Förra veckan släppte rapartisten Joey Le Soldat sitt nya album, Back to the Roots, en skiva som gick Nordeuropa spårlöst förbi. Men för ovanlighetens skull blev den faktiskt rejält uppmärksammad av fransk media och BBC Africa. Men så har Joey Le Soldat också på senare år vuxit till en av de viktigare artisterna från Burkina Faso, ett västafrikanskt land mellan Mali och Ghana, med större symbolisk betydelse än yta.
Back to the roots syftar, precis som det låter, på hiphopens rötter. På sitt fjärde album samplar Joey Le Soldat den politiska spoken word-gruppen Watts Prophets, som anses vara en föregångare till hiphopen, och han blinkar mer än en gång till förra seklets estetik. Även om Joey Le Soldat ändå kommer som mest till sin rätt när han rappar på moré, det största språket i Burkina Faso.
Men det krävs inte så mycket fantasi för att också läsa in något annat i uppmaningen att återvända till rötterna.
Det är åtta år sedan Burkina Fasos långvariga ledare Blaise Compaoré, som styrde landet 1987–2015, störtades efter massiva folkliga protester. Joey Le Soldat fanns bland demonstranterna. Det gjorde också hans musik. För även om hans texter snarare är socialrealistiska än revolutionära, så går de uppenbarligen utmärkt att göra revolution till. Det var också då han fick sitt genombrott med gruppen Waga 3000, vars namn syftar på huvudstaden Ouagadougous lyxigaste bostadsområde, kortsiktigt nog döpt till Ouaga 2000, och som soloartist.
Resningen hade föregåtts av en lång kamp förd av musiker och artister, inte bara i Burkina Faso. President Blaise Compaoré ledde nämligen inte bara ett korrupt styre. Han hade också mördat sin företrädare, nationalikonen Thomas Sankara. Denne hann bara leda landet i fyra år, mellan 1983 och 1987, men hans försök att frigöra det från beroendet av väst och hans karisma har gjort honom till en antikolonial ikon på hela kontinenten. Sankaras ande fick betydligt mer välkända namn från hela Västafrika att sälla sig protesterna. Till exempel hiphopstjärnan Didier Awadi från Senegal.
Åtta år och två militärkupper senare, och med islamistisk terror i de norra delarna av landet, är mycket av den revolutionära euforin försvunnen. En ny militärledning styr. Valen är skjutna på framtiden och den mer progressiva, reviderade konstitutionen som utlovades har aldrig trätt i kraft. Landet Burkina Faso är på många sätt tillbaka där det var innan Compaoré störtades, och det är mot den bakgrunden Joey le Soldats ”back to the roots” borde läsas. Då blir de en uppmaning till kamp. Och det är i den kontexten som hans ord tolkas politiskt, även om han på ytan mest rappar om sådant som valet att inte emigrera, eller om de vardagliga problemen i huvudstaden.
Men när Joey Le Soldat intervjuas i fransk radio och får frågan om upproret i slutändan var ett misslyckande, vill han inte ge dem det svar de söker. Han insisterar på att det var rätt. Trots allt. Och att Burkina Faso långsamt är på väg åt rätt håll.