Ledare

Polisens abstrakta brottsmisstankar kan inte vara skäl att läsa våra sms

Rikspolischef Anders Thornberg, inrikesminister Mikael Damberg och statsminister Stefan Löfven. Foto: Andes Wiklund/AP/TT.

Polismyndigheten kan inte själva få bestämma när och var de ska spionera på svenska medborgare.

Ledare

Det visar sig, till absolut ingens förvåning, att Polisen har gjort en hel del hemlig avlyssning. På onsdagen var det ett år sedan Polisen fick rätt att installera spionprogramvara i telefoner och datorer och därmed avläsa medborgares privata kommunikation. När lagen presenterades hette det att det skulle användas i ovanliga fall, för att sätta dit de allra mest förhärdade brottslingarna.

Utredaren uppskattade att det skulle röra sig om femtio fall om året. Med ett års facit kan vi nu konstatera att polisen redan tiodubblat det. Under 2020 användes den hemliga spaningsformen över 500 gånger.

Ungefär detta händer så gott som varje gång. Det heter att för en hammare ser allt ut som en spik, och polisen är ett synnerligen trubbigt verktyg. Även om man bortser från de djupa problemen med myndighetskultur och en veritabel epidemi av enskilda rötägg med dåligt omdöme inom kåren är det inte så konstigt att det blir såhär. Polisen ser det som sin uppgift att jaga brottslingar, och får de ett nytt sätt att göra det så kommer det naturligtvis att användas.

Men även om Polisen var kapabel att själva reglera användningen av så kallade hemliga tvångsmedel jämte nya vapen och befogenheter, skulle det inte heller vara önskvärt. Den myndighet som har tillgång till den här typen av i bästa fall integritetskränkande, i värsta fall livsfarliga metoder kan av naturliga skäl inte förväntas själva avgöra när de ska användas.

Efter det uppmärksammade så kallade encrochatmålet såg Polisen sin chans igen och myndighetens tre högsta höns begick genast debattartikel i Dagens Nyheter, och krävde ytterligare fler befogenheter.

Nu vill de toppa de femhundra hemliga avlyssningarna om året med att också få möjlighet att spinonera på medborgare även när det saknas ”konkreta brottsmisstankar”.
Vilket är tänkt att få det att låta som om det skulle finnas något annan slags brottsmisstankar. Abstrakta brottsmisstankar?

Scenerna som polischeferna hoppas att man ska fantisera om är väl att Polisen ska jaga en gangsterboss av Al Capone-snitt. Någon som bortom alla tvivel är skyldig till fruktansvärda brott, men som skapat sig en så omfattande maktbas att han är nästan omöjlig att lagföra.
I det läget ska Polisen kunna göra ett undantag från sina högt hållna principer för att få det på band när ganstern med skorrande röst beställer ännu ett bestialiskt mord.

Men det är inte vad Polisen ber om. De ber om att få spionera lite på folk som de tycker ser skumma ut. Kanske avlyssna medborgare baserat på vilka deras vänner är, vilka områden de rör sig i och – varför inte – vilka åsikter de skyltar med på sociala medier.

Inrikesminister Mikael Damberg, som mest av allt älskar att göra som han blir tillsagd, har redan uttalat sig positivt.

Nu väljer Polisledningen förstås att skriva en debattartikel i stället för att när kravet ställs offentligt är det nästan omöjligt att säga nej. I det upptrissade läget där partier tävlar om att vara hårdast mot gängbrottsligheten vill inget parti vara det som säger nej när Polisen säger att de behöver det ena eller det andra.

Men någon gång måste politiken sluta ge, eftersom Polisen aldrig kommer att sluta be.
Litar vi verkligen på att myndig­heten som gav oss romregistret bara ska använda den här möjligheten till att jaga människor som de på något vis redan vet är skyldiga?

  • polisen

Ledare