Kultur

recension

Pullmans sagoskog

Philip Pullman. Foto: Daniel Leal-Olivas.

Författaren Philip Pullman insisterar på sagoberättandet som en litterär kvalitet i sig. Malin Nauwerck har läst hans senaste bok: Lyras färd. 

Kultur

Få författare har i lika hög grad som Philip Pullman tagit strid för förmågan att berätta en god historia. Begreppet som Pullman brukar använda när han skriver essäer, föreläser eller intervjuas om detta är ”storytelling”, inom vilket det alltså ryms en annan kvalitet än av kritiker ofta omhuldade litterära komponenter såsom form, språk och stil. Med Pullmans ord handlar denna sorts litterära kvalitet i stället om att skapa en skog och en stig. Skogen är fiktionsvärlden, stigen är läsarens väg genom världen.

Pullman har skapat ett flertal fängslande litterära världar, men hans stora bidrag till litteraturhistorien är utan tvivel hans steampunkiga magnum opus: trilogin som på svenska heter Den mörka materien och som består av Guldkompassen, Den vassa kniven och Bärnstenskikaren, där han med Miltons Paradise Lost och bibelns syndafall som intertextuell fond tar sig an de största frågorna om religionen, vetenskapen, vuxenblivandet och döden. Det är till denna värld Pullman återvänder i sin prequel-trilogi som utspelar sig tio år före Guldkompassen. Nya Boken om stoft är dock någonting helt annat än de mer kuriösa ”companion books” (Lyra’s Oxford, Once Upon a Time in the North) som mest har upplevts som nostalgiska återbesök. I första delen, Lyras färd, har Pullman, åtminstone delvis, låtit ny skog växa upp. Det lurar dock välbekanta figurer bakom ett och annat träd, och vad gäller formen så tycks Pullman förlita sig på ett tidigare framgångsrecept: Det är resan som för handlingen framåt (med kanot i stället för luftballong), det är den episka dikten som ger litteraturhistorisk tyngd (Edmund Spensers The Faerie Queene i stället för Paradise lost) och bibelreferensen som sätter tonen (syndafloden i stället för syndafallet). Ändå har har Pullman både lyckats skapa nya, oförutsägbara gestalter och vidareutveckla sin främsta litterära uppfinning: daimonerna – de andedjur som i hans värld följer människor och representerar deras inre.

Dock är Pullmans sagoskog stundtals lite för tättväxande, och längs den stig som han stakar ut, dyker det upp en och annan älva för mycket. Det blir svårt att se skogen för alla träd.

  • Boken om stoft: Lyras färd
  • den mörka materien
  • guldkompassen
  • Philip Pullman

Kultur