När rapparen och producenten Adrian ”Tricky” Thaws satt i en hyreslägenhet i Londonstadsdelen Harlesden och jobbade på sitt debutalbum Maxinquaye hade han som mål att ”vända upp och ner på musiken”. Många artister före och efter Tricky har haft liknande storslagna planer. Försvinnande få av dem har dock i slutändan lyckats skapa något som skrivit om historien.
Men Maxinquaye ställde faktiskt musikvärlden på ända och alla sina förmodade konkurrenter i skuggan. Dess releasedatum, måndagen den 20 februari 1995, utgjorde ett slags år noll. Dess tolv spår – som alla byggde på en grund bestående av hiphop, dub, soul och samhällsmedveten ska kändes oerhört nya, annorlunda och radikala. Dess medföljande häfte – i vilket Tricky och hans sångarpartner Martina Topley-Bird poserade iklädda brudklänning och frack respektive – var även oerhört queert (åtminstone med dåtidens mått mätt).
Konstverk av en sådan kaliber brukar traditionellt antingen sjunka som stenar eller höjas till skyarna. Överraskande nog råkade Maxinquaye ut för det sistnämnda, och började spelas på Storbritanniens mer fashionabla vinbarer – trots att den innehåller giljotinvassa textrader som ”Do you know what it’s like to struggle?” samt en cover på Public Enemys armé- och fängelsekritiska Black steel in the hour of chaos.
Konstverk av en sådan kaliber brukar traditionellt antingen sjunka som stenar eller höjas till skyarna
Som över en natt blev Tricky sålunda en superstjärna, ett hushållsnamn. Plötsligt kastades han – med huvudet före – rakt in i den rasistiska musikindustrin. Och han fullkomligen hatade det! Kommersiell framgång och berömmelse betydde absolut ingenting för honom. ”Jag ska ge folk något ännu hårdare, något ännu mer svårlyssnat – jag ska utmana dem”, tänkte han. ”Så kanske jag blir av med den här jävla succén”. Drygt ett och ett halvt år senare låg hans andra platta, Pre-millennium tension, under namnet Tricky, på världens skivdiskar.
Allt ovanstående påminns jag om när jag läser Trickys nyutgivna självbiografi Hell is round the corner. Det är en bok som man kan plocka fram när man känner sig lite desillusionerad. Än finns det musiker med integritet kvar här i världen.
En annan sak som slår mig medan jag bläddrar i boken är hur skönt (och viktigt) det är att Tricky alltid får sista ordet i den. För att korrekt berätta en historia som bland oändligt mycket annat innehåller en moders och en dotters självmord, en kriminellt präglad uppväxt i ett av Bristols mest utsatta bostadsområden och ett styvnackat konstnärskap krävs en öppensinnad rakt på sak-attityd, och det är just en sådan som Tricky har. Dessutom lyfter i Hell is round the corner för att mer okända perioder i hans liv lyfts fram, som till exempel när han i december 2008 öppnade konstcentret Centquatre-Paris dörrar för barn och ungdomar bosatta i Paris utsatta 19:e arrondissement. I det hela är Hell is round the corner en djupt mänsklig bok om en väldigt spännande människa.