I sin motkritik blir Adrien Askmo (i Flamman nr 14/2017) tyvärr bara polemisk. Jag var ju inte alls oenig med honom i att det inte var Syriza som bar ansvaret för förskingrandet av den grekiska statskassan och alla de andra argument han för fram i sitt ”klargörande”.
Jag hade precis nämnt de ansvariga: det grekiska storkapitalet, den korrupta politikereliten samt deras statsapparat och alla dessa i samarbete med det europeiska finanskapitalet.
Frågan var ju inte heller vem som var ansvarig för eländet, men uteslutande hur en ansvarsfull vänsterpolitik borde se ut? Och där missar Adrien helt mitt argument.
Det var fantastiskt att det grekiska folket efter allt det eländet tog mod till sig och röstade på ett vänsterparti. Min kritik riktar sig mot Syrizas missbruk av det gigantiska förtroendet. Hur skötte de till exempel folkomröstningen? De kunde ha arrangerat omröstningen innan de skrev under avtalet.
Att propagera avslag till ett redan underskrivet avtal var inte bara förvirrande, det var djupt oärligt. Att bli missbrukad är något som människorna känner igen från den korrupta politikereliten. Det är därför den lämnar frustration och sedan förstärkt letargi efter sig.
Populism förmedlar således inte ”folkets röst mot politikens centrum”, det är tvärtom ett helt borgerligt sätt att få människorna än en gång att tro på en lösning, som inte finns inom det existerande samhället.
Men uppenbarligen är vi ju tvungna att agera just här och nu. Våra revolutionära idéer till trots är vi alla – inom fackföreningar, partier, gräsrotsinitiativ – ofrånkomligen en del av det bestående, ”sjuka” samhället och att våra idéer, våra ”lösningar” sålunda inte kan vara fria från den härskande medvetenheten.
Men ”hur ska vänstern vinna då?” Våra representanter måste vara extra öppna, tala sanning, rådslå offentligt. Och om det blir nederlag i kampen mot de mäktiga institutionerna då måste de också kalla det för ett nederlag och inte för en etappseger. Där ligger svaret.