Kultur

Rapport från 50 år av propagandakrigsföring

Moderaternas Europaminister Ulf Dinkelspiel hissas till skyarna efter att ja-sidan vunnit EU-valet 1994. Janerik Larsson framhåller ja-kampanjen som en av näringslivets mest framgångsrika tack vare ”ett närmast friktionsfritt” samarbete med Socialdemokraterna som ledde till att bilden av EU som ett elitprojekt tonades ned för väljarna. Foto: Ola Torkelsson/TT.

Den strida strömmen av borgerlig­hetens hand­böcker i makt­ut­övning är fulla av lär­domar för den vänster som är villig att lyssna.

Kultur

Tjocka rapportsamlingar som vill ”diskutera klass” i all ära. Den bästa källan till att förstå det svenska klassamhället, och framför allt det övre skiktets maktanspråk och manövrar, är fortsatt bekännelselitteraturen av och för rikingar där de själva frivilligt berättar om det.

Här gör det lilla förlaget Eker­lids ett häst­jobb som marknadens främsta upp­samlare och samman­ställare, där alla från Engelska skolans grundar­par Barbara och Hans Bergström och Svenskt Närings­livs förre vd Leif ”vad-får-jag-för-pengarna” Östling till handels­resande renegater som Klas Ek­lund och professionella reaktionärer som Lars Adaktusson gett ut sina memoarer/­strids­skrifter.

Senaste bidraget står Janerik Larsson för i boken Det långa loppet. Med sin bak­grund som höjdar­strateg inom Svenskt Närings­­liv och ledar­skribent på Syd­svenskan vet Larsson vad han snackar om när han samman­fattar de senaste 50 åren av den ägande klassens propaganda­arbete (eller ”gedigna fakta­spridning”, som han kallar det). Till skillnad från många av vänsterns mot­svarande försök gör han det även utan att fastna i vare sig nostalgi eller gamla oförrätter.

Framgångsreceptet bakom näringslivets ideologiska mot­offensiv stavas långsiktighet genom ett maoistiskt inspirerat strategiarbete, där man i stället för detaljstyrning arbetat för att ”förse rörelsen med ammunition” och låta tusen blommor blomma. Öppna reklamkampanjer riskerar ofta att så misstänksamhet hos allmänheten medan tidig indoktrinering genom skolmaterial och projekt med till synes neutrala namn som hemsidan ”Ekonomi­fakta” – som ”med åren blivit ett begrepp helt utan koppling till näringslivsintresse” – enkelt flyger under radarn och rakt in i människors undermedvetna.

Kapitlen är korta och rakt på sak, om man ser bortom det sedvanliga skrytet och lismandet för auktoriteter vilket trots allt är centrala komponenter inom affärsgubbelitteraturgenren. Den som för bingo över höger­profiler har fullt sjå i ett vattenfall av namn­droppande, från ”den ”legendariska informations­chefen” Sture Eriksson till Jörgen Rasmusson (”en vass och orädd företagarprofil”) och Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl, ”en mångsidig person vilket illustreras av hennes bok ’Middag med Mandela – möten, minnen och recept’”. Även olika skatteexperter Larsson haft ”passionerade samtal om moms” tillsammans med flimrar förbi.

Enda gången Larsson tappar fattningen är när han tänker på löntagarfonderna och Hamnarbetarförbundet som genom ”utpressningsposition” kunnat ”ta strupgrepp på svensk export”, men annars är det en nöjd Janerik Larsson som konstaterar att svensk politik numera präglas av ”sund realism” och ett januariavtal där ”mycket av det som stipuleras har Svenskt Näringslivs problembeskrivning till grund”.
Men, påpekar Larsson, det finns inga eviga segrar! Och än viktigare: ”Gränserna för det politiskt möjliga måste alltid flyttas framåt”. Här finns det mycket för en håglös och villrådig vänster att studera och ta till vara på.

  • Det långa loppet: Om näringslivets opinionsbildning
  • Janerik Larsson

Kultur