Nyheter/Utrikes 21 augusti, 2021

Postfascistiska Italiens bröder är Italiens största parti

I Italien har det postfascistiska partiet Italiens bröder gått om högerpopulistiska Lega och blivit största parti. Hur kommer det sig att ett land kan domineras av två högerextrema partier?

Under sommaren har något unikt hänt i Italien. För första gången har det höger­extrema partiet Italiens bröder (Fratelli d’Italia) blivit största parti i opinionsundersökningarna, med drygt 20,5 procent av rösterna. Det unika är inte att de är högerextrema, utan att de står till höger om det högerextrema parti som fram till nyligen dominerade landets politik: Lega. Det innebär att Italien som enda land i Europa har två högerextrema partier på över 20 procent. Tillsammans får de över 41 procent av rösterna. Lägg till det Silvio Berlusconis alltmer chauvinistiska Forza Italias sju procent så får det högerpopulistiska blocket nästan halva väljarkårens stöd. Minst ett av dessa tre partier styr i dag 15 av Italiens 20 regioner. Hur blev det så här?

Paolo Gerbaudo är lektor i digital kultur och samhälle vid King’s College i London. Han menar att framgångarna för Italiens bröder beror på territoriell politik. Lega nord var ursprungligen ett regionalistiskt parti som sökte större autonomi för norra Italien. Under ledaren Matteo Salvini försökte de bredda sig och nå bortom norra Italien genom att stryka nord ur namnet. De lyckades delvis med det, men inte helt. Delar av centrala och södra Italien är fortfarande skeptiska till Lega.

Men en kanske ännu viktigare orsak är att de representerar en annan typ av höger än Lega.

– Den andra förklaringen är att Italiens bröder kommer från en annan tradition. Lega är högerpopulistiskt, postideologiskt och mot invandring. Italiens bröder däremot är postfascistiskt, säger han till Flamman.

Detta är en speciell variant av höger­extrem ideologi som är unik för Italien. Det är en nedtonad och enligt företrädarna demokratiskt anpassad form av den ursprungliga ideologin. Men trots att mycket vatten flutit under broarna sedan Benito Mussolinis tid finns det fortfarande starka band mellan den samtida postfascismen och den ursprungliga ideologin.

Partiet är den senaste inkarnationen av Italienska sociala rörelsen (MSI), ett parti som grundades 1946 av veteraner ur Mussolinis rörelse. Partiets symbol med en flamma är densamma som den som användes av den Italienska sociala republiken, eller Salò-republiken – den marionettstat som Mussolini upprättade i norra Italien efter de allierades landstigning 1943. Det har också flera gånger ställt upp med ättlingar till Mussolini i val, något som Paolo Gerbaudo menar skulle ha varit otänkbart i andra länder med liknande förflutet.

– Föreställ dig att en ättling till Hitler ställer upp i val i Tyskland…

Detta är inte första gången ett postfascistiskt, eller rätt och slätt fascistiskt parti är nära att släppas in i värmen i Italien. MSI bjöds in till att delta i en kristdemokratisk regering redan 1960, efter att den sittande premiärministern Fernando Tambroni förlorat sin majoritet i parlamentet. Beslutet drogs dock tillbaka efter att det lett till våldsamma demonstrationer med flera döda.

Den andra gången nådde de faktiskt makten: när Silvio Berlusconi vann sitt första val 1994. Hans parti Forza Italia hade då allierat sig med både MSI:s efterträdare Nationella alliansen i söder och Lega nord i norr. Dessa två var dock inte allierade eftersom de avskydde varandra. Nationella alliansens ledare Gianfranco Fini utsågs till utrikesminister, till mångas förfäran. I dag kan dock Nationella Alliansens postfascistiska efterträdare i Italiens Bröder ta steget längre, och aspirera på att själva bilda regering. Vore det val i dag skulle den naturliga kandidaten till premiärministerposten nämligen vara Giorgia Meloni.
– Det är väldigt läskigt. Sedan andra världskriget har vi aldrig haft en kandidat ur den fascistiska traditionen som premiärminister, säger Paolo Gerbaudo.

Förekomsten av en inhemsk höger­extrem ideologi förklarar dock inte varför den vuxit sig så stark just nu. För det krävs en analys av de omständigheter som gör att Italien även sticker ut inom andra områden.

De senaste två decennierna har ur ekonomisk synpunkt inte varit något annat än katastrofala för Italien. Inget annat land i EU har upplevt en så dålig ekonomisk utveckling under så lång tid. Landet har haft tre recessioner på ett drygt årtionde och dess BNP är i dag lägre än den var 1999. Produktiviteten, som i mitten av 1990-talet låg i nivå med det europeiska genomsnittet, har sedan dess sjunkit till botten av ligan. 2019 var andelen italienare mellan 25 och 34 års ålder som varken befann sig i anställning, utbildning eller någon annan arbetsrelaterad aktivitet – så kallade NEET:s – 28,9 procent. Sedan krisen 2008 har mellan 250 000 och 300 000 unga italienare utvandrat – varje år.

Trots detta – och i motsats till vad de flesta tror – har landet följt de nyliberala recepten med större nit än någon annan. Enligt OECD har Italien gått längre än något annat västland i att liberalisera sin arbetsmarknad sedan 1990-talet. Ett av de senaste exemplen var den centristiske premiärministern Matteo Renzis Jobs Act 2015, som rev upp den symboliskt viktiga klausulen om arbetsrätten som hade införts i den antifascistiska grundlagen efter kriget.

Ett exempel på hur prekariserad den italienska arbetsmarknaden är ges i David Broders bok First they took Rome: how the populist right conquered Italy (Verso, 2020), nämligen de så kallade ”arbetskupongerna” – ett slags redan beskattade lönekuponger. De infördes 2008 för att bekämpa den svarta marknaden och kan lösas in på postkontor och i kiosker. Men de kom snabbt att bli ett sätt för arbetsgivare att undvika att teckna anställningskontrakt: de är giltiga i 30 dagar och täcks inte av några arbetsrättigheter alls. I ett exempel som Broder citerar förlorade en 23-årig arbetare tre fingrar i en arbetsplatsolycka. Han fick ingen sjukpenning eller ersättning, och behövde inte ens sparkas eftersom han inte hade anställts från början utan betalats med arbetskuponger.

Men Italien är inte bara det ekonomiskt värst drabbade landet i EU, utan också Bryssels bästa skolelev. Inget annat medlemsland har gått med primärt överskott – det vill säga, budgetöverskott om räntebetalningar på lån räknas bort – under lika lång tid: varenda år utom ett sedan 1991. Euro­medlemskapet, som av liberala och konservativa anhängare beskrevs som en vincolo esterno (ungefär ”extern begränsning”) på statsutgifterna, har tvingat italienska regeringar, oavsett kulör, att driva en extremt återhållsam ekonomisk politik. De konstanta åtstramningskurerna innebär dock att folket har fått betala priset.

I kölvattnet av krisen 2008 ökade trycket på Italien att vidta nödvändiga ”strukturreformer” dramatiskt. I augusti 2011 skickade Europeiska centralbankens förre och nye chef Jean-Claude Trichet och Mario Draghi – den teknokrat som nu leder landet – ett brev till premiärminister Berlusconi med en lista på reformer som de krävde att han införde innan ECB skulle intervenera för att rädda de italienska statsobligationerna, vars ränta hade skjutit i höjden. Berlusconi tvingades avgå och i hans ställe kom Mario Monti, en teknokrat som satts att genomdriva åtstramnings- och liberaliseringsprogrammet. De direkta offentliga investeringarna har sedan dess fallit med omkring 40 procent. Totalt har italienska regeringar sålt av offentligt ägda bolag till ett värde av 110 miljarder euro.

– Man har inte investerat i utbildning, infrastruktur eller välfärd på år. På 80-talet hade Italien till exempel en IT-sektor. Den är borta nu, säger Paolo Gerbaudo.

I dag är snittåldern på maskiner i italienska fabriker och verkstäder högre än någonsin: 12,5 år. Bristen på investeringar har också fått dödliga konsekvenser. Den 14 augusti 2018 rasade vägbron Ponte Morandi i Genua och dödade 43 personer. Det visade sig att bolaget som ansvarade för underhållet hade privatiserats som ett led i åtstramningspolitiken, och dessutom hade statsutgifterna för vägunderhåll mer än halverats sedan 2008.

Trots detta har statsskuldens förhållande till BNP bara fortsatt att växa, i motsats till vad euroförespråkarna hävdade skulle ske – något som enligt den liberala logiken gör ytterligare åtstramningar nödvändiga. Den exploderande statsskulden beror i slutändan på bristen på tillväxt, som i sin tur är ett direkt resultat av att Italiens industrier konkurrerats ut av andra, starkare ekonomier med samma valuta, främst Tyskland. Landets oförmåga att devalvera sig ur krisen innebär att den enda utvägen är intern devalvering: det vill säga lönesänkningar och nedskärningar.

I ett sådant sammanhang är det inte konstigt att missnöje börjar gro.

– Den nationalistiska högerns framgångar beror på att den europeiska drömmen har krossats. Devalveringsstrategin övergavs på 1990-talet, och i stället hoppade eliterna på den fria marknadens tåg och började genomdriva EU:s politik bättre och mer genomgripande än någon annan, säger Paolo Gerbaudo.

Men frågan är varför missnöjet, till skillnad från i Spanien och Grekland, från början kanaliserades högerut. Svaret är att det i dag i princip inte finns någon vänster som kan kanalisera det åt motsatt håll. Italiens kommunistparti PCI var under efterkrigstiden Europas största, med runt två miljoner medlemmar när det var som störst. Men politiska och ekonomiska förändringar i såväl Italien som utlandet ledde fram till den ökända partikongressen 1991, då ordföranden Achille Ochetto hyllade Wall Street som ”civilisationens tempel” och i praktiken föreslog att partiet skulle avskaffa sig självt.

Sedan dess har den vänster som vägrade att uppgå i det som till slut blev det nyliberala Demokratiska partiet hankat sig fram med allt sämre siffror. I dag vet knappt någon vad namnet på det största italienska vänsterpartiet är (Sinistra italiana har tre senatorer och en deputerad. Potere al popolo har en senator och inga deputerade). I stället sögs stora delar av missnöjet i södra Italien upp av det antipolitiska populistpartiet Femstjärnerörelsen, och i norra Italien av Lega nord, som 2018 valde att göra sig av med det regionalistiska andraledet i sitt namn.

Paolo Gerbaudo menar att vänsterns avsaknad av starkt ledarskap har bidragit ytterligare till att stärka högern.

– Säga vad man vill om Meloni och Salvini, men de är starka ledare. De använder sig av en patriotisk diskurs som jag tror går hem hos många. Väljare vill inte höra att de är sämre än andra folk.

Lägg till detta en flyktingkris som dagligen äger rum i havet runt Italien, och resultatet blir en ideal grogrund för högerextrem politik.

– Utvandringen av unga, Berlusconis misslyckade marknadsliberalism och invandringen från länder söder om Europa har varit en perfekt mylla för extremhögern att växa i, säger Gerbaudo.

Orsaken till att Lega, som satt i regeringsställning tillsammans med Femstjärnerörelsen mellan 2018 och 2019, inte har lyckats monopolisera den högerpopulistiska väljarbasen är enligt Gerbaudo att Salvini har fått det allt tuffare i opinionen sedan hans misslyckade försök att 2019 avsätta den förre premiärministern Antonio Conte och utlysa nyval. Samtidigt har Femstjärnerörelsens stöd halverats sedan de sålde sin själ för en plats i en koalitionsregering med ärkefienden Demokratiska partiet 2019.

I stället är det den fram tills nyligen ganska okända Giorgia Meloni och hennes Italiens bröder som har sugit upp den senaste vågen av missnöje. Meloni som aldrig har haft ett vanligt jobb förutom en tid som barnvakt, började sin politiska karriär i MSI:s ungdomsrörelse. Hon ingick tidigt i kretsen kring Berlusconi, efter hans allians med MSI:s efterträdare Nationella alliansen, och röstade konsekvent för hans politik. Hon stödde även Mario Montis åtstramningar, men när Mario Draghi bildade en ny teknokratisk regering i våras lämnades hennes parti utanför koalitionen, trots att Lega anslöt sig till den. Det har tjänat partiet väl. Meloni är i dag mer populär än Salvini.

Italiens bröder började växa på allvar efter jordbävningen i regionen Marche 2016 som dödade nästan 300 människor. Dåvarande premiärminister Matteo Renzi lovade då att de drabbade städerna skulle återuppbyggas, men de flesta är i dag fortfarande övergivna. Som ett brev på posten vann Italiens bröder i september 2020 regionalvalet i Marche, som hade styrts av vänstern i 25 år.

I Marche märks tydligt vilken typ av politik som Italiens bröder vill driva. En av de första reformerna var att stänga alla flyktingförläggningar och stödcenter för invandrare. Regeringen har även försökt förbjuda vårdcentraler från att skriva ut abortpiller och partiledningen vill inskränka tillgången till sociala bostäder för italienare. En lokal partiföreträdare hävdade nyligen till och med att kvinnor borde stanna hemma och ta hand om barnen och låta männen bestämma i samhället. Partiet har också gett mindre fascistiska grupper i regionen som CasaPound och Forza Nuova större självförtroende, med ett ökat antal politiska attacker och hatbrott som följd.

För Paolo Gerbaudo råder det inga tvivel om att Italiens bröder präglas av en nostalgi för fascismen, även om Meloni är noga med att förneka det. Det är dock inte det som oroar honom mest: det är deras kopplingar till maffian.

– Flera av deras företrädare har blivit gripna för sina kopplingar till maffiaorganisationen ’Ndrangheta, bland annat för röstköp. Detta är det riktigt läskiga med dem. De representerar det sämsta av Italien: nostalgi för fascismen och misstänkt samröre med organiserad brottslighet. Under pandemin har de företrätt en vaccinskeptisk linje som går stick i stäv med en rationell hantering. De representerar ”familism” (betoning på traditionella familjefrågor, reds. anm.) och ett slags italiensk hyperindividualism – de företeelser som har förstört detta land gång på gång.

Den stora frågan är hur ett parti ur den fascistiska traditionen kommer att ställa sig till demokratin om det bildar regering. Enligt Paolo Gerbaudo är risken för en statskupp liten.

– Jag tror inte att de utgör ett hot mot demokratin som form. Men däremot mot den substantiella demokratin. De sympatiserar med Donald Trump, men jag tror inte Meloni skulle försöka genomföra en kupp. Det behöver inte det. De kan uppnå sina mål i en demokrati.

Ett parti som Italiens bröder behöver inte nödvändigtvis avskaffa demokratin för att orsaka rejäl skada på ett samhälle, menar Gerbaudo.

– Jag är orolig för att detta är den mörka sidan av berlusconismen. Det är en blandning av korruption och brist på patriotism. Varje gång sådana här partier kommer till makten blir det bara värre.

Och bara partiets själva existens, med namnet som tagits från nationalsången, är en förolämpning för många italienare.
– De har visat noll kollektiv solidaritet under pandemin. De har bara använt den italienska flaggan för att attackera invandrare. Och det äckligaste av allt är att de har stulit nationalsången, som vi sjunger före fotbollsmatcher. På samma sätt som Berlusconi gjorde med Forza Italia (”Heja Italien”).

Med tanke på hur det gick för Berlusconi kan Italiens nästa premiärminister mycket väl heta Giorgia Meloni.

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)