Så är vi inne i de borgerliga partiernas försök att framstå som ett regeringsalternativ inför valet 2018. Taktiken verkar bland annat vara att, som Jan Björklund, flagga för ett möjligt samarbete eller samtal med Sverigedemokraterna. I SVT Agenda (18/9, 2016) uttalar sig partiledaren Jimmie Åkesson positivt om den möjligheten – han kallar signalerna från de borgerliga för ”testballonger”. Åkesson säger vidare att han tvivlar på att Anna Kinberg-Batra verkligen tror att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti; han menar att vi går mot en ”utveckling” då man inte längre kan säga att detta är fallet.
Det stämmer nog. Under det senaste året har vi sett en glidning i samtalet kring och om Sverigedemokraterna. Det är egentligen inte märkligt, med tanke på att Sverigedemokraterna i stort backar en borgerlig politik – nu senast meddelade de att de tänker rösta ned förslaget om kollektivavtalsliknande villkor vid upphandling. Borgerlig media hänger självklart med: i söndagens Agenda menar GP:s Alice Teodorescu att Alliansen bör ”prata med dem, förmå dem att driva en liberal politik!”, medan Svend Dahl skriver (i en ledare i Hela Hälsingland den 29/8, 2016) att Alliansen bör skaffa sig ”en relation till SD, liknande den S hade till kommunisterna”.
För när vi pratar om Sverigedemokraterna och rasism tvingas vi än en gång in i en sidodiskussion om vänstern och kommunism – titta, de är minsann lika illa! Och om Socialdemokraterna kan och kunde samarbeta med Vänsterpartiet är det väl inte så konstigt om exempelvis Moderaterna då och då tar stöd i Sverigedemokraterna?
Utrymmet vi har för att stå för och försvara en politik som är någonting annat än små, försiktigt formulerade reformer, krymper.
Den här typen av frågeställningar har åtminstone två funktioner: för det första de avdramatiserar Sverigedemokraterna och underlättar därigenom ett framtida borgerligt samarbete med partiet. Men för det andra blir det ett sätt att etablera liberalismen och den liberala demokratin som en neutral eller postideologisk position. För vad är det egentligen Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet ska ha gemensamt? Jo, de har sina rötter i ideologier som ifrågasätter den nuvarande samhällsmodellen.
När diskussionen förs på den nivån blir alltså nazism och kommunism lika illa. Och vad gör det med oss som försöker formulera en politik som vilar på marxistiska, kommunistiska eller socialistiska idétraditioner? Vad gör det med oss som ser demokratin, såsom den formuleras i liberala och senkapitalistiska samhällen, som både otillräckligt och i grunden ojämlik? Vad gör det med oss vars historia präglas av marxistiska frihetskamper – och som ser exempelvis kuppen i Chile eller Irakkriget som en självklar konsekvens av ett system som är byggt för att försvara klassintressen?
Vi tvingas till reträtt. Utrymmet vi har för att stå för och försvara en politik som är någonting annat än små, försiktigt formulerade reformer, krymper. Berättelsen vi berättar om samhället blir bristfällig. Detta för att den liberala demokratin likställs med Demokrati med stort D – och systemkritik kan inte omfatta det system vi lever och verkar i utan att man framställs som samhällsfientlig. Och då registreras man väl, precis som Allt åt Alla och Syndikaliska Ungdomsförbundet, på sidan för våldsbejakande extremism (som bland annat allas favoritliberal, Birgitta Ohlsson, låg bakom).
I grunden handlar det om att försvara (och naturalisera) en viss beskrivning av världen, och inte om att värna om exempelvis demokrati eller ”frihet”. Vi vet ju att den liberala demokratin inte har några egentliga problem med antidemokratiska samhällen, så länge det finns ett ekonomiskt intresse där – eller vad kallar man annars moderaternas stöd för Sydafrika under apartheid, eller Alliansen och den nuvarande regeringens samarbete med Saudiarabien i dagsläget? Vad kallar man TTIP-avtalet, som kan ge företag rätten att stämma stater om de berövas vinst (och som försvaras hårt av liberalen Cecilia Malmström)? Och nämn för all del inte att liberalismens förfäder, som slogs så hårt för frihet, samtidigt argumenterade hårt för både kolonial expansion och den transatlantiska slavhandeln. (Den italienske författaren Domenico Losurdo undersöker den – till synes – paradoxala hållningen i *Liberalism: A Counter-History*.)
Just nu är det inne att relativisera just nazismen – att använda den för att visa upp hur duktig man är, som minsann inte har några problem med att Nya tider är på Bokmässan och bjuder in en förintelseförnekare. Men i helgen mördades antifascisten Jimi Karttunen av nazister i Helsingfors. I söndags utsattes socialdemokraten Pierre Esbjörnsson för försök till mordbrand i sitt hem i Skurup, av vad som misstänks vara medlemmar ur Svenska motståndsrörelsen. I det läget kan inte vänstern backa.
