Den pågående pandemin är en tragedi. I Sverige mobiliserar vi sjukvårdsmateriel, stödpaket till företag i kris. Vi praktiserar social distansering och än har det inte kommit rapporter om svält så som exempelvis i Storbritannien. Det är inte vi som kommer drabbas hårdast av den smitta som sprider sig över världen. När den bryter ut med full kraft i länder där stora grupper inte har tillgång till basal hygien eller de resurser som Sverige har kommer världen få se de riktiga konsekvenserna i antalet människoliv.
Jag har som nära anhörig levt med den pandemi som psykisk ohälsa är i dag. Jag har bevittnat den på nära håll under 15 år.
Med det sagt vill jag nu ta upp frågan om de som var sjuka redan innan covid-19 kom hit.
Sveriges psykiatriska vård är undermålig. Kraven för att en psykisk sjuk människa ska få hjälp är oändliga. När du väl får någon form av hjälp är det med största sannolikhet medicinering. Medicinering som kanske hjälper, men som ofta inte gör det. Därefter är det stopp för många oavsett om du blir hjälpt eller inte. Jag har som nära anhörig levt med den pandemi som psykisk ohälsa är i dag. Jag har bevittnat den på nära håll under 15 år. Den här pandemin får inga rubriker, ingen är rädd, ingen uppmuntrar till mer sociala kontakter för att skydda sig från den. Men den sprider sig i alla samhällsskikt, trasar sönder personer och familjer och den tar liv.
Den psykiatriska vården har inte i närheten av de resurser som krävs för att rädda dem som insjuknar. Behandlingar och terapi är ytterst få förunnat. För att ha en chans krävs det antingen att du är inlagd på rättspsyk, är en akut fara för dig själv eller andra eller att en anhörig aldrig ger upp och år efter år tjatar, ber och kräver hjälp. Märk väl; år efter år. Under den tiden ska den anhöriga arbeta, tjäna sitt uppehälle och kanske även försörja sin sjuka medmänniska.
När corona slog mot världen radade Sveriges regering upp krispaket efter krispaket från en statskassa som aldrig tycks sina. För att rädda ekonomin och befolkningen över 80 år som redan levt ett fullt liv. Vart finns alla dessa miljarder till den psykiatriska vård som går på knäna? Till alla de vars liv raseras innan det ens hunnit börja för att de inte får den hjälp som behövs? För att leva som mer än ett kolli på stöttande anhöriga? Jag kräver svar, och jag tänker fråga nu mitt i coronapandemin. Makthavare i Sverige; När covid-19 kommit, och förhoppningsvis gått, kommer viruset inte bara lämna spår i antal döda, en ekonomi i fritt fall utan också lämna kvar alla de som var sjuka redan innan och fortfarande är det. Under en djup ekonomisk kris stiger även kurvan över människor som begår självmord. Kommer det finnas miljarder kvar även till dem?