Kultur

Porträtt av en man

Som åskådare får man följa hur det rasistiska maskineriet drar igång och man kan föreställa sig snacket: det finns alltid en anledning till att en blatte får ett skott i pannan. Foto: Mantaray Film.

Först blev han skjuten, sedan drog det rasistiska maskineriet igång. Manal Masris thrillerdokumentär rymmer en horribel berättelse om Sverige.

Kultur

 

Brev till en seriemördare

Manus & regi: Manal Masri.
Medverkande: Jamal Masri, Kamal Masri,Mona Masri, Mohamad Iskandari, Mattias Gardell, Joakim Palmkvist.

Vid ett tillfälle blir jag alldeles iskall under pressvisningen av Brev till en seriemördare. En man och en kvinna har brevväxlat under flera månader. De har pratat om gymnasieskolan de båda gick på, diskuterat Marvin Gaye och Melodifestivalen. Från sin fängelsecell har han skickat låtar han själv gjort och hon har berömt honom. Så undrar han plötsligt via brev: ”Vad betyder egentligen Manal? Solstråle?”
Att seriemördare flirtar med kvinnor inifrån fängelset är knappast ovanligt. Den här gången är det dock speciellt. Mannen heter nämligen Peter Mangs och tio år tidigare sköt han med all sannolikhet Manal Masris bror sex gånger med en finkalibrig pistol. Brodern överlevde och nu vill hon förstå varför Mangs sköt. Men brevväxlingen får mitt blod att frysa till is: är inte detta ren masochism?
Brev till en seriemördare är en av de mest vågade dokumentärer jag har sett på senare år. Den handlar inte, som man kan tro, om Mangs i första hand, utan om brodern Kamal. När han var sexton år sköts han på en cykelväg i Malmö på väg till fotbollsträningen. Vid den tiden förstod ingen varför, och polisen spekulerade fritt om ”hämndmotiv”. Detta läckte ut till media där Kamal genast började beskrivas som ”känd av polisen”. Som åskådare får man följa hur det rasistiska maskineriet drar igång och man kan föreställa sig snacket: det finns alltid en anledning till att en blatte får ett skott i pannan. Efterhand blir Kamal fullkomligt nedbruten, hans vänner slutar besöka honom och föräldrarna skiljer sig. Det är en ohygglig historia som inte tar slut där. För när Peter Mangs väl fångas meddelar åklagaren att Kamals fall inte kommer att tas upp i rättegången eftersom Mangs ändå kommer att få maxstraffet. Själv vill jag bara skrika: men han har ju fortfarande Mangs skott inbäddat i hjärnan. Kan han inte ens få ett ynkligt litet erkännande?
För att Brev till en seriemördare ska vara uthärdlig har Masri valt en form som påminner om ett avsnitt ur Uppdrag granskning. Som åskådare får man följa hur hon likt en reporter gräver i sitt case, talar med forskare och intervjuar systern Mona som är frustrerad över samhällets svek. Det är skickligt och engagerande berättat – men knappast någon stor filmkonst.

Ändå får dokumentären en stark lyster genom porträttet av Kamal. Under berättelsens gång följer vi honom från att Mangs fängslas till dess att rättegången är över, och hela tiden framstår han som obegripligt sansad. Till och med när Masri meddelar att hon har börjat brevväxla med Mangs bevarar han sitt lugn: ”gör det du måste”. Efterhand förstår man att porträttet av honom är filmens poäng. Mot slutet är Kamal en vuxen man som gått genom blod och eld men ändå inte blivit bitter.
Detta gör Brev till en seriemördare till en märkligt ljus film, trots att den innehåller en verkligt horribel historia om Sverige och på många sätt är ett misslyckande: Masri får varken en intervju med Mangs eller ett erkännande av mordförsöket. Ändå känns den inte tröstlös en enda sekund. För mitt i allt elände porträtterar den en man som på något obegripligt sätt lyckats bevara sin värdighet.

Brev till en seriemördare har premiär den 24 mars.

  • Brev till en seriemördare
  • Manal Masri

Kultur