Putin har startat det mest vettlösa kriget någonsin

Nyheter

Ett stort krig har brutit ut – ett krig vars like aldrig skådats av min generation och kanske inte heller av föregående generation.

Ur Kremls perspektiv måste frågan om Ukrainas framtida öde avgöras nu, och den frågan handlar inte om huruvida Ukraina formellt ansluter sig till Nato eller inte. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz är knappast uppriktig när han påstår att det är absurt att en kris utbrutit på grund av en fråga (Ukrainas Nato-anslutning) som ”inte står på dagordningen”.

Antingen får Ukraina militära garantier från västmakterna som gör att landet kan bygga upp sitt politiska system efter europeisk modell, eller så får det inga sådana garantier – och hamnar då snabbt under Putins kontroll. I och med att Ukraina redan i dagsläget i rask takt utvidgar sitt militära samarbete med Europa och Nordamerika, utan att Nato-frågan för den skull ens är uppe till diskussion, kommer det ur Putins synvinkel snart bli omöjligt att få ett snabbt stopp på utvecklingen i Ukraina. Ukraina är på väg ut ur den ryska inflytandesfären och landet kan endast hejdas nu. Av såväl interna som externa skäl måste kontrollen över Ukraina tas tillbaka omedelbart – kosta vad det vill.

Inga sanktioner kan hejda Putin. Visst, sanktioner är oönskade och Putin hoppas förvisso att somliga stater väljer att avstå från dylika åtgärder. (När kriget väl brutit ut blir motiven att införa sanktioner faktiskt genast mycket svagare.) Putin har dock vid upprepade tillfällen sagt att det inte spelar någon roll vilka sanktioner som utfärdas. I Kremls nuvarande planer har med andra ord samtliga värstascenarior tagits med i beräkningen. Inga sanktioner skulle kunna tvinga Putin att dra sig ur Ukraina. En betydande del av de sanktioner som ligger på bordet kommer att genomföras hursomhelst, oavsett hur Ryssland agerar militärt. Även utan sanktioner är det damoklessvärd som Putin låter hänga över Europa helt klart ett fullt tillräckligt skäl att drastiskt reducera handeln med Ryssland. Det är helt enkelt en grundläggande säkerhetsfråga.

Vad som händer härnäst kommer att bli ett svårt test för många folk världen över, inte minst för ryssarna.

Nato är utan tvivel en potentiell militär fiende till Ryssland. Vi talar här om en militärallians som skapades i syfte att bilda en motvikt till Sovjetunionen och som varken upplöstes eller ombildades efter att Sovjet och dess egen försvarsallians, Warszawapakten, brutit samman. Vi talar inte om någon fredlig och oskyldig allians: Nato har utfört så kallade ”humanitära” operationer (till exempel i Libyen och Serbien) som rimmar illa med föreställningen om en ”försvarsallians”. I samtal som fördes med sovjetiska och ryska ledare på 1990-talet lät västerländska ledare förstå att Nato inte skulle expandera i riktning mot Rysslands landsgränser – det finns tillräckligt med bevismaterial som belägger detta. Det rörde sig aldrig om några formella utfästelser som undertecknades av Gorbatjov eller Jeltsin, inga löften gjordes och ingenting skrevs någonsin in i något fördrag. Samtalen gav inte upphov till några bindande åtaganden. Men det faktum att västmakterna inte stod vid sitt ord innebar ändå att man, i syfte att reducera Rysslands militära förmåga, missbrukade det fredliga klimat som rådde i landet runt 1990. En utvidgning av Nato är under dylika omständigheter i allt väsentligt en fientlig handling gentemot Ryssland. Varje ansvarstagande rysk regering är skyldig att söka motverka en sådan utveckling.

Under Putins presidentskap har Nato blivit dubbelt så stort – alliansen har utvidgats vid fyra tillfällen och elva länder har upptagits som nya medlemmar. Problemet är att Putin inte vill begagna sig av något annat verktyg än militär råstyrka. Han har agerat och fortsätter att agera aggressivt. Hans utgångspunkt är att våld och endast våld kan få ett land att avstå från att ansluta sig till Nato.

Som en följd av Putins agerande vill allt fler länder gå med i alliansen, och Rysslands position blir allt svagare. Det krig som brutit ut har goda utsikter att resultera i en svensk Nato-anslutning, och även i Finland har den allmänna opinionen förändrats. Under Putins styre har berörda europeiska länder inte erbjudits någonting av Ryssland som hade kunnat göra ett Nato-medlemskap mindre attraktivt. Tvärtom, till följd av den reella risken för ett ryskt angrepp har Nato kommit att framstå som ett logiskt säkerhetsalternativ och ett stärkande av alliansen har börjat te sig som en grundläggande utvecklingsmodell för europeiska stater. Under Putin har det nordatlantiska militärblocket växt sig starkare än någonsin förut.   

Ryska generaler som är modiga nog att säga sin uppriktiga mening tillstår samtidigt att Nato inte utgör något omedelbart hot mot Ryssland. Nato är en potentiell fiende, men ett eventuellt angrepp från Nato är inte i första hand – och inte ens i andra hand – vad landet har att oroa sig över. Ryssland, mitt land, står inför större utmaningar. Vi kommer högst sannolikt att gå miste om energiexportintäkter som ett resultat av den globala energiomställningen. Vår attraktivitet som ett kulturellt centrum, en vetenskaplig maktfaktor och ett område för mänsklig utveckling förtvinar. Snart finns inte minsta tillstymmelse till kulturell och ideologisk hegemoni kvar. Vi löper en betydande risk att bli starkt beroende av Kina. Föreställningen att Ryssland skulle erövras av Nato återspeglar däremot en personlig idiosynkrasi hos Putin själv, som är rädd för att gå samma öde till mötes som överste Khadaffi. Han är rädd för att han inte längre kunna slå ner varje potentiellt uppror utan hänsyn till konsekvenserna. Rysslands intressen går stick i stäv med Putins intressen. Följaktligen agerar han i enlighet med sina egna intressen, något som stärker Nato och driver alliansen allt närmare Rysslands gränser. Att slingra sig ur den snara som härigenom läggs om Rysslands hals kommer sannerligen inte bli lätt.

Ryssland är ett avpolitiserat land. Intresset för politik, i synnerhet för utrikespolitik, är mycket svagt i befolkningen. Man har inte velat tro på ett krig. Utbrottet kan därför inte komma som annat än en total överraskning.

Den ryska regeringens officiella beskrivning kommer att accepteras, i stort sett utan invändningar. För det första för att alla länder och alla folk instinktivt tenderar att samlas under krigstid. För det andra för att det inte kommer att finnas några alternativa verklighetsbeskrivningar att tillgå, eller för att de som faktiskt finns kommer att stå i en alltför bjärt kontrast till det folk är vana att tro på. För det tredje för att det alltid är svårt att tvivla på att ett krig som förs av ens eget land skulle vara legitimt. För det fjärde för att det helt enkelt är farligt att komma med invändningar. Under krigstid suddas skiljelinjen mellan kritiker och förrädare ut, och den rättsstatliga hanteringen av sistnämnda kategori får stryka på foten. För det femte för att det är långt ifrån uppenbart vad man ska göra med sina eventuella tvivel och för att det därför helt enkelt är lättare att inte tvivla. Slutligen för att anhängarna av Putins ”Ukraina existerar inte”-teori, som förvisso inte är särskilt talrika i dagens Ryssland, kommer att bli synnerligen högljudda framöver och för att den självförstärkande tystnadslogiken kommer att ge dem luft under vingarna.

Det finns människor i Ryssland som frågar mig: ”Vad snackar du om?” Människor som stålsätter både sig själva och sin omgivning med argument av typen: ”Det hade aldrig blivit något krig i Ukraina om inte västmakterna hade satt igång ett.”

Det finns exempel på ärofulla krig i rysk historia, tillfällen då vårt land visade prov på ett enastående hjältemod och bokstavligen talat räddade världen. Men det finns också exempel på vettlösa, skamliga krig i rysk historia, krig som utlöstes av en rädsla för framtiden, av arrogans och idioti. Ryssland förlorade och drog lärdom av dessa krig.      

Kriget mot Ukraina kommer att gå till historien som det mest vettlösa någonsin. För vi får aldrig kriga mot ukrainare. Ryssarna må tycka att ukrainarna fattar felaktiga beslut, att de är otacksamma och grymma och att deras ledare är oansvariga. Men även om ukrainarna, enligt vårt sätt att se det, bär skulden för allting, får vi inte kriga mot dem. För de är ukrainare – om vi inte kan hitta ett sätt att tala samma språk som de, finns det inte längre någon vi kan vara vän med. Vi kommer att stå ensamma mot resten av världen, och vårt nederlag kommer att stå oss dyrt.

Texten är tidigare publicerad på Open Democracy och har omarbetats.

Översättning: Johan Wollin.