På Polisens sajt för aktuella händelser publiceras mellan 50 och 100 nyheter per dag. Det är hit journalister går för att hämta information om vad som har hänt i deras kommun. Oftast är det rutinrapportering: en skadegörelse i Haninge, en brand i Sundsvall, en trafikkontroll i Boden.
Men den 23 november 2020 publiceras något som sticker ut. Under kategorin ”övrigt” står det: ”I dag klockan 15-23 kommer polisen använda UAS (obemannade flygfarkoster) i Järva”. UAS är myndighetsspråk för drönare, som alltså flygs ovanför det förortsområde utanför Stockholm där bland andra orterna Rinkeby, Tensta och Husby finns.
Texten är två meningar lång och antyder att drönarna är utrustade med kameror: ”Polisen arbetar allt mer med UAS, eller vad många till vardags kallar drönare, i vårt arbete. Vi använder det bland annat i brottsförebyggande syfte – det vill säga för att förhindra att brott sker men också för att ha bildmaterial i utredningssyfte om brott sker.”
Längst ned finns en tidstämpel. Publicerat 23 november klockan 14.57. Ute på gator och torg, i de totalt sex orter som Polisen har ringat in i sitt interna beslutsdokument, lyser informationen med sin frånvaro.
Polisens nationella drönarprojekt inleddes på allvar under våren 2019, när blivande förare (eller piloter, som Polisen kallar dem) började utbildas på myndighetens övningsområde i Solna. Senare samma år berättade Richard Henningsson, ansvarig för det nationella införandet, för tidningen Computer Sweden om drönarnas många användningsområden.
– Det kan handla om att flyga dagtid och använda zoomkamera eller i mörker med värmekamera. Eller om UAS som klarar att övervaka på längre avstånd. Vi försöker att täcka vårt behov från marken och långt upp.
Henningsson förklarade att drönarna kan användas ”när man har behov av luftlägesbild” och att man på så vis också kan avlasta polishelikoptrarna.
– Och de bullrar inte heller så det är winwin för alla. Jag har sagt tidigare att detta är en gamechanger för Polisen, och det står jag fast vid.
Hans Åhlin, UAS-ansvarig på sektionen för kamerabevakning och analys på Polisen region Stockholm, ansvarade för drönarinstallationen i huvudstadsområdet. Han ger en delvis annorlunda bild när Flamman möter honom på övningsplatsen i Solna.
– Drönarna används alltid som komplement till personal på marken. Vid fotbollsmatcher eller andra evenemang, men också vid exempelvis tillslag mot narkotikaförsäljning. Då kan drönarpiloten kika runt hörn för att se i förväg om någon är där. Videon kan livestreamas till en insatsledare, och sedan kan en förundersökningsledare besluta om filmen ska sparas.
Han står på en snöbelagd parkeringsplats i övningsområdets utkant och pekar mot två drönare i olika storlekar. De är importerade från Kina. Den ena kostar omkring 20 000 kronor, den andra ett par hundra tusen.
– Det finns ungefär 300 drönare och 250 utbildade piloter inom hela Polismyndigheten. Vidareutbildningen är en vecka lång, berättar Hans Åhlin.
Hur gör ni för att informera medborgare om att de filmas från luften?
– På exempelvis fotbollsmatcher är det ju omöjligt att informera alla. Men man sätter upp skyltar, och ibland berättar man om det i sociala medier. När vi har använt UAS på Nobelfesten har vi satt skyltar på trädgårdsstaketen vid Stockholms stadshus.
Och när det används i allmänna, större områden, hur gör ni då?
– Då är det skyltning som gäller.
Var sätter man skyltarna? I centrumområden, på torg?
– Ja, på allmänna platser. Alla i området ska informeras om att det används.
Finns det några undantag från den upplysningsplikten?
– Nej, inte i de lagtexter vi utgår ifrån. Det är ganska strikt reglerat i Kamerabevakningslagen.
Hans Åhlin har rätt. Kamerabevakningslagen mjukades förvisso upp den 1 januari 2020, så att Polisen och ett antal andra myndigheter inte längre behöver söka tillstånd hos Integritetsskyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen) för att få inleda bevakning. Men informationsplikten är stark. Den som använder kamerabevakning är skyldig att ”genom tydlig skyltning eller på annat verksamt sätt” informera om saken. Brott mot den plikten leder till lagens högre sanktionsavgift. Enligt EU:s dataskyddsförordning GDPR har personer som bevakas dessutom rätt att informeras om hur deras personuppgifter – alltså bilder och filmer där de kan kännas igen – används. I Polisens interna beslutsdokument om drönaranvändningen i Järva står att upplysning kommer göras genom skyltning.
Men när Flamman undersöker de sex områdestorgen i Järva visar det sig att det helt saknas skyltar eller annan information om drönarbevakningen. Invånarna tycks inte heller veta om den. Av totalt 30 tillfrågade personer – boende, besökare och butikspersonal utspridda över alla sex orter – säger 25 personer att de inte känner till drönarna. De fem som svarar att de vet om bevakningen hänvisar antingen till hörsägen eller artiklar i den volontärdrivna lokala webbtidningen Nyhetsbyrån Järva. Ingen har fått informationen från Polisen.
Viktor Arnell bor i Rinkeby och jobbar som systemutvecklare. På fritiden engagerar han sig i frågor om personlig integritet och polisvåld, och brukar därför skanna Polisens händelsenotiser med jämna mellanrum. Han har skrivit de artiklar i Nyhetsbyrån Järva som tycks utgöra grundkällan åt de få invånare som vet om att drönarbevakningen pågår.
– Jag har läst om polisdrönare tidigare, och typiskt nog har det även då handlat om andra så kallade utsatta områden, i bland annat Linköping och Malmö. Men händelsenotiserna i november var första gången jag såg något om det i Järva, säger han till Flamman.
När en polisdrönare en kväll dök upp på natthimlen utanför Viktor Arnells fönster blev han ändå förvånad, eftersom han inte hade hittat någon händelsenotis den dagen. Den kvällen, när han såg drönaren med egna ögon, är enda gången han har sett eller hört om drönarna i allmänna utrymmen.
– Jag har inte heller sett några skyltar eller andra upplysningar i området. Det finns inga. Om inte jag, som har ett aktivt intresse och letar efter informationen, har nåtts av den så har jag svårt att se att den skulle ha nått fram till andra.
Rinkebybon Viktor Arnell har skrivit om drönarbevakning för Nyhetsbyrån Järva. Foto: Privat.
Viktor Arnell samlade sina klagomål och anmälde till Integritetsskyddsmyndigheten, som kan dela ut sanktionsavgifter om Polisen bryter mot informationsplikten. Men han har låga förväntningar på att anmälan ska förändra något. Han har sin teori klar om varför Polisen vill använda drönare i Järva, och den skiljer sig från både Hans Åhlins och Richard Henningssons motivering.
– Det handlar om kontroll. I det här området använder Polisen varje verktyg de får tillgång till så mycket det går, för att de kan. Inte bara för att det behövs vid specifika tillfällen. Det blir ännu ett arbetsredskap i vardagen, helt enkelt. Och de vet att de kommer undan med det. Reaktionen hade varit en helt annan om det användes på samma sätt inne i stan.
”Staten markerar att vi är här”, sade statsminister Stefan Löfven i samband med invigningen av det nya polishuset i Rinkeby i september 2020. Foto: Noa Söderberg.
Trots Kamerabevakningslagens tämligen raka formuleringar om informationsplikt så är rättsläget i frågan om just drönare oklart. Exakt vad som utgör ett ”verksamt sätt” att informera om drönarbevakning har helt enkelt inte prövats än. Inte heller vad som utgör en tillräcklig motivering för att över huvud taget använda drönarbevakning. Viktor Arnell pekar på att den största delen av den nuvarande lagen är skriven med fasta kameror i åtanke, eftersom lagtexten skrevs innan billiga drönare bröt igenom på allvar. Lagen skapades alltså på tröskeln till ett teknikskifte, vilket innebär att ny teknik regleras av en lag som är anpassad för den gamla.
Han får medhåll från Ingrid Helmius, forskare och universitetslektor i rättsvetenskap vid Juridiska institutionen på Uppsala universitet. Hon är specialiserad på de lagar som omgärdar polisarbete och säger att juridiska tröskelsituationer likt den här är ganska vanliga.
– Drönarbevakning i sig kan man nog få in i nuvarande lagtext, men kanske inte hur man rent praktiskt ska gå till väga för att uppfylla upplysningsplikten, eftersom tekniken skiljer sig så mycket från fasta kameror. Men jag tror att det kommer regleras.
Ingrid Helmius återkommer till att lagtexten inte är tillräckligt konkret och därför tillämpas på en rad olika sätt. I Uppsala, där hon själv bor, har Polisen publicerat en mer djupgående allmän informationsartikel, snarare än en pressnotis, om drönaranvändningen. Där finns en karta som ringar in de bevakade områdena och information om hur länge beslutet att övervaka gäller. Sådan information som i Järva-fallet finns bara i Polisens interna beslutsdokument, som måste begäras ut hos en registrator.
– Frågan blir då om det som har gjorts i Uppsalafallet räcker. Man kan väl säga att en upplysning på en hemsida är ganska intetsägande. Vem går dit och kollar? Det är ju möjligtvis en person som redan har märkt att drönarna används.
I Järva-fallet är korta webbnotiser den enda information jag har kunnat hitta, och invånarna tycks inte veta om att drönarbevakningen sker. Har Polisen uppfyllt upplysningsplikten då?
– Du har undersökt om människor är upplysta i praktiken, men folk kan ju missa saker även om de blir upplysta om dem, så det är ju inget juridiskt argument. Men mycket talar för att det krävs mer än en notis på en hemsida för att upplysningsplikten ska vara uppfylld. Eftersom det inte är prövat så är det svårt att slå fast att Polisen gör något rättsligt fel, men om man tittar i verkligheten verkar det ju inte fungera som det ser ut nu.
”De kan inte bara slänga upp kameran för säkerhets skull, det ska finnas ett tydligt syfte”, säger Ingrid Helmius, forskare i polisjuridik vid Uppsala universitet. Foto: Privat/ Noa Söderberg.
Inte heller Justitieombudsmannen (JO), som ofta är den första instans där sådana här frågor prövas, har något beslut eller någon aktiv utredning i frågan. De mest konkreta råden om hur upplysningsplikten skulle kunna tillämpas finns i stället hos Integritetsskyddsmyndigheten (IMY).
– Normalt sett innebär informationskravet att man ska sätta upp skyltar på platsen som bevakas, där det bland annat framgår vem som ansvarar för bevakningen, hur man kommer i kontakt med dem och viss allmän information. Men det står ju i KBL att informationen kan lämnas ”på annat verksamt sätt”, vilket är bredare och tänkt att täcka upp i situationer där man av olika anledningar inte kan använda skyltar. Det skulle till exempel kunna vara just när man använder obemannade flygfordon, säger Gustav Linder, jurist på IMY:s kameragrupp.
Så vad kan ett ”annat verksamt sätt” vara?
– Det finns inga konkreta exempel i lagens förarbeten, och vi har inte heller varit ute och granskat skarpt. Men om man spekulerar så skulle det kunna vara att dela ut flygblad i området, göra anslag i lokaltidningen eller publicera information på Polisens webbplats i god tid innan bevakningen. Vi kan inte säga att det är något man måste göra, men det kan vara exempel.
Vad innebär det andra informationskravet, som finns i GDPR?
– Det är mycket mer långtgående än kravet i KBL. Kamerabevakning är ju också en form av personuppgiftshantering, så enligt GDPR ska man bland annat informera om syftet med bevakningen, hur länge det inspelade materialet kommer sparas, om det kommer delas med utomstående organisationer och en rad andra saker. Det blir en väldigt lång informationsskylt, kan man säga.
Så hur ska man göra då, om man inte kan sätta upp en jättelång skylt?
– En metod som både vi och Europeiska dataskyddsstyrelsen förespråkar är att man ger information i två lager. På en skylt eller annat verksamt sätt skriver man det allra viktigaste – identiteten på den som bedriver bevakningen, kontaktuppgifter, vilket område som är bevakat och varför. Sedan kan skylten ha en hänvisning till en annan plats med den fullständiga informationen. En QR-kod, ett telefonnummer eller en länk till en webbplats. Det är svårt att se att det andra informationslagret skulle räcka på egen hand, om inget hänvisar en dit.
Anders Bryngelsson, presstalesperson på Polisen region Stockholm, skriver i ett mejl till Flamman att KBL anger att Polisen i vissa undantagsfall inte behöver lämna någon upplysning, om det gäller brådskande situationer där det finns risk för allvarlig brottslighet. I höstens händelsenotiser om drönaranvändning i Järva nämns dock inget om brådskande fall eller allvarlig brottslighet. I stället beskrivs att bevakningen kommer pågå under en hel eftermiddag, exempelvis mellan 15.00 och 22.00.
Bryngelsson skriver vidare: ”I de fall där kamerabevakning sker genom UAS (drönare) som inte är brådskande (planlagd verksamhet) är det samma förfarande, beslutet att kamerabevaka fattas av Polismyndigheten, därefter skyltas området och sedan genomförs kamerabevakningen.
Polismyndigheten använder samma skyltar som för den vanliga kamerabevakningen. På sikt kommer eventuellt skyltar för kamerabevakning genom UAS (drönare) kanske införas men i nuläget är det inget krav på specifika UAS skyltar.” Han avslutar: ”I möjligaste mån så försöker även Polismyndigheten genom notiser på Polisen.se upplysa om att kamerabevakning med UAS sker, som ett komplement till ordinarie skyltning.”
Flamman har ställt följdfrågor om huruvida de skyltar som berättar om ”vanlig kamerabevakning” verkligen kan räknas som information om drönarbevakning, när och var dessa skyltar har satts upp och om informationen räcker i och med att ingen av de Järva-invånare som Flamman har tillfrågat uppger att de har sett några skyltar eller fått annan information från Polisen. Anders Bryngelsson skriver att han redan har svarat på följdfrågorna i sitt första svar.
Drönare
UAS står för ”Unmanned Aircraft System” och är myndighetsspråk för drönare – små helikopterliknande flygfordon som kontrolleras från marken med hjälp av en fjärrkontroll. Ofta är de utrustade med en navigeringskamera som gör att de kan styras på långt avstånd. Drönarna trädde in i det allmänna medvetandet när amerikanska militären började nyttja dem för fjärrstyrda bombningskampanjer under början av 2010-talet, men har på senare år blivit så pass billiga att tekniken kommit allmänheten till del. Polismyndigheten använder drönare runtom i Sverige, från Umeå i norr till Malmö i söder. Ibland görs det vid särskilda evenemang eller sökningar efter försvunna personer, men också i mer regelbunden polisverksamhet. Inte sällan i de förortsområden som Nationella operativa avdelningen klassar som ”särskilt utsatta”.
Kamerabevakningslagen
Kamerabevakningslagen (KBL) reglerar förutsättningarna för kamerabevakning i allmänna utrymmen, medan EU:s dataskyddsförordning (GDPR) reglerar hur personuppgifter som registreras vid sådan bevakning får användas. Enligt KBL ska Integritetsskyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen) ge tillstånd till kamerabevakning ”om intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad”. När en sådan intresseavvägning görs ska det tas i beaktning huruvida det ”av särskild anledning finns risk för angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet eller på egendom” och om bevakningen kan ”upptäcka störningar av allmän ordning”.
KBL ändrades den 1 januari 2020 och sedan dess behöver inte Polisen, Säkerhetspolisen, Kustbevakningen eller Tullverket ansöka om tillstånd. Enligt regeringens proposition gäller däremot fortfarande kravet på intresseavvägning.
KBL säger också att den som utför kamerabevakning måste berätta om det ”genom tydlig skyltning eller på annat verksamt sätt”. Den som inte följer upplysningsplikten kan straffas med en sanktionsavgift. I GDPR finns ytterligare bestämmelser som bland annat ger den enskilde rätt att veta hur de insamlade personuppgifterna används.
Så motiverar Polisen bevakningen
I de interna beslutsdokument som ligger till grund för drönarbevakningen i Järva hänvisar Polisen till att delar av området klassas som ”särskilt utsatt” av Nationella operativa avdelningen. De skriver vidare att områdets kriminella nätverk har format en tystnadskultur som gör att invånare inte vågar anmäla brott, att det sker skjutningar som drabbar utomstående, att det pågår narkotikaförsäljning och att polisernas§ arbetsmiljö är otrygg. Målen de skriver att de vill uppnå med drönarbevakningen liknar de formuleringar som finns i själva lagen. Polisen skriver: ”Syftet med kamerabevakningen är även att förebygga, förhindra samt upptäcka störningar av allmän ordning och säkerhet, eller begränsa verkningarna av sådana störningar. En annan del är att upptäcka brottslig verksamhet och utreda eller lagföra misstänkta på de aktuella platserna.”
Ingrid Helmius, forskare i polisjuridik vid Uppsala universitet, ställer sig frågande till om den motiveringen räcker. ”De kan inte bara slänga upp kameran för säkerhets skull, det ska finnas ett tydligt syfte”, säger hon till Flamman. ”Jag kan inte säga vad rättsläget är, för det är inte prövat, men Polisen och alla andra myndigheter måste alltid väga mål mot medel. Målet måste vara konkretiserat, annars kan man inte göra en sådan proportionalitetsbedömning. Och det de egentligen skriver i en sådan här motivering är ju ’där är det så stökigt’. Det tycker jag är väl svepande. Men frågan är som sagt inte prövad, så jag har inte mer stöd än mitt eget juridiska sunda förnuft.”
