I Italien har det postfascistiska partiet Italiens bröder gått om högerpopulistiska Lega och blivit största parti. Hur kommer det sig att ett land kan domineras av två högerextrema partier?

Under sommaren har något unikt hänt i Italien. För första gången har det högerextrema partiet Italiens bröder (Fratelli d’Italia) blivit största parti i opinionsundersökningarna, med drygt 20,5 procent av rösterna. Det unika är inte att de är högerextrema, utan att de står till höger om det högerextrema parti som fram till nyligen dominerade landets politik: Lega. Det innebär att Italien som enda land i Europa har två högerextrema partier på över 20 procent. Tillsammans får de över 41 procent av rösterna. Lägg till det Silvio Berlusconis alltmer chauvinistiska Forza Italias sju procent så får det högerpopulistiska blocket nästan halva väljarkårens stöd. Minst ett av dessa tre partier styr i dag 15 av Italiens 20 regioner. Hur blev det så här?

Paolo Gerbaudo är lektor i digital kultur och samhälle vid King’s College i London. Han menar att framgångarna för Italiens bröder beror på territoriell politik. Lega nord var ursprungligen ett regionalistiskt parti som sökte större autonomi för norra Italien. Under ledaren Matteo Salvini försökte de bredda sig och nå bortom norra Italien genom att stryka nord ur namnet. De lyckades delvis med det, men inte helt. Delar av centrala och södra Italien är fortfarande skeptiska till Lega.

Men en kanske ännu viktigare orsak är att de representerar en annan typ av höger än Lega.

– Den andra förklaringen är att Italiens bröder kommer från en annan tradition. Lega är högerpopulistiskt, postideologiskt och mot invandring. Italiens bröder däremot är postfascistiskt, säger han till Flamman.

Detta är en speciell variant av högerextrem ideologi som är unik för Italien. Det är en nedtonad och enligt företrädarna demokratiskt anpassad form av den ursprungliga ideologin. Men trots att mycket vatten flutit under broarna sedan Benito Mussolinis tid finns det fortfarande starka band mellan den samtida postfascismen och den ursprungliga ideologin.

Partiet är den senaste inkarnationen av Italienska sociala rörelsen (MSI), ett parti som grundades 1946 av veteraner ur Mussolinis rörelse. Partiets symbol med en flamma är densamma som den som användes av den Italienska sociala republiken, eller Salò-republiken – den marionettstat som Mussolini upprättade i norra Italien efter de allierades landstigning 1943. Det har också flera gånger ställt upp med ättlingar till Mussolini i val, något som Paolo Gerbaudo menar skulle ha varit otänkbart i andra länder med liknande förflutet.

– Föreställ dig att en ättling till Hitler ställer upp i val i Tyskland…

Detta är inte första gången ett postfascistiskt, eller rätt och slätt fascistiskt parti är nära att släppas in i värmen i Italien. MSI bjöds in till att delta i en kristdemokratisk regering redan 1960, efter att den sittande premiärministern Fernando Tambroni förlorat sin majoritet i parlamentet. Beslutet drogs dock tillbaka efter att det lett till våldsamma demonstrationer med flera döda.

Den andra gången nådde de faktiskt makten: när Silvio Berlusconi vann sitt första val 1994. Hans parti Forza Italia hade då allierat sig med både MSI:s efterträdare Nationella alliansen i söder och Lega nord i norr. Dessa två var dock inte allierade eftersom de avskydde varandra. Nationella alliansens ledare Gianfranco Fini utsågs till utrikesminister, till mångas förfäran. I dag kan dock Nationella Alliansens postfascistiska efterträdare i Italiens Bröder ta steget längre, och aspirera på att själva bilda regering. Vore det val i dag skulle den naturliga kandidaten till premiärministerposten nämligen vara Giorgia Meloni.
– Det är väldigt läskigt. Sedan andra världskriget har vi aldrig haft en kandidat ur den fascistiska traditionen som premiärminister, säger Paolo Gerbaudo.

Förekomsten av en inhemsk högerextrem ideologi förklarar dock inte varför den vuxit sig så stark just nu. För det krävs en analys av de omständigheter som gör att Italien även sticker ut inom andra områden.

De senaste två decennierna har ur ekonomisk synpunkt inte varit något annat än katastrofala för Italien. Inget annat land i EU har upplevt en så dålig ekonomisk utveckling under så lång tid. Landet har haft tre recessioner på ett drygt årtionde och dess BNP är i dag lägre än den var 1999. Produktiviteten, som i mitten av 1990-talet låg i nivå med det europeiska genomsnittet, har sedan dess sjunkit till botten av ligan. 2019 var andelen italienare mellan 25 och 34 års ålder som varken befann sig i anställning, utbildning eller någon annan arbetsrelaterad aktivitet – så kallade NEET:s – 28,9 procent. Sedan krisen 2008 har mellan 250 000 och 300 000 unga italienare utvandrat – varje år.

Trots detta – och i motsats till vad de flesta tror – har landet följt de nyliberala recepten med större nit än någon annan. Enligt OECD har Italien gått längre än något annat västland i att liberalisera sin arbetsmarknad sedan 1990-talet. Ett av de senaste exemplen var den centristiske premiärministern Matteo Renzis Jobs Act 2015, som rev upp den symboliskt viktiga klausulen om arbetsrätten som hade införts i den antifascistiska grundlagen efter kriget.

Ett exempel på hur prekariserad den italienska arbetsmarknaden är ges i David Broders bok First they took Rome: how the populist right conquered Italy (Verso, 2020), nämligen de så kallade ”arbetskupongerna” – ett slags redan beskattade lönekuponger. De infördes 2008 för att bekämpa den svarta marknaden och kan lösas in på postkontor och i kiosker. Men de kom snabbt att bli ett sätt för arbetsgivare att undvika att teckna anställningskontrakt: de är giltiga i 30 dagar och täcks inte av några arbetsrättigheter alls. I ett exempel som Broder citerar förlorade en 23-årig arbetare tre fingrar i en arbetsplatsolycka. Han fick ingen sjukpenning eller ersättning, och behövde inte ens sparkas eftersom han inte hade anställts från början utan betalats med arbetskuponger.

Men Italien är inte bara det ekonomiskt värst drabbade landet i EU, utan också Bryssels bästa skolelev. Inget annat medlemsland har gått med primärt överskott – det vill säga, budgetöverskott om räntebetalningar på lån räknas bort – under lika lång tid: varenda år utom ett sedan 1991. Euromedlemskapet, som av liberala och konservativa anhängare beskrevs som en vincolo esterno (ungefär ”extern begränsning”) på statsutgifterna, har tvingat italienska regeringar, oavsett kulör, att driva en extremt återhållsam ekonomisk politik. De konstanta åtstramningskurerna innebär dock att folket har fått betala priset.

I kölvattnet av krisen 2008 ökade trycket på Italien att vidta nödvändiga ”strukturreformer” dramatiskt. I augusti 2011 skickade Europeiska centralbankens förre och nye chef Jean-Claude Trichet och Mario Draghi – den teknokrat som nu leder landet – ett brev till premiärminister Berlusconi med en lista på reformer som de krävde att han införde innan ECB skulle intervenera för att rädda de italienska statsobligationerna, vars ränta hade skjutit i höjden. Berlusconi tvingades avgå och i hans ställe kom Mario Monti, en teknokrat som satts att genomdriva åtstramnings- och liberaliseringsprogrammet. De direkta offentliga investeringarna har sedan dess fallit med omkring 40 procent. Totalt har italienska regeringar sålt av offentligt ägda bolag till ett värde av 110 miljarder euro.

– Man har inte investerat i utbildning, infrastruktur eller välfärd på år. På 80-talet hade Italien till exempel en IT-sektor. Den är borta nu, säger Paolo Gerbaudo.

I dag är snittåldern på maskiner i italienska fabriker och verkstäder högre än någonsin: 12,5 år. Bristen på investeringar har också fått dödliga konsekvenser. Den 14 augusti 2018 rasade vägbron Ponte Morandi i Genua och dödade 43 personer. Det visade sig att bolaget som ansvarade för underhållet hade privatiserats som ett led i åtstramningspolitiken, och dessutom hade statsutgifterna för vägunderhåll mer än halverats sedan 2008.

Trots detta har statsskuldens förhållande till BNP bara fortsatt att växa, i motsats till vad euroförespråkarna hävdade skulle ske – något som enligt den liberala logiken gör ytterligare åtstramningar nödvändiga. Den exploderande statsskulden beror i slutändan på bristen på tillväxt, som i sin tur är ett direkt resultat av att Italiens industrier konkurrerats ut av andra, starkare ekonomier med samma valuta, främst Tyskland. Landets oförmåga att devalvera sig ur krisen innebär att den enda utvägen är intern devalvering: det vill säga lönesänkningar och nedskärningar.

I ett sådant sammanhang är det inte konstigt att missnöje börjar gro.

– Den nationalistiska högerns framgångar beror på att den europeiska drömmen har krossats. Devalveringsstrategin övergavs på 1990-talet, och i stället hoppade eliterna på den fria marknadens tåg och började genomdriva EU:s politik bättre och mer genomgripande än någon annan, säger Paolo Gerbaudo.

Men frågan är varför missnöjet, till skillnad från i Spanien och Grekland, från början kanaliserades högerut. Svaret är att det i dag i princip inte finns någon vänster som kan kanalisera det åt motsatt håll. Italiens kommunistparti PCI var under efterkrigstiden Europas största, med runt två miljoner medlemmar när det var som störst. Men politiska och ekonomiska förändringar i såväl Italien som utlandet ledde fram till den ökända partikongressen 1991, då ordföranden Achille Ochetto hyllade Wall Street som ”civilisationens tempel” och i praktiken föreslog att partiet skulle avskaffa sig självt.

Sedan dess har den vänster som vägrade att uppgå i det som till slut blev det nyliberala Demokratiska partiet hankat sig fram med allt sämre siffror. I dag vet knappt någon vad namnet på det största italienska vänsterpartiet är (Sinistra italiana har tre senatorer och en deputerad. Potere al popolo har en senator och inga deputerade). I stället sögs stora delar av missnöjet i södra Italien upp av det antipolitiska populistpartiet Femstjärnerörelsen, och i norra Italien av Lega nord, som 2018 valde att göra sig av med det regionalistiska andraledet i sitt namn.

Paolo Gerbaudo menar att vänsterns avsaknad av starkt ledarskap har bidragit ytterligare till att stärka högern.

– Säga vad man vill om Meloni och Salvini, men de är starka ledare. De använder sig av en patriotisk diskurs som jag tror går hem hos många. Väljare vill inte höra att de är sämre än andra folk.

Lägg till detta en flyktingkris som dagligen äger rum i havet runt Italien, och resultatet blir en ideal grogrund för högerextrem politik.

– Utvandringen av unga, Berlusconis misslyckade marknadsliberalism och invandringen från länder söder om Europa har varit en perfekt mylla för extremhögern att växa i, säger Gerbaudo.

Orsaken till att Lega, som satt i regeringsställning tillsammans med Femstjärnerörelsen mellan 2018 och 2019, inte har lyckats monopolisera den högerpopulistiska väljarbasen är enligt Gerbaudo att Salvini har fått det allt tuffare i opinionen sedan hans misslyckade försök att 2019 avsätta den förre premiärministern Antonio Conte och utlysa nyval. Samtidigt har Femstjärnerörelsens stöd halverats sedan de sålde sin själ för en plats i en koalitionsregering med ärkefienden Demokratiska partiet 2019.

I stället är det den fram tills nyligen ganska okända Giorgia Meloni och hennes Italiens bröder som har sugit upp den senaste vågen av missnöje. Meloni som aldrig har haft ett vanligt jobb förutom en tid som barnvakt, började sin politiska karriär i MSI:s ungdomsrörelse. Hon ingick tidigt i kretsen kring Berlusconi, efter hans allians med MSI:s efterträdare Nationella alliansen, och röstade konsekvent för hans politik. Hon stödde även Mario Montis åtstramningar, men när Mario Draghi bildade en ny teknokratisk regering i våras lämnades hennes parti utanför koalitionen, trots att Lega anslöt sig till den. Det har tjänat partiet väl. Meloni är i dag mer populär än Salvini.

Italiens bröder började växa på allvar efter jordbävningen i regionen Marche 2016 som dödade nästan 300 människor. Dåvarande premiärminister Matteo Renzi lovade då att de drabbade städerna skulle återuppbyggas, men de flesta är i dag fortfarande övergivna. Som ett brev på posten vann Italiens bröder i september 2020 regionalvalet i Marche, som hade styrts av vänstern i 25 år.

I Marche märks tydligt vilken typ av politik som Italiens bröder vill driva. En av de första reformerna var att stänga alla flyktingförläggningar och stödcenter för invandrare. Regeringen har även försökt förbjuda vårdcentraler från att skriva ut abortpiller och partiledningen vill inskränka tillgången till sociala bostäder för italienare. En lokal partiföreträdare hävdade nyligen till och med att kvinnor borde stanna hemma och ta hand om barnen och låta männen bestämma i samhället. Partiet har också gett mindre fascistiska grupper i regionen som CasaPound och Forza Nuova större självförtroende, med ett ökat antal politiska attacker och hatbrott som följd.

För Paolo Gerbaudo råder det inga tvivel om att Italiens bröder präglas av en nostalgi för fascismen, även om Meloni är noga med att förneka det. Det är dock inte det som oroar honom mest: det är deras kopplingar till maffian.

– Flera av deras företrädare har blivit gripna för sina kopplingar till maffiaorganisationen ’Ndrangheta, bland annat för röstköp. Detta är det riktigt läskiga med dem. De representerar det sämsta av Italien: nostalgi för fascismen och misstänkt samröre med organiserad brottslighet. Under pandemin har de företrätt en vaccinskeptisk linje som går stick i stäv med en rationell hantering. De representerar ”familism” (betoning på traditionella familjefrågor, reds. anm.) och ett slags italiensk hyperindividualism – de företeelser som har förstört detta land gång på gång.

Den stora frågan är hur ett parti ur den fascistiska traditionen kommer att ställa sig till demokratin om det bildar regering. Enligt Paolo Gerbaudo är risken för en statskupp liten.

– Jag tror inte att de utgör ett hot mot demokratin som form. Men däremot mot den substantiella demokratin. De sympatiserar med Donald Trump, men jag tror inte Meloni skulle försöka genomföra en kupp. Det behöver inte det. De kan uppnå sina mål i en demokrati.

Ett parti som Italiens bröder behöver inte nödvändigtvis avskaffa demokratin för att orsaka rejäl skada på ett samhälle, menar Gerbaudo.

– Jag är orolig för att detta är den mörka sidan av berlusconismen. Det är en blandning av korruption och brist på patriotism. Varje gång sådana här partier kommer till makten blir det bara värre.

Och bara partiets själva existens, med namnet som tagits från nationalsången, är en förolämpning för många italienare.
– De har visat noll kollektiv solidaritet under pandemin. De har bara använt den italienska flaggan för att attackera invandrare. Och det äckligaste av allt är att de har stulit nationalsången, som vi sjunger före fotbollsmatcher. På samma sätt som Berlusconi gjorde med Forza Italia (”Heja Italien”).

Med tanke på hur det gick för Berlusconi kan Italiens nästa premiärminister mycket väl heta Giorgia Meloni.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Regeringar världen över investerar hundratals miljarder för att bryta sig loss från amerikanska teknikbolag – påstår de. I själva verket strömmar pengarna in till det amerikanska halvledarföretaget Nvidia.

I februari i år tog Frankrikes president Emmanuel Macron ett nytt steg i den nationella AI-strategin: en plan på 109 miljarder euro i privata investeringar från emiratiska statliga fonder, kanadensiska pensionsfonder, amerikanskt riskkapital och franska jättar som Iliad, Orange och Thales.

Samtliga företag är helt beroende av Nvidias grafikprocessorer, av modellen Blackwell. De amerikanska halvledarna används mestadels inom AI-sektorn, och har gjort Nvidia till ett av världens högst värderade bolag.

Storbritannien vill dock inte vara sämre, och svarade i september med sin Tech prosperity deal på 150 miljarder pund. Tyskland hakade snabbt på, och liknande initiativ har tagits över hela världen, från Mellanöstern till Sydostasien: storslagna löften om att bryta beroendet av amerikansk teknologi – genom att köpa amerikanska halvledare, på villkor dikterade av amerikanerna själva.

”Suveränitet” betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Nvidias vd Jensen Huang gör sitt bästa för att hålla liv i den kollektiva illusionen. Klädd i en skinnjacka som får honom att likna en motivationscoach för mc-försäljare, predikar han samma budskap vid toppmöte efter toppmöte: ”Äg produktionsmedlen bakom er intelligens.” Framför honom nickar finansministrarna vördnadsfullt, med den tomma blicken hos låntagare som inte längre bryr sig om att läsa det finstilta i kontraktet.

Vägen till frälsning är tydlig: köp våra halvledare för att undslippa tyranniet från Open AI och dess flaggskepp Chat GPT.

Vad profeten inte nämner från sin predikstol är att Nvidia själva planerar att investera 100 miljarder dollar i just det monster som man säger sig vilja tygla. Kapitalcirkulationen liknar snarare incest än innovation: för var tionde miljard som pumpas in i Open AI, får Nvidia tillbaka 35 miljarder i försäljning av halvledare. Det slutna kretsloppet är så väloljat att det nästan skulle kunna skapa evig rörelse. Och ännu bättre för bolaget: Nvidias halvledare säljs inte ens, de hyrs ut.

Profet. Jensen Huang grundade Nvidia 1993. I dag är han världens åttonde rikaste person. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP.

Samtidigt spelar Open AI på dubbla planhalvor. Företaget investerar i Nvidias största konkurrent, AMD, och förbereder infrastrukturavtal som i förlängningen ska ge företaget tillgång till en elkapacitet motsvarande 20 kärnreaktorer – för den nätta summan 1 000 miljarder dollar. Den självförsörjande finansiella konstruktionen får komplexa pyramidspel att blekna i jämförelse.

Med 1 200 miljarder i skulder har AI-sektorn nu passerat banksektorn. Situationen liknar säsong 2 av finanskrisen 2008, med kretskortens kisel i rollen som subprime-lån.

Inte ens marknadens mest hängivna anhängare lyckas få ekvationen att gå ihop. Enligt finansinstitutet Morgan Stanleys prognoser kommer investeringarna i datacenter att uppgå till 2 900 miljarder dollar till 2028. Teknikjättarnas kassor är visserligen större än de flesta staters, men tillsammans har de bara 1 400 miljarder – resten, 1 500 miljarder, måste lånas.

’Suveränitet’ betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Av vem? Sannolikt Blackstone, Apollo eller Pimco, investeringsfonder som gjort ”privata krediter” till en konstform. Suveräniteten, som redan är pantsatt i utbyte mot Nvidias halvledare, är alltså också bunden till Wall Streets kreditlinor.

Och vad säger Washington? Ur amerikanskt perspektiv är den ”suveräna AI:n” ingen ny bluff, utan den senaste akten i ett mer än sekellångt skådespel. Först var det oljediplomati, sedan dollardiplomati, och nu processordiplomati.

Trots att varje akt blir allt mer bisarr finns två bestående ingredienser: den amerikanska staten och det amerikanska kapitalet, sammanlänkade i oändlig dans.

Akt I: Dollardiplomatins födelse

Den första akten utspelade sig i 1900-talets början. USA:s regering lovade då Latinamerikas länder ett ekonomiskt välstånd och stabila finanser som skulle garantera politisk stabilitet. Det blev förevändningen för president Theodore Roosevelt att placera Dominikanska republikens tullmyndighet under amerikansk kontroll i seklets början.

1912 var det Nicaraguas tur: landet fick ett lån från banken Brown Brothers, men villkoret var att dess tullintäkter skulle skickas direkt till Manhattan. När nicaraguanerna protesterade mot att behandlas som en helägd amerikansk filial skickade Washington in marinkåren. Landet ockuperades i 21 år mellan 1912 och 1933, av uppemot 4 000 soldater.

I en ledare i tidskriften The Nation år 1922 myntades uttrycket ”Republiken Brown Brothers” – en profetisk formulering med tanke på vad som skulle följa.

Akt II: Petrodollarns triumf

Den andra akten tog sin början 1974, tre år efter att Nixon hade avskaffat dollarns koppling till guld och devalverat valutan. Henry Kissinger presenterade då för Saudiarabien ett diplomatiskt erbjudande förklätt till partnerskap: sätt vilket pris ni vill på er olja – men endast i dollar. I gengäld placerar ni era vinster i amerikanska statsobligationer.

Suveränitet. En arbetare inspekterar en skärm som visar ett datachip och de kinesiska tecknen för ”självständighet”. Foto: Ng Han Guan/AP.

Bakom den hemliga överenskommelsen fanns implicita säkerhetsgarantier och en underförstådd varning: varje brott mot avtalet skulle betraktas som en krigshandling. Mellan 1974 och 1981 återinvesterades en stor del av OPEC-ländernas överskott på 450 miljarder dollar i den amerikanska ekonomin. En petrodollar i taget återupprättade USA sin monetära dominans, denna gång helt utan soldater.

Akt III: Processordiplomatin

Den tredje akten skrivs fortfarande, men dess omfattning överträffar allt som kommit före. Efter bananerna och oljefaten är beräkningskraften nu den nya handelsvaran – den råa processorkraft som gör det möjligt för maskiner att räkna snabbare än vad centralbankerna kan trycka pengar. ”Republiken Brown Brothers” har ersatts av ”Republiken Nvidia”.

En del av kapitalflödena går genom kryptovalutor. Oavsett om de ges ut i Dubai eller São Paulo, måste varje stablecoin (kryptovalutor skapade för att hålla ett stadigt pris) backas upp av amerikanska statsobligationer. Paolo Ardoino, vd för Tether, skröt till och med om att hans digitala marker är ”det mest effektiva instrumentet för dollardominans”. Och det ligger något i det: företaget sitter på 120 miljarder dollar i amerikanska skulder.

När Donald Trump i juli undertecknade sin Genius Act, som ger en rättslig ram för dessa digitala valutor, lyckades han med konststycket att ge den amerikanska staten en ”antisystemstämpel” – med hjälp av kryptovalutor – samtidigt som han befäste det system kryptokillarna säger sig vilja omkullkasta. Vem kunde tro att anarkokapitalismen en dag skulle garantera USA:s federala underskott?

Samtidigt fungerar hajpen kring kryptovalutor som en praktisk distraktion från det verkliga dramat: att AI-modellerna slukar merparten av världens beräkningskraft. Och för dessa modeller är Nvidias halvledare lika livsviktiga som saudisk råolja en gång var för raffinaderierna, eller som Nicaraguas tullintäkter var för Brown Brothers.

Att tala om ”suverän AI” i den situationen är lika absurt som att hävda att Tysklands energiberoende skulle upphöra om Exxon döpte om alla sina bensinstationer längs Autobahn till ”Frihetspumpar”.

Washingtons strategi hade kunnat framstå som ren cynism – om den inte vore så effektiv. Steg ett: skapa en kris kring ”suveränitet”. Varna för kinesiska halvledare, påstå att bara amerikanska molntjänster är säkra, och framhäv hotet mot nationella datacenter. Steg två: sälj lösningen med en vinstmarginal som läkemedelsbolag bara kan drömma om.

I Europa byggs nu den infrastruktur som ska bära kontinentens ”suveräna AI” med investeringar från Blackrock och den emiratiska fonden MGX – en direkt produkt av petrodollarsystemet. Samma kapitalflöden från gulfstaterna, samma mellanhandsspel – det är bara varan som bytts ut. Med ”teknodollarn” når återvinningen nya nivåer, där marginalerna inte längre räknas i tiondelar, utan i hundratals procent.

Vem kunde tro att anarkokapitalismen en dag skulle garantera USA:s federala underskott?

I vår tid har kanonbåtarna ersatts av exportrestriktioner. Washington lägger inte längre siktet på handelshamnar, utan håller fingret på strömbrytaren till världens serverhallar. För att skydda den finansiella arkitekturen måste man visa tänderna.

Ett exempel är det nederländska företaget ASML, det enda i världen som tillverkar de avancerade ultravioletta litografimaskiner som krävs för att gravera sofistikerade mikroprocessorer. I början av 2024 beordrades bolaget att sluta leverera till sina kinesiska kunder – annars skulle man förlora tillgången till amerikansk mjukvara, vilket i praktiken skulle förvandla deras maskiner till 200 miljoner dollar dyra brevpressar.

Till en början verkade ASML klara sig bra: kunderna skyndade sig att lägga sina sista beställningar och företagets andel av försäljningen till Kina ökade från 29 procent 2023 till 36 procent 2024. Men snart därpå kom bakslaget. Under detta år väntas intäkterna från Kina falla till 20 procent – ett ras på nästan hälften. Företaget är klämt mellan amerikanska restriktioner och Kinas motåtgärder kring export av sällsynta jordartsmetaller. Den 10 oktober 2025 meddelade man ”flera veckors förseningar” i leveranskedjan.

Kort därefter, den 12 oktober, bara tre dagar efter att Peking infört sina egna restriktioner på sällsynta jordartsmetaller, tog den nederländska regeringen ytterligare ett steg. Den beslutade att ta kontroll över Nexperia, ett kinesiskt halvledarföretag som etablerade sig i Nederländerna 2019.

Motiveringen? ”Allvarliga styrningsbrister”, tillräckliga för att åberopa särskilda nödbefogenheter. En domstol beordrade att företagets tillgångar skulle beslagtas samt att vd:n Zhang Xuezheng skulle avsättas och ersättas med en ”icke-kinesisk” tillförordnad direktör med utslagsröst. Företaget placerades därefter under extern förvaltning.

Den antikinesiska iver som sveper genom västvärlden började dock inte med Trump-eran. Redan 2024 förklarade Joe Bidens handelsminister Gina Raimondo helt öppet för Förenade Arabemiratens regering att deras teknikjätte G42 måste ”välja mellan USA och Kina”.

Inte diversifiera, inte sprida riskerna, utan välja.

G42 tvingades plocka ut alla sina Huawei-komponenter, med ett totalt värde mellan 1,7 och 2 miljarder dollar. Strax därefter erbjöd Microsoft företaget ett investeringsavtal på 1,5 miljarder dollar – en sorts avfällighetspremie eller, beroende på perspektiv, 30 silverpenningar. Oavsett hur man ser på det förblir G42:s så kallade ”suveräna moln” i praktiken amerikanskt: enligt Cloud Act är visserligen datan lagrad i Abu Dhabi, men jurisdiktionen ligger hos amerikanska domstolar.

Faktum är att lagen lägger ett löjets skimmer över hela begreppet ”suveränitet”. När Microsofts juridiska chef i Frankrike utfrågades i franska senaten i juni 2025, fick han frågan om han kunde garantera att franska medborgares data aldrig skulle lämnas till den amerikanska regeringen utan Paris samtycke. Hans svar var ett skolboksexempel på imperiell naivitet: ”Jag kan inte garantera det.”

Och USA har fler verktyg i sin arsenal. Den så kallade Foreign Direct Product Rule (FDPR) låter den amerikanska rätten sträcka sig ända ned till atomnivå: om en halvledare, en platta eller till och med en skruv någon gång har kommit i kontakt med amerikansk kod eller forskning, omfattas den av USA:s exportlagar.

Som om inte det vore nog finns det ytterligare ett steg: Chip Security Act, ett lagförslag som lades fram i maj 2025 och som ska göra det obligatoriskt att installera geolokaliseringssystem på Nvidias H100- och B200-halvledare – i praktiken inbyggda bakdörrar i kisel, ett slags GPS för GPU:er. Den övervakningsarkitektur som väst en gång anklagade Huawei för att använda skulle alltså bli federal amerikansk politik – men bara för amerikanska halvledare.

Mot denna bakgrund är det svårt att förstå vad Emmanuel Macron egentligen firade när han applåderade Mistral AI:s avtal med Nvidia och i juni i år talade om en ”kamp för suveränitet” sida vid sida med Jensen Huang. En fransk president som förvandlats till Nvidias säljrepresentant – inte av tvång, utan av strategisk iver – måste vara den yttersta formen av underkastelse.

Vilka är det då som håller igång detta imperium? Det är inte längre soldater – de behövs bara i fattiga länder – utan lokala eliter. Och de gör det med en entusiasm som skulle få gamla kolonialadministratörer att rodna. Logiken är enkel: i en monopolistisk värld är det självmord att sprida investeringarna. Det enda rationella valet är att bli den lokala representanten för monopolet.

Mao Zedong kallade denna klass för ”komprador-borgerskapet” – de som berikade sig genom att agera mellanhänder mellan utländskt kapital och inhemsk ekonomi. I dag har beräkningskraft tagit den plats opium en gång hade, men vinsterna är lika lukrativa som då.

Den mest entusiastiska kompradoren av dem alla är utan tvekan det japanska konglomeratet Softbank. Från att tidigare ha kanaliserat japanska sparares pengar till inhemska företag har banken nu beslutat att satsa 48 miljarder dollar på amerikansk AI – i Open AI, Nvidia och Ampere. Detta trots att dess kontanta tillgångar bara uppgår till 31 miljarder. Skillnaden ska täckas med lån.

När Softbank vände sig till japanska banker och bad om 13,5 miljarder dollar för att finansiera den nya amerikanska investeringsvågen, erbjöd de glatt det dubbla.

Och vad ska man säga om Deutsche Telekom? En gång i tiden byggde dess anfader Deutsche Bundespost infrastruktur för att tjäna den tyska ekonomin. I dag marknadsför bolaget ett ”industriellt AI-moln”, som drivs av 10 000 Nvidia-halvledare – designade i Santa Clara, tillverkade i Taiwan och registrerade i Delaware. Den tyska staten äger 32 procent av företaget, medan investeringsfonderna kontrollerar resten. Resultatet? En suveränitet till namnet, men vinster som ohämmat rinner västerut.

Inte ens de tidigare upproriska tunga aktörerna i Kina kan helt stå emot. Jättar som Bytedance, Alibaba och Tencent, som officiellt delar Pekings strategiska prioriteringar, samlar i hemlighet på sig insmugglade Nvidia-halvledare – trots politiska påtryckningar, säkerhetskrav och tillgången till billigare, men tekniskt underlägsna, alternativ från Huawei.

Men ibland slinker sanningen även ur amerikanerna. I ett tal i Pittsburgh 15 juli i år satte handelsministern Howard Lutnick ord på den tysta doktrinen: ”Vi måste sälja tillräckligt mycket till kineserna för att deras utvecklare ska bli beroende av amerikansk teknik.”

Peking svarade långsamt men storskaligt. I september kallade den kinesiska tillsynsmyndigheten samman Huawei, Cambricon, Alibaba och Baidu för tekniska tester. Syftet var att jämföra prestandan i inhemska halvledare med Nvidias modeller som undgått exportrestriktioner, bland dem H20.

Resultatet var tydligt och bekräftades på högsta nivå: de kinesiska alternativen var tillräckligt bra. Alla pågående Nvidia-ordrar drogs tillbaka utan förhandlingar eller övergångsperiod. Även budskapet var tydligt: för den som inte kompromissar med sin suveränitet spelar de yttre reglerna ingen roll.

Redan i januari hade Kina släppt sin bomb: Deepseek, en konversations-AI i kraft med Chat GPT, men betydligt mer energieffektiv. Bedriften låg mindre i teknologin än i symboliken: kommunistpartiet satte stopp för mellanhänderna – kompradorerna med intressen i Kinas fortsatta beroende av amerikansk infrastruktur. Någon i Peking hade uppenbarligen läst sin Mao.

Historien om Ascend 910B, de halvledare som utgör ryggraden i Kinas framtida AI, visar dock att verkligheten är mer komplicerad. Huawei sägs ha kringgått de amerikanska sanktionerna genom att via skalbolag köpa mer än två miljoner kretsar tillverkade av taiwanesiska TSMC, som sedan integrerats i deras egna halvledare. Enligt analyser från Tech Insights innehåller dessa även minneskomponenter från sydkoreanska Samsung och SK Hynix.

Genombrottet skedde alltså trots materiellt beroende, inte tack vare självförsörjning. Peking valde tvångsproduktion framför frivillig underkastelse. Den politiska viljan gick före den logistiska optimeringen.

Det är just detta som gör den kinesiska modellen så svår att efterlikna. När Softbanks vd vill skicka 40 miljarder dollar till Kalifornien kan Tokyo bara applådera och subventionera. När Deutsche Telekom målar Microsoft Azure i rött, gult och svart rycker Berlin på axlarna och kallar det fortfarande ”suveränitet”.

När Peking bestämmer sig för att bryta ett beroende tvekar däremot inte kommunistpartiets representanter, som sitter i alla stora företagsstyrelser, inför att översätta ”nationellt intresse” till faktiska beslut. De statliga bankerna bakom Nationalfonden, värd nästan en biljon kronor, har inga aktieägare att svara inför. Halvledarfabriker byggs på mark som beslagits genom dekret. Och kostnaderna – lägre effektivitet, långsammare noder, smuggelrisker, brist på minne – absorberas i bokslut som sträcker sig över decennier, inte kvartal.

Det kinesiska systemet är egentligen inte särskilt exotiskt, de tillämpar bara en princip som de flesta stater har övergett: möjligheten att låta nationens intressen gå före de privata bolagens. De moderna kompradorerna är inte banditer som trotsar sina regeringar – deras intressen sammanfaller med hegemonins, och därför försvarar de och underlättar USA:s processordiplomati. Att återta kontrollen innebär alltså inte att införa nya regler, utan att bryta ett helt geopolitiskt system.

Läs mer

Utrikes • 14 augusti, 2025

Sluta lajva medeltid – det här är kapitalism

Därför ställs nu en existentiell fråga, från Berlin till Brasilia och från Kuala Lumpur till Johannesburg: Om priset för en allians är permanent underordning, är spelet verkligen värt det?

Att få tillgång till marknader, sällsynta jordartsmetaller och kinesiska AI-modeller kräver att man säger nej till Washingtons binära val: med oss eller mot oss, beroende eller isolering, integration eller exil. Men det kräver också viljan att stå ut med konsekvenserna, där moroten bytts ut mot piskan: kapitalflykt, frysta tillgångar, ett fientligt säkerhetssystem.

I många länder är det inte förmågan att säga nej som saknas, utan viljan att uthärda efterverkningarna. Det är därför checkarna till Republiken Nvidia fortsätter att lösas in.

Samtidigt, någonstans i Santa Clara, står en man i skinnjacka och förbereder sin nästa predikan inför ännu en regering som ivrigt kommer att förväxla säljsnack med geopolitik.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jevgenij Morozov

Journalist och vetenskapshistoriker från Vitryssland.

När regeringen sparar på investeringar är det glesbygden som tar smällen. Överskottsmålet är inte sund ekonomi – det är politiskt sabotage mot oss som bor på landet.

Precis före pandemin stod alla män i grannskapet lutade över gropen som grävts upp mitt i gatan. Armarna i kors, killgissningar om vattenflöden och det sedvanliga gnället över framkomligheten.
Men vi kan faktiskt skatta oss lyckliga: vår kommun ligger i framkant. I större delen av Sverige läcker dessa rör som såll. Där nere i gropen låg avlopps- och vattenrör i plockepinn, rester av de fornstora dagar då Sverige moderniserades på 1940- och 50-talen.

Under efterkrigstiden var det en lyx med rinnande vatten, men numera är det en självklarhet vi knappt reflekterar över. Men just därför har underhållet förfallit. De gamla rören är nu ett av kommunpolitikens största huvudbryn, och en tickande kostnadsbomb. Få kommuner vågar ta tag i det, av den enkla anledningen att det är för dyrt. Hur kunde detta bli ett problem i ett avsevärt rikare Sverige år 2025?

Kristdemokraten Stefan Attefall skrev nyligen i Dagens Nyheter att att de kommunala taxorna har stigit dubbelt så snabbt som inflationen, och att det drabbar småhusägare hårdast.

Han har rätt i diagnosen – men helt fel i behandlingen. Problemet är inte att kommunerna tar för mycket betalt, utan att staten dragit undan mattan för dem.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder.

De taxor Attefall hänvisar till gäller kommunernas mest grundläggande uppgifter: vatten och avlopp, fjärrvärme, elnät, bygglov. Samtidigt har regeringen låtit bli att stärka det kommunala utjämningssystemet. Och 2024 röstade sex av åtta riksdagspartier för det så kallade balansmålet i statsfinanserna – en kosmetisk uppdatering av det gamla överskottsmålet, men med samma åtstramningspolitik i botten.

Överskottsmålet innebär att staten ska spara mer än den spenderar, även när samhället skriker efter investeringar. Det är en ekonomisk tvångströja som lamslår landets glesbygdskommuner. Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, varnade redan i fjol: Sverige står inför enorma investeringsbehov – i klimatomställningen, energisystemet, infrastrukturen, VA-näten, kriminalvården och försvaret. Men regeringen väljer att hålla igen.

Det är svårt att tolka på annat sätt än att den nyliberala åtstramningsdogmen har blivit ett självändamål – även för socialdemokratin.

I kommunerna märks konsekvenserna tydligt. När staten inte inflationsjusterar bidragen betyder det nedlagda skolor, färre vårdplatser och sämre äldreomsorg – oavsett vilken partifärg som styr lokalt. Och nu vill Attefall dessutom införa en ”skattebroms” för kommunerna, alltså hindra dem från att ens höja skatten för att rädda välfärden. Det är inte ekonomiskt ansvarstagande – det är ekonomiskt sabotage.

Läs mer

Det kulturellt homogena Charlottenberg vid gränsen till Norge räknas numera som utanförskapsområde. Foto: Erik Martensson/TT.

Ledare • 25 juni, 2025

”Glesbygdsbubblan” kan spricka när som helst

Tankesmedjan Timbro föreslog redan 2018 i rapporten ”Släpp kommunerna fria” att rika kommuner skulle få behålla mer av sina egna pengar och bidra mindre till de fattigare. Den idén har nu letat sig in i regeringens politik. Resultatet? Ett Sverige där Stockholm, Göteborg och Malmö fortsätter växa, medan stora delar av landet förvandlas till ett ekonomiskt månlandskap.

Om du bor i en landsbygdskommun och röstat borgerligt, har du i praktiken röstat för att du och dina barn ska ta notan – inte de som redan har mest. Några hundralappar mer i plånboken betyder föga när skolan läggs ned, sjukhuset rustas ned och vägarna förfaller.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder. Sverige behöver inte fler sparmål. Vi behöver en stat som vågar bygga igen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mattias Forsberg

Lärare och vänsterpartist.

Den 16 november hålls president- och parlamentsval i Chile. Mot den auktoritära högern står en ”uppfriskad” kommunism, som vänsterkandidaten Jeannette Jaras anhängare kallar den. Men nostalgin för Pinochets regim lever kvar i Chile – och vägen mot presidentskapet är ännu lång för den Tiktokvänliga kommunisten.

Intill tunnelbanestationen på torget Plaza de Armas rusar Santiago-borna förbi de koloniala byggnaderna. Vid övergångsstället bredvid katedralen står hon i allsmäktig form. Lite större än på bilderna, speciellt huvudet. Det är Tía Jeannette (Moster Jeannette), den kommunistiska presidentkandidatens alter ego. Runt omkring henne surrar människor som vill ta selfies med den stora maskoten.

”Hur känns det när så många vill hälsa och ta bild med dig?”, frågar Flamman.

– Jag känner folkets kärlek för mig, svarar personen inuti den stora utklädningskostymen.

I handen har hon en spade. Det har blivit symbolen för Jeannette Jaras digitala kampanj ”ta tag i spaden”, som uppmuntrar väljare att ansluta sig som volontärer till hennes valkampanj. Den 51-åriga kommunistens officiella instagramkonto ser ut som ett typiskt politikerkonto, men desto mer liv är det på kontot för hennes alter ego Tía Jeannette, där juristen – som fram till nyligen var arbetsmarknadsminister – framställs som allas trygga moster.

Där finns AI-skapade videor i alla möjliga stilar.

I en av dem dansar Moster Jeannette i kort kjol med två tjejer till en koreansk poplåt. De åker till rymden och kliver av på månen. Hon kan också dansa cumbia på lunchen, och fråga om du har ätit upp ordentligt, med budskapet att hon tar hand om chilenarna.

– En av sakerna vänstern lärt sig under Jaras kampanj är de digitala kampanjerna med Moster Jeannette som en karikatyr, säger vänsteraktivisten Ivar som Flamman träffar i en lokal där hennes valarbetare samlats för att måla plakat.

Kampanjprojektet vann nyligen vad som kallats för den politiska kommunikationens Oscar, det amerikanska Napolitan Victory Awards, i kategorin ”Excellens i en digital/teknologisk kampanj”. Den virtuella presidentkandidaten som skapar trender på sociala medier lyckades snabbt nå en ny publik med humor och träffsäkra referenser.

Avatar. Den chilenska kommunisten Jeanette Jara har nått många väljare via humor i sociala medier. Foto: Line Bankel.

I Chile har det annars varit svårt för vänstern att slå igenom medialt. En orsak är att alla medier måste finansiera sig själva. Även TVN, Chiles public service, måste enligt lag dra in sina egna pengar. Det görs bland annat genom försäljning av satellitjänster och tv-format, men även annonser. Beroendet av reklamintäkter har kritiserats för att ge företag inflytande över innehållet, vilket i sin tur gynnar företagsvänlig högerpolitik. Vänsteraktivisten Ivar menar att det är högern i Chile som i slutändan äger mediakommunikationen.

– De chilenska tv-kanalerna visar brottsrapportering dagarna i ända. Morgonen börjar med ”dagens rån”, sedan följs det av morgonnyheterna, det vill säga de senaste begångna brotten.

Han nämner varje klockslag när samma nyhetsinslag om brotten sänds om.

– Meddelandet är alltid att Chile är ett osäkert land. När de repeterar det budskapet, hur tror du att folket reagerar? Det destabiliserar regeringen.

Den feministiska rörelsen är det bästa som hade kunnat hända Kommunistpartiet.

Dagens regering leds av Gabriel Boric från vänsterkoalitionen. Inför presidentvalet den 16 november råder spänning mellan de fyra ledande kandidaterna: Jeannette Jara från Chiles kommunistiska parti (PCCh) och oppositionens tre högerkandidater.

Om ingen kandidat får majoritet hålls en andra omgång i december. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder Jara, men utan egen majoritet i en andra omgång förväntas högerns konservativa José Antonio Kast bli ny president i Chile. Kast växte upp i en tysk nazistfamilj, och hans bror Miguel var chef för Chiles centralbank under Pinochet. Tätt efter honom knappar Johannes Kaiser in, som grundat det Milei-inspirerade libertarianska partiet. Han har försvarat Pinochets metoder och sagt att han skulle kunna stödja en ny statskupp.

Opinionsundersökningar visar att brottsligheten är chilenarnas största oro just nu. Utländska gäng som venezolanska Tren de Aragua (”Araguatåget”) och organiserad brottslighet i Chile har lett till en längtan efter ordning.

Högerkandidaten Kast lovar hårda straff och i sin plan Escudo Fronterizo ( ”Gränssköld”) ska Chiles landgränser stärkas.

Diskutera på forumet (0 svar)

Line Bankel

Frilansskribent, baserad i Argentina.

Över hälften av studenterna vid en kurs på Linnéuniversitetet stängdes nyligen av efter fusk med generativ AI. ”Orsakerna till ökningen i just denna kurs är ännu inte klarlagda”, skriver prefekt Annelie Johansson till Flamman.

Den 3 november beslutade disciplinnämnden vid Linnéuniversitetet i Småland att stänga av 16 studenter från distanskursen ”Små barns språkutveckling”, efter att den ansvariga läraren anmält dem för fusk med generativ AI.

I besluten anges bland annat ”systematiska märkligheter” i studenternas inlämningsuppgifter, där man bland annat hänvisar till felaktiga sidhänvisningar och icke-existerande källor som bevis på att man låtit AI-tjänster skriva uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Regeringens klimatarbete liknar Andrées polarexpedition: en sponsordriven kraschlandning som drivs med varmluft.

En kall dag i oktober 1897 befann sig äventyraren Salomon August Andrée i en tuff sits.
Luftballongen som skulle ta honom till Nordpolen hade störtat, och efter veckor av släpande på de tunga slädarna upptäckte sällskapet att isflaket de vandrat över hade drivit åt motsatt håll. De hade alltså rört sig bakåt.

När de till sist slog läger på den vindpiskade Vitön var krafterna slut. Andrée antecknade sina sista rader i dagboken, och när hans två följeslagare dog återstod bara ett tunt sidentält och ett gevär att skjuta isbjörn med – med det fyra månader långa vintermörkret på väg in.

Men mörkast av allt i SVT-dokumentären Döden på Vitön är att platsen de offrade livet för att dokumentera knappt finns kvar. Glaciären Anna, som de döpte efter hans medresenärs käresta, har smält.

Men jag tvivlar på att den typen av konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

Nu sitter världsledare på klimattoppmötet Cop 30 i Belém, vid Amazonflodens utlopp i Atlanten, och pratar om hur utvecklingen ska vändas. Målet är att få FN:s medlemsländer att skärpa till sig så att 1,5-gradersmålet kan hållas, samt att hjälpa utvecklingsländer med resurser för att minska utsläppen.

Men medan de återigen diskuterar ”ambitionsnivåer” och ”implementeringsramar” fortsätter världen att driva bakåt, precis som Andrées isflak. I januari bekräftade Meteorologiska världsorganisationen att 2024 var det varmaste året sedan man började mäta, och värmen försvagar i sin tur både världshavens och markens förmåga att kapsla in koldioxid.

Samtidigt sveper en annan farsot över världen: en klimatförnekande konservativ höger, som tagit makten i allt fler länder. Deras politik har effekter: bara mellan 2020 och 2022 fördubblades de direkta subventionerna till fossila bränslen i världen, till att motsvara 7 procent av världens BNP.

Högern verkar likgiltig inför att klimatkrisen även ökar de globala flyktingströmmarna. Det är visserligen svårt att beräkna exakt, men enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR tvingas 22 miljoner människor per år från sina hem på grund av väderrelaterade katastrofer. Så även den som vill ”bevara Sverige svenskt” har starka skäl att engagera sig i klimatarbetet.

Inget av detta bekommer dock Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Enligt ett minigräv av bloggen Ledarsidorna, med den passande rubriken ”Torsk på Tallinn” befann han sig nämligen på en Timbrokonferens i Estland i stället. Temat var ”två dagar om Europa och friheten”, och på plats fanns även biståndsminister Benjamin Dousa och tidigare statsministern Carl Bildt.

Konferensen arrangerades av pr-byrån Bellbirds vd Anders Kempe, som också grundat byrån JKL och varit vd för Kreab. Han har också kopplingar till de havererade klimatprojekten Stegra och Northvolt, och är enligt Affärsvärlden personlig vän med både statsministern och den ifrågasatta finansmannen Harald Mix.

Läs mer

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultur • 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Tillsammans har de bidragit till att pr-ifiera omställningen i Sverige. I stället för att bygga fram en svensk industrikapacitet hoppas man på entreprenörsandan hos amerikanska Musk-lärlingar som Peter Carlsson och Paolo Cerruti, som båda lämnade Tesla för att grunda Northvolt, med kinesiska maskiner och arbetskraft till hjälp.

Samtidigt har de senaste årens Cop-konferenser, som ägt rum i de auktoritära oljeländerna Azerbajdzjan och Förenade Arabemiraterna, varit minst lika korrupta. Kanske är det därför mer givande att träffa ledarfigurer för den gröna industrin, för att se vad som kan göras bättre. Men jag betvivlar att den sortens konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

För när det gäller klimatfrågan har både politiker och företag turats om att krascha, precis som Andrées ballong Örnen. Och som dessutom har samma drivmedel: varmluft.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Diskutera på forumet (0 svar)

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ada Berg Arbro

Frilansskribent..

Vera von Otter

Frilansskribent.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Diskutera på forumet (0 svar)

Lorentz Tovatt

Klimatdebattör och tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Postfascistiska Italiens bröder är Italiens största parti

Jonas Elvander