Sällan får norsk politik lika mycket uppmärksamhet i Sverige som härom veckan när invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug (Fremskrittspartiet) hade bjudit in norsk press till Sverige och Rinkeby. Detta var förvisso inte första gången som Fremskrittspartiet bjuder in till studiebesök i Sverige. 2009 var en delegation från partiet på besök i Rosengård i Malmö, även då med norsk press i släptåg. Partiledare Siv Jensen berättade den gången om Malmö som en stad ”där utryckningspersonal inte vågar köra in i utvalda stadsdelar, där sharialagen har tagit över fullständigt och där svensk lag är åsidosatt. Detta är vardag i Sverige, mina damer och herrar.”
Tidigare PR-konsult
Ofta när politiker bjuder in media till utvalda platser gör man det för att visa ett praktexempel på sin politik – för att visa upp dess goda resultat. Frp gör motsatsen. Man vill visa norrmän hur illa det går om man gör som i Sverige. Man vill presentera en bild av en svensk invandringspolitik som helt har förlorat kontrollen och man vill skrämma norska väljare till att rösta för ytterligare åtstramningar.
Frp har till och med lyckats etablera ett medialt begrepp i sin skrämselpropaganda – man kallar det ”det svenska tillståndet”. I detta tillstånd, menar man, saknas politisk reglering av invandring, vilket i sin tur har lett till en uppsjö av problem: kriminalitet, sharialagar, kvinnoförtryck och oprovocerade angrepp på myndighetspersoner. ”Jag vill inte ha det svenska tillståndet i Norge”, skriver Listhaug i Aftonbladet denna vecka.
Många i både Sverige och Norge har kritiserat Listhaugs propagandaresa till Rinkeby. Men Listhaug vet mycket väl vad hon gör. Propagandaspridning är hennes specialitet. När hon valdes till minister kom hon direkt från ett jobb som seniorrådgivare på den mäktiga och framgångsrika PR-byrån First House. Där jobbade hon med att utveckla kommunikationsstrategier för stora kedjor som Orkla och Coca-cola. Hon vet vad hon gör när hon kallar Stockholms ”utsatta områden” för no-go-zoner. Hon lyckades snabbt få norrmän att använda samma ord om grannlandet. Och vilken norsk väljare vill väl ha no-go-zoner i Norge? Mediestrategen Listhaug är guld värd för den norska regeringen.
Ingen alternativ analys
Farorna med Frp:s strategi är många och stora. Problemen i Rinkeby, i Rosengård och i andra utsatta områden är resultatet av bristande socialt och ekonomiskt ansvar och rättvisa. Men i stället är det Frp:s analys som vinner terräng: man hävdar att dessa problem beror på kultur, etnicitet och ras. De som bor i dessa områden vill inte och kan inte bete sig som ordentliga svenskar. Det är ett svårt debattklimat när inte ens sådana analyser kan kallas rasism, och ett av de allvarligaste problemen är just detta – att de alternativa analyserna lyser med sin frånvaro. I stället för att presentera alternativa politiska lösningar följer de andra partierna efter. De går aldrig lika långt som Fremskrittspartiet, och de tar gärna avstånd från Frp:s ”hårda retorik”, men de accepterar i stor utsträckning Frp:s verklighetsuppfattning: att människor från andra kulturer är ett problem i sig. Precis som Frp menar dessa att invandringen hotar välfärdsstaten och – inte minst – valrörelsens heta potatis: de norska värderingarna.
Det hela är en frustrerande röra, där plötsligt både ost och kvinnofrigörelse får status som en värdering kopplad till nationalstaten
För de som inte vågar vara lika hårda som Frp, men som ändå vill säga något populistiskt och fientligt om invandring är det som kallas norska värderingar ett bra ställe att börja. I början av valrörelsen presenterades ett tvärpolitiskt utspel i Norges största tidning: Høyres kulturminister och Senterpartiets vice partiledare sitter i solskenet vid sommarstugan och tänker tillsammans: norska värderingar är under attack. Dessa två relativt unga politiker representerar vanligtvis två olika regeringsalternativ, men i denna fråga hittade man varandra – i kärleken till ”det norska”. Och i rädslan för att detta norska ska försvinna.
Norska värderingar
Det är oklart vad dessa norska värderingar egentligen innehåller. Ibland talas det om jämställdhet. Om att kunna visa sitt hår och sitt ansikte (läs: inte använda hijab eller niqab). Ibland handlar det om att barn ska kunna klä av sig och duscha innan simundervisningen. Det sista har blivit en norsk värdering efter att det kommit fram att några icke-vita barn vägrar duscha nakna. Ibland handlar det att bevara kristendomsundervisning i skolan, om att dansa runt julgranen eller om äta brunost på mackan. Det hela är en frustrerande röra, där plötsligt både ost och kvinnofrigörelse får status som en värdering kopplad till nationalstaten.
Eftersom det förblir helt oklart vad en norsk värdering är, är det enda dessa politiker lyckas kommunicera med sin oro detta: invandring är ett hot mot etniskt norska människor och deras kultur. Jargongen om norska värderingar och oron över att dessa under hot är ett mer rumsrent sätt att säga ”vi vill inte ha så många icke-vita människor i det här landet”. Det är också ett sätt att styra debatten från det den borde handla om: hur vi ska bete oss mot människor på flykt och vilken politik som behövs för ekonomisk och social rättvisa i de så kallade utsatta områdena.