I en liten lägenhet på den tionde våningen, i ett socialistiskt Storbritannien, arbetar den ”aviggardistiska” prosaisten Belà Gotterbarm på manuset till tv-serien Querbird. Men när hennes sällskapsfågel Tulep flyger ut genom fönstret, försvinner hon i stället iväg för att få fatt i den. Det blir nu upp till tv-seriens regissör och producent Blulip att försöka genomföra inspelningen av serien ändå, utan manus men med hjälp av sidekicken och privatdetektiven PD Belahg.
Så kan man sammanfatta den tysk-brittiska författaren Isabel Waidners Fjollbjäfs, men det vore också förljuget, då det att läsa romanen är att tvingas släppa taget om konventionella förväntningar vad gäller dramaturgi, karaktär och narrativ. Här samsas nämligen ett tjugotal karaktärer på knappa 130 sidor, och genren skiftar mellan att vara historisk essä, detektivroman och informationsblad, språket mellan att vara maximalistiskt och hetsigt, och tempot är ständigt uppskruvat.
Fjollbjäfs är med andra en ord en flippad roman, vars intrig och språk hela tiden är försatt i förvandling. Detta utmärker också syntaxen, då satser ofta upprepas för att förskjutas en aning, vilket skapar en dynamisk osäkerhet: ”En fläkt satte igång i hörnet. Något som lät som en fläkt som fångade sitt eget överdrag satte igång i hörnet.” Samma osäkerhet finns i förhållande till karaktärerna, som ofta glider in i varandra och uppträder i flera olika versioner av sig själva. Det finns även ett lekfullt garderande i texten, där berättaren förekommer läsarens invändningar, genom att ingjuta ännu mer stök och rörlighet i karaktärsbeskrivningarna:
”För att återvända till frågan om vem den GuldSeXUella StatyEtten var och vad hon höll på med: den GuldSeXUella StatyEtten kombinerade långsiktig queeraktivism (nya UH:er), dragqueenlik ickebinaritet (Blulip) och en butchighet som gav fan i allt (Hilary) till ett postbinärt, hyperindividuellt, sociobiologiskt kön och transformativt genus.”
Samtidigt finns det också i Fjollbjäfs ett sårbart prövande av queerexistentiella frågor, såsom varför det är så ont om lesbiska taxonomier, liksom ett omprövande av exempelvis bikinin som plagg, ”där en bikini på en butch betydde ickebinär camp snarare än normativ kvinnlighet”. Översättningen förhåller sig ledigt men lojalt till queera språkets egenskaper, genom att inte försvenska dess anglicismer.
Romanens ständigt föränderliga intrig, det stora persongalleriet och att texten sällan riktigt etablerar sina skeenden och karaktärer innan de lämnas därhän, gör dock att jag som läsare ofta blir förvirrad, och jag behöver läsa om romanen flera gånger för att rent kognitivt hänga med i alla dess dramatiska och drastiska vändningar. Å andra sidan går det att argumentera för att just detta är poängen med Fjollbjäfs, att man inte ska behöva avkoda eller begripa allt som sker, utan bara förutsättningslöst låta sig roas, och följa med på denna urspårade och vindlande irrfärd.