våren 2019, när blivande förare (eller piloter, som Polisen kallar dem) började utbildas på myndighetens övningsområde i Solna. Senare samma år berättade Richard Henningsson, ansvarig för det nationella införandet, för tidningen Computer Sweden om drönarnas många användningsområden.

– Det kan handla om att flyga dagtid och använda zoomkamera eller i mörker med värmekamera. Eller om UAS som klarar att övervaka på längre avstånd. Vi försöker att täcka vårt behov från marken och långt upp.

Henningsson förklarade att drönarna kan användas ”när man har behov av luftlägesbild” och att man på så vis också kan avlasta polishelikoptrarna.

– Och de bullrar inte heller så det är winwin för alla. Jag har sagt tidigare att detta är en game­changer för Polisen, och det står jag fast vid.

Hans Åhlin, UAS-ansvarig på sektionen för kamerabevakning och analys på Polisen region Stockholm, ansvarade för drönar­installationen i huvudstadsområdet. Han ger en delvis annorlunda bild när Flamman möter honom på övningsplatsen i Solna.

– Drönarna används alltid som komplement till personal på marken. Vid fotbollsmatcher eller andra evenemang, men också vid exempelvis tillslag mot narkotikaförsäljning. Då kan drönarpiloten kika runt hörn för att se i förväg om någon är där. Videon kan livestreamas till en insatsledare, och sedan kan en förundersökningsledare besluta om filmen ska sparas.

Han står på en snöbelagd parkeringsplats i övningsområdets utkant och pekar mot två drönare i olika storlekar. De är importerade från Kina. Den ena kostar omkring 20 000 kronor, den andra ett par hundra tusen.

– Det finns ungefär 300 drönare och 250 utbildade piloter inom hela Polismyndigheten. Vidareutbildningen är en vecka lång, berättar Hans Åhlin.

Hur gör ni för att informera medborgare om att de filmas från luften?
– På exempelvis fotbollsmatcher är det ju omöjligt att informera alla. Men man sätter upp skyltar, och ibland berättar man om det i sociala medier. När vi har använt UAS på Nobelfesten har vi satt skyltar på trädgårdsstaketen vid Stockholms stadshus.

Och när det används i allmänna, större områden, hur gör ni då?
– Då är det skyltning som gäller.

Var sätter man skyltarna? I centrumområden, på torg?
– Ja, på allmänna platser. Alla i området ska informeras om att det används.

Finns det några undantag från den upplysningsplikten?
– Nej, inte i de lagtexter vi utgår ifrån. Det är ganska strikt reglerat i Kamerabevakningslagen.

Hans Åhlin har rätt. Kamerabevakningslagen mjukades förvisso upp den 1 januari 2020, så att Polisen och ett antal andra myndigheter inte längre behöver söka tillstånd hos Integritetsskyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen) för att få inleda bevakning. Men informationsplikten är stark. Den som använder kamerabevakning är skyldig att ”genom tydlig skyltning eller på annat verksamt sätt” informera om saken. Brott mot den plikten leder till lagens högre sanktionsavgift. Enligt EU:s dataskyddsförordning GDPR har personer som bevakas dessutom rätt att informeras om hur deras personuppgifter – alltså bilder och filmer där de kan kännas igen – används. I Polisens interna beslutsdokument om drönaranvändningen i Järva står att upplysning kommer göras genom skyltning.

Men när Flamman undersöker de sex områdestorgen i Järva visar det sig att det helt saknas skyltar eller annan information om drönarbevakningen. Invånarna tycks inte heller veta om den. Av totalt 30 tillfrågade personer – boende, besökare och butikspersonal utspridda över alla sex orter – säger 25 personer att de inte känner till drönarna. De fem som svarar att de vet om bevakningen hänvisar antingen till hörsägen eller artiklar i den volontärdrivna lokala webbtidningen Nyhetsbyrån Järva. Ingen har fått informationen från Polisen.

Viktor Arnell bor i Rinkeby och jobbar som systemutvecklare. På fritiden engagerar han sig i frågor om personlig integritet och polisvåld, och brukar därför skanna Polisens händelse­notiser med jämna mellanrum. Han har skrivit de artiklar i Nyhetsbyrån Järva som tycks utgöra grundkällan åt de få invånare som vet om att drönarbevakningen pågår.

– Jag har läst om polisdrönare tidigare, och typiskt nog har det även då handlat om andra så kallade utsatta områden, i bland annat Linköping och Malmö. Men händelsenotiserna i november var första gången jag såg något om det i Järva, säger han till Flamman.

När en polisdrönare en kväll dök upp på natthimlen utanför Viktor Arnells fönster blev han ändå förvånad, eftersom han inte hade hittat någon händelsenotis den dagen. Den kvällen, när han såg drönaren med egna ögon, är enda gången han har sett eller hört om drönarna i allmänna utrymmen.

– Jag har inte heller sett några skyltar eller andra upplysningar i området. Det finns inga. Om inte jag, som har ett aktivt intresse och letar efter informationen, har nåtts av den så har jag svårt att se att den skulle ha nått fram till andra.

Rinkebybon Viktor Arnell har skrivit om drönarbevakning för Nyhetsbyrån Järva. Foto: Privat.

Rinkebybon Viktor Arnell har skrivit om drönarbevakning för Nyhetsbyrån Järva. Foto: Privat.

Viktor Arnell samlade sina klagomål och anmälde till Integritetsskyddsmyndigheten, som kan dela ut sanktionsavgifter om Polisen bryter mot informationsplikten. Men han har låga förväntningar på att anmälan ska förändra något. Han har sin teori klar om varför Polisen vill använda drönare i Järva, och den skiljer sig från både Hans Åhlins och Richard Henningssons motivering.

– Det handlar om kontroll. I det här området använder Polisen varje verktyg de får tillgång till så mycket det går, för att de kan. Inte bara för att det behövs vid specifika tillfällen. Det blir ännu ett arbetsredskap i vardagen, helt enkelt. Och de vet att de kommer undan med det. Reaktionen hade varit en helt annan om det användes på samma sätt inne i stan.

”Staten markerar att vi är här”, sade stats­minister Stefan Löfven i samband med invigningen av det nya polishuset i Rinkeby i september 2020. Foto: Noa Söderberg.

”Staten markerar att vi är här”, sade stats­minister Stefan Löfven i samband med invigningen av det nya polishuset i Rinkeby i september 2020. Foto: Noa Söderberg.

Trots Kamerabevakningslagens tämligen raka formuleringar om informationsplikt så är rättsläget i frågan om just drönare oklart. Exakt vad som utgör ett ”verksamt sätt” att informera om drönarbevakning har helt enkelt inte prövats än. Inte heller vad som utgör en tillräcklig motivering för att över huvud taget använda drönarbevakning. Viktor Arnell pekar på att den största delen av den nuvarande lagen är skriven med fasta kameror i åtanke, eftersom lagtexten skrevs innan billiga drönare bröt igenom på allvar. Lagen skapades alltså på tröskeln till ett teknikskifte, vilket innebär att ny teknik regleras av en lag som är anpassad för den gamla.

Han får medhåll från Ingrid Helmius, forskare och universitetslektor i rättsvetenskap vid Juridiska institutionen på Uppsala universitet. Hon är specialiserad på de lagar som omgärdar polisarbete och säger att juridiska tröskelsituationer likt den här är ganska vanliga.

– Drönarbevakning i sig kan man nog få in i nuvarande lagtext, men kanske inte hur man rent praktiskt ska gå till väga för att uppfylla upplysningsplikten, eftersom tekniken skiljer sig så mycket från fasta kameror. Men jag tror att det kommer regleras.

Ingrid Helmius återkommer till att lagtexten inte är tillräckligt konkret och därför tillämpas på en rad olika sätt. I Uppsala, där hon själv bor, har Polisen publicerat en mer djupgående allmän informationsartikel, snarare än en pressnotis, om drönaranvändningen. Där finns en karta som ringar in de bevakade områdena och information om hur länge beslutet att övervaka gäller. Sådan information som i Järva-fallet finns bara i Polisens interna beslutsdokument, som måste begäras ut hos en registrator.

– Frågan blir då om det som har gjorts i Uppsalafallet räcker. Man kan väl säga att en upplysning på en hemsida är ganska intetsägande. Vem går dit och kollar? Det är ju möjligtvis en person som redan har märkt att drönarna används.

I Järva-fallet är korta webbnotiser den enda information jag har kunnat hitta, och invånarna tycks inte veta om att drönarbevakningen sker. Har Polisen uppfyllt upplysningsplikten då?
– Du har undersökt om människor är upplysta i praktiken, men folk kan ju missa saker även om de blir upplysta om dem, så det är ju inget juridiskt argument. Men mycket talar för att det krävs mer än en notis på en hemsida för att upplysningsplikten ska vara uppfylld. Eftersom det inte är prövat så är det svårt att slå fast att Polisen gör något rättsligt fel, men om man tittar i verkligheten verkar det ju inte fungera som det ser ut nu.

”De kan inte bara slänga upp kameran för säkerhets skull, det ska finnas ett tydligt syfte”, säger Ingrid Helmius, forskare i polisjuridik vid Uppsala universitet.

”De kan inte bara slänga upp kameran för säkerhets skull, det ska finnas ett tydligt syfte”, säger Ingrid Helmius, forskare i polisjuridik vid Uppsala universitet. Foto: Privat/ Noa Söderberg.

Inte heller Justitieombudsmannen (JO), som ofta är den första instans där sådana här frågor prövas, har något beslut eller någon aktiv utredning i frågan. De mest konkreta råden om hur upplysningsplikten skulle kunna tillämpas finns i stället hos Integritetsskyddsmyndigheten (IMY).

– Normalt sett innebär informationskravet att man ska sätta upp skyltar på platsen som bevakas, där det bland annat framgår vem som ansvarar för bevakningen, hur man kommer i kontakt med dem och viss allmän information. Men det står ju i KBL att informationen kan lämnas ”på annat verksamt sätt”, vilket är bredare och tänkt att täcka upp i situationer där man av olika anledningar inte kan använda skyltar. Det skulle till exempel kunna vara just när man använder obemannade flygfordon, säger Gustav Linder, jurist på IMY:s kameragrupp.

Så vad kan ett ”annat verksamt sätt” vara?
– Det finns inga konkreta exempel i lagens förarbeten, och vi har inte heller varit ute och granskat skarpt. Men om man spekulerar så skulle det kunna vara att dela ut flygblad i området, göra anslag i lokaltidningen eller publicera information på Polisens webbplats i god tid innan bevakningen. Vi kan inte säga att det är något man måste göra, men det kan vara exempel.

Vad innebär det andra informationskravet, som finns i GDPR?
– Det är mycket mer långtgående än kravet i KBL. Kamerabevakning är ju också en form av personuppgiftshantering, så enligt GDPR ska man bland annat informera om syftet med bevakningen, hur länge det inspelade materialet kommer sparas, om det kommer delas med utomstående organisationer och en rad andra saker. Det blir en väldigt lång informationsskylt, kan man säga.

Så hur ska man göra då, om man inte kan sätta upp en jättelång skylt?
– En metod som både vi och Europeiska dataskyddsstyrelsen förespråkar är att man ger information i två lager. På en skylt eller annat verksamt sätt skriver man det allra viktigaste – identiteten på den som bedriver bevakningen, kontaktuppgifter, vilket område som är bevakat och varför. Sedan kan skylten ha en hänvisning till en annan plats med den fullständiga informationen. En QR-kod, ett telefonnummer eller en länk till en webbplats. Det är svårt att se att det andra informationslagret skulle räcka på egen hand, om inget hänvisar en dit.

Anders Bryngelsson, presstalesperson på Polisen region Stockholm, skriver i ett mejl till Flamman att KBL anger att Polisen i vissa undantagsfall inte behöver lämna någon upplysning, om det gäller brådskande situationer där det finns risk för allvarlig brottslighet. I höstens händelsenotiser om drönaranvändning i Järva nämns dock inget om brådskande fall eller allvarlig brottslighet. I stället beskrivs att bevakningen kommer pågå under en hel eftermiddag, exempelvis mellan 15.00 och 22.00.

Bryngelsson skriver vidare: ”I de fall där kamerabevakning sker genom UAS (drönare) som inte är brådskande (planlagd verksamhet) är det samma förfarande, beslutet att kamerabevaka fattas av Polismyndigheten, därefter skyltas området och sedan genomförs kamera­bevakningen.

Polismyndigheten använder samma skyltar som för den vanliga kamerabevakningen. På sikt kommer eventuellt skyltar för kamerabevakning genom UAS (drönare) kanske införas men i nuläget är det inget krav på specifika UAS skyltar.” Han avslutar: ”I möjligaste mån så försöker även Polismyndig­heten genom notiser på Polisen.se upplysa om att kamerabevakning med UAS sker, som ett komplement till ordinarie skyltning.”

Flamman har ställt följdfrågor om huruvida de skyltar som berättar om ”vanlig kamerabevakning” verkligen kan räknas som information om drönarbevakning, när och var dessa skyltar har satts upp och om informationen räcker i och med att ingen av de Järva-invånare som Flamman har tillfrågat uppger att de har sett några skyltar eller fått annan information från Polisen. Anders Bryngelsson skriver att han redan har svarat på följdfrågorna i sitt första svar.

Drönare

UAS står för ”Un­manned Aircraft System” och är myndig­hetsspråk för drönare – små helikopterliknande flygfordon som kontrolleras från marken med hjälp av en fjärrkontroll. Ofta är de utrustade med en navigerings­kamera som gör att de kan styras på långt avstånd. Drönarna trädde in i det allmänna medvetandet när amerikanska militären började nyttja dem för fjärrstyrda bombnings­kampanjer under början av 2010-talet, men har på senare år blivit så pass billiga att tekniken kommit allmänheten till del. Polis­myndig­heten använder drönare runtom i Sverige, från Umeå i norr till Malmö i söder. Ibland görs det vid särskilda evenemang eller sökningar efter försvunna personer, men också i mer regelbunden polis­verksamhet. Inte sällan i de förortsområden som Nationella operativa avdelningen klassar som ”särskilt utsatta”.

Kamerabevakningslagen


Kamerabevakningslagen (KBL) reglerar förutsättningarna för kamerabevakning i allmänna utrymmen, medan EU:s dataskyddsförordning (GDPR) reglerar hur personuppgifter som registreras vid sådan bevakning får användas. Enligt KBL ska Integritetsskyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen) ge tillstånd till kamerabevakning ”om intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad”. När en sådan intresse­avvägning görs ska det tas i beaktning huruvida det ”av särskild anledning finns risk för angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet eller på egendom” och om bevakningen kan ”upptäcka störningar av allmän ordning”.
KBL ändrades den 1 januari 2020 och sedan dess behöver inte Polisen, Säkerhetspolisen, Kustbevakningen eller Tull­verket ansöka om tillstånd. Enligt regeringens proposition gäller däremot fortfarande kravet på intresseavvägning.
KBL säger också att den som utför kamerabevakning måste berätta om det ”genom tydlig skyltning eller på annat verksamt sätt”. Den som inte följer upplysnings­plikten kan straffas med en sanktionsavgift. I GDPR finns ytterligare bestämmelser som bland annat ger den enskilde rätt att veta hur de insamlade personuppgifterna används.

Så motiverar Polisen bevakningen


I de interna beslutsdokument som ligger till grund för drönar­bevakningen i Järva hänvisar Polisen till att delar av området klassas som ”särskilt utsatt” av Nationella operativa avdelningen. De skriver vidare att områdets kriminella nätverk har format en tystnadskultur som gör att invånare inte vågar anmäla brott, att det sker skjutningar som drabbar utomstående, att det pågår narkotikaförsäljning och att polisernas§ arbetsmiljö är otrygg. Målen de skriver att de vill uppnå med drönar­bevakningen liknar de formuleringar som finns i själva lagen. Polisen skriver: ”Syftet med kamera­bevakningen är även att förebygga, förhindra samt upptäcka störningar av allmän ordning och säkerhet, eller begränsa verkningarna av sådana störningar. En annan del är att upptäcka brottslig verksamhet och utreda eller lagföra misstänkta på de aktuella platserna.”
Ingrid Helmius, forskare i polisjuridik vid Uppsala universitet, ställer sig frågande till om den motiveringen räcker. ”De kan inte bara slänga upp kameran för säkerhets skull, det ska finnas ett tydligt syfte”, säger hon till Flamman. ”Jag kan inte säga vad rättsläget är, för det är inte prövat, men Polisen och alla andra myndigheter måste alltid väga mål mot medel. Målet måste vara konkretiserat, annars kan man inte göra en sådan proportionalitets­bedömning. Och det de egentligen skriver i en sådan här motivering är ju ’där är det så stökigt’. Det tycker jag är väl svepande. Men frågan är som sagt inte prövad, så jag har inte mer stöd än mitt eget juridiska sunda förnuft.”

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)