Skälen till glädje är futtiga, skriver Torbjörn Nilsson i Expressen om Vänsterpartiets åtta procent i SCB. Och jämför med Sverigedemokraternas raketfärd i opinionen. Det är förstås en oschysst jämförelse. Vilket parti förbleknar inte jämfört med Sverigedemokraterna? Vänsterpartiets stadiga opinionsframgångar är en av de tydligaste trenderna i den politiska opinionen just nu.
Ändå är det något helt annat än framgångar de flesta analyser försöker förklara. ”Varför går det inte bättre för Vänsterpartiet”, frågar man. Med ”bättre” tycks de flesta mena tio-tolv, kanske femton procent. Det är lite otacksamt för en partiledning som, om det vore val idag, skulle föra upp Vänsterpartiet till ett resultat i paritet med det näst bästa i modern tid (8,3 procent 2002).
Varifrån kommer förväntningarna på succé? För en gångs skull är det ju inte vänsterpartisterna själva (notoriskt självkritiska) utan journalister och krönikörer som tycker att det borde gå bättre. Sannolikt handlar en del om att Socialdemokraterna både är högerorienterade och parlamentariskt svaga. Framgångarna för vänstern ute i världen borde också gälla i Sverige, tycker man. Och det finns tecken i skyn som kan tolkas som om det är vänsterns tid nu: åtstramnings- och låglönepolitik har aldrig haft så lite stöd från akademiker och institutioner. Samtidigt fortsätter klyftorna att öka.
Framgången finns någonstans mellan vattenkammat och populist-rufsigt.
Precis som Lars Berge i Arena tidigare i år menar Torbjörn Nilsson att det är skördetid för vänsterpopulism – men att Vänsterpartiet inte ens fått ut skördetröskan ur ladan. Partiet gnetar på med dagspolitiken, samtidigt som folk vill ha revolt.
Men håll era hästar. Sverige är trots allt lite speciellt. Här växer förtroendet för politiker, liksom valdeltagandet. Och det går inte att jämföra med länder som Spanien och Grekland, som har genomlevt sociala katastrofer under 2010-talet. Vänsterpartiet måste tvärtom hantera ganska besvärliga förutsättningar. Det blåser vad SOM-institutet kallar en ”kraftig högervind sedan valet 2014”. Den politiska debatten domineras av frågor som är långt ifrån partiets hemmaplan. Och nej, klyftor i sig bäddar aldrig automatiskt för vänstern, tvärtom – när vi blir rädda och otrygga blir det svårare att stå för solidaritet.
Så nog är det annorlunda i Sverige. Ändå tvivlar jag precis lika mycket som Torbjörn Nilsson på den pragmatiska strategin, i alla fall för att kunna ta det där steget till tolv, femton procent. Det är ett historiskt missförstånd att arbetarrörelsen byggde sin 1900-talsdominans genom gradvisa reformer. I valbåset är väljarna inte så upptagna av materiella framsteg, inte ens de väljare som behöver dem. Om Vänsterpartiets små men träffsäkra välfärdsreformer hade spelat roll, borde partiet så här dags i mandatperioden ha vunnit över mer än en marginell mängd väljare från S.
Men det som måste ersätta den pragmatiska strategin är inte att börja prata om ”folket” och ”eliterna”. Svenska väljare definierar i hög grad sig själva som höger eller vänster (ännu mer idag än på 70-talet!) och skulle troligen tycka ganska illa om ett försök att väcka liv i en sådan populistisk konfliktlinje. Ja, vänstern behöver lära sig att säga saker enklare och slagkraftigare och inte skygga för att driva sina mest populära krav – men en sådan vänster behöver fortfarande ta avstamp i en tydlig vänsterhöger-retorik. Där någonstans finns mellanvägen, mellan vattenkammat och populist-rufs.
På den mellanvägen borde det också finnas ett ökat intresse från vänstern att hitta träffande verklighetsbeskrivningar, snarare än reformer och tekniska lösningar. Vinstfrågan är ett bra exempel. Det är inte genom beskrivningar av lösningarna som man lyckas genomföra en lösning, det är genom beskrivningar av problemet! En verklighetsbeskrivning som går rakt in i hjärtat är för många väljare tillräckligt. Och det är väl inte så konstigt? Den som har förstått problemet har väl sannolikt också den bästa lösningen. Fråga gärna Sverigedemokraterna – ett parti som aldrig varit med och genomfört någonting, men som beskriver problemen i samhället så träffande att var fjärde privatanställd arbetare sympatiserar med dem.
För 18 år sedan, 1998, var det Vänsterpartiet som hade rollen av uppstickare bland arbetarväljarna. Likheterna är uppenbara. Vänsterpartiets succé handlade inte om vad partiet genomfört, eller vad man föreslog – utan om kritik mot Göran Perssons nedskärningar. Bara motstånd, en träffande beskrivning av konsekvenserna, ett nu är det nog. Ingen sa någonting om några ”eliter”. Det var raka rör, men vänsterpolitik. Ungefär så långt borde nog omvärldens vänsterpopulister – varken mer eller mindre – inspirera.
