Propagandafilmens fader spökar i samtiden

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Sergej Eisenstein var en komplex man, begåvad filmteoretiker, lärare och essäist. Men han var också en gåta. Var han Stalins lakej eller ett offer för tyranni, en autonom konstnär eller en del av systemet? Eisenstein bodde i Riga fram till 1910, då familjen flyttade till St. Petersburg. Efter att ha studerat till ingenjör bestämde han sig för en konstnärlig karriär. Han tog värvning i Röda armén under den ryska revolutionen 1917 och efter några år på Proletkult-teatern, teatergrenen av den sovjetiska kulturella rörelsen, började han att intressera sig alltmer för film. Samtidigt utvecklade han ett intresse för den stiliserade japanska konsten och teatern, som båda kom att påverka hans idéer om film.

Tillsammans med andra sovjetiska regissörer utvecklade Eisenstein avantgardistiska montagemetoder med politisk udd och visioner om vad konst kan och bör användas till. Borgerlighetens realism och romantik skulle förkastas och filmen skulle användas för propaganda. Experimentperioden blev dock kortvarig och efter författarkongressen 1934 blev formalism ett skällsord. Därefter blev den socialistiska realismen den enda godkända riktningen inom samtliga konstformer.

De två första texterna i boken publicerades under 1920-talet då Eisenstein försökte att implementera sina idéer om attraktioner, det vill säga plötsliga klipp som syftar till att väcka starka känslor hos tittarna. Enligt Eisenstein är det kollisionen och inte ett tillfogande av bilder som kännetecknar processen. Målet är att få åskådarna att förändras i grunden.

Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag.

Efter en resa till Mexiko i början av 1930-talet skriver Eisenstein på ett mer svävande sätt. Nu går han mot ett fokus på att analysera manipulation och förståelse av tillstånd av extas genom sensorisk stimulans.

Konsten och arkitekturen använder han ständigt som referens i analyserna av egna verk, men också genom en vilja att bredda västvärldens kanon. Eisenstein visar sig vara en spänstig, bråkig och ibland dömande intellektuell. Med sitt mustiga språk anklagar han enskilda regissörer, konstnärer, författare för att vara borgerliga och tråkiga, och menar att de saknar förståelse för konstens sanna uppgift. Krocken är konstens berättigande, tycks han mena. Det är drastiskt, ibland obegripligt men aldrig tråkigt.

Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag. De påminner oss om vikten av bredare analys och kontextualisering, och även om de är skrivna under de mycket speciella omständigheter lyckas de säga något om konst och kultur i allmänhet och rörliga bilder i synnerhet. Som kritiker behöver vi också ständigt koppla konstnärliga uttryck till den kanoniserade historieskrivningen som hela tiden omformar vår syn på konstens möjliga uttryck och betydelse. Jag undrar dock vem boken riktar sig till. Är det i första hand till filmvetare, studenter, filmkritiker eller en bredare allmänhet? För i så fall hade jag nog velat se en högre grad av kontextualisering. Ett tips är att komplettera läsningen med Astrid Söderbergh Widdings översättningar av två av Eisensteins texter som förekommer i antologin Sätt att se, samt hans YO: mina memoarer. Själv blir jag mest sugen på att se om Strejken och Kampen för jorden. Det i sig är ett bra betyg.

Termen ”bosättarkolonialism” behövs för att förstå kriget

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden. På Västbanken fortsätter den koloniseringsprocess som förvandlade Gaza till en tätbefolkad och isolerad enklav, till stor del befolkad av flyktingar från det som är dagens Israel. Undan för undan skapas nya ”fakta på marken” som omöjliggör bildandet av en palestinsk stat, både genom bosättningar – där civila används som redskap för territoriell expansion – och genom ekonomisk blockad, husdemoleringar och våldsamt förtryck.

Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden.

Mycket av konfliktens verklighet kan naturligtvis beskrivas utan någon teoretisk begreppsapparat alls. Men ord som folkmord, antisemitism, kolonialism och rasism är ofta nödvändiga för att förstå det som sker i ett sammanhang. När Leonidas Aretakis beskriver terrorn som en följd av vänsterns svaghet är det just för att han bortser från den blodiga terror som förekommit i tidigare koloniala konflikter, även när motståndet leddes av sekulära nationalistiska rörelser och vänstern var starkare. När han lyfter fram den konservativa vändningen i Israel efter 1967 som en vändpunkt klipper han av den röda tråd som löper från 1948 års palestinska Nakba till dagens systematiska förstörelse av Gaza.

Misstaget ovan nämnda debattörer gör är att avfärda begreppet bosättarkolonialism för att de associerar det med vissa moraliska ståndpunkter, till exempel försvar av mord på civila som legitimt motstånd. Oavsiktligt tillskriver de samma åsikter till alla som använder ordet och stänger en dörr till nyanser. Mest tydligt blir det när de skriver att begreppet bosättarkolonialism implicerar att judar ska fördrivas från Israel. I själva verket är det fullt möjligt att prata om bosättarkolonialism och samtidigt förespråka fredlig samexistens, där distinktionen mellan bosättarbefolkning och ursprungsbefolkning på sikt upphör att vara politiskt relevant.

Med det målet i sikte kan vi prata om vägar dit – och inte minst hur vi snabbast möjligt kan få stopp på det våld som på några månader skördat 30 000 människors liv, och som hotar att leda till en ny Nakba för hundratusentals palestinska flyktingar som trängs på en allt mindre del av Gaza.

Vänstern i väst vet alltid bäst

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Med fantastiken som vapen

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

I sin debutPoppy Wars – lekte Kuang med tanken om att Mao Tse-Tung föddes som kvinna under medeltiden. Här består tankeexperimentet i att alkemins snarare än ångkraftens utveckling lade grunden till moderniteten. Detta säger något om Kuangs författarskap: i USA har hon mottagits som en fantasyförfattare, men hennes litteratur besjälas av idéstoffet, mera karakteristiskt för science fiction-litteraturen. Typiskt för en samtid där den politiska fantastikens genrer har smällt samman i en vild blandning. Vilket för övrigt China Miéville uppmärksammade i en berömd essä redan för tio år sedan. 

I centrum för intrigen står Robin Swift som hämtats från Kanton. Han har avlats av en professor vid Babel för att ladda silvertackorna med främmande idiom. Tackor som sedan fästs vid handelsfartyg på väg mot Kina med lasten full av opium. Kuang njuter av att porträttera den Oxford-miljö som Robin ingår i, liksom att lägga ut texten om imperiets förhållande till periferien. Med samma lust skriver hon fram en estetik som kallas ”Dark Academia” på Tiktok (som för oss lite äldre läsare för tankarna till klosterkitschen i Umberto Ecos I rosens namn), för att i nästa stycke föra tekniskt kunniga resonemang om framställning av daguerrotypier. För att slutligen landa i en diskussion om Adam Smiths teorier om kolonialismen i Nationernas välstånd. Ja, ni förstår: det här är en bok som professorer med efternamn som Eco skriver på ålderns höst. Inte en 27-årig doktorand som ser ut som en k-pop-tjej på författarbilden.

Efterhand börjar Robin känna sig alltmera obekväm i att vara verktyg för kolonialmakten. Han ansluter sig till det så kallade Hermessällskapet, som snor silver från imperiet och ger till behövande. Här finns ytterligare ett exempel på hur noggrann Kuang är: de tidiga folkrörelserna organiserade sig oftare i ordnar och hemliga sällskap än fackföreningar och partier. Under en resa till Kanton bestämmer sig Robin för väpnat motstånd. Boken ömsar skinn och blir en blandning av revolutionskrönika och äventyrsroman – samtidigt som den förlorar sitt förtätade språk. En eftergift åt genren, skulle vissa säga, men själv är jag övertygad om att den hade kunnat avslutas med allegorisk finess (som slutet på Guldkompassen), eller på ett subtilt, mysteriöst sätt (som slutet på I rosens namn). Att jämförelserna med dessa klassiker kommer upp är ett tecken på vilken liga Kuang spelar i. Trots sin svagare andra hälft är romanen ett intellektuellt äventyr – som förtjänade sitt Nebula-pris.

Babel säger också något intressant om fantastikens ställning idag. I en tid när litteraturen hotas från alla håll använder Kuang genrelitteraturen för att skapa en värld där humaniora, översättningar och fiktion äger den vikt som läsande människor har en känsla av att den borde äga. Eskapism för bokmalar? Tveklöst. Men djupast nere i fantasyriket vilar en kista full av skarpslipade politiska vapen. Mot kolonialism och utsugning – som läsaren kan hämta upp. 

Att Fredrika Spindler översatt detta Vasaskepp till roman, till en friktionsfri svenska (vilket knappast kan varit lätt med alla ordlekar) bör vi vara tacksamma för. Visserligen välter den redan under jungfrufärden, på grund av sin överambitiösa höjd. Men vrakresterna skimrar.

Har SVT dumpat arbetarklassen?

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Beslutet har väckt förvirring inom rörelsen. På Instagram och Facebook syns kritiska kommentarer mot båda arrangörerna. ”Rörelsen försvagas av olika demos på samma dag”, skriver någon, och en annan: ”Varför splittrar ni demonstrationen på lördag? Varför förvirrar ni folk?”

Hussein, som inte vill uppge sitt efternamn, är ansvarig för kommunikation i Together 4 Palestine. Han beskriver gruppens medlemmar som långvariga aktivister för Palestinafrågan.

Tanken är att vi ska fylla alla Stockholms gator

– Det som händer just nu är tillräckligt tragiskt för att få ut vem som helst som har hjärtat på rätt plats. Man visar sin sorg för de mördade barnen i Gaza.

I slutet av februari hade Israel enligt hälsomyndigheterna i Gaza dödat 30 000 palestinier, varav 13 000 barn. Den 21 mars uppmanade EU till en ”omedelbar humanitär paus”. Samma dag röstade FN ned ett förslag om vapenvila.

Enligt Hussein grundar sig valet att arrangera separata demonstrationer i ett ömsesidigt beslut. Att det finns en splittring mellan de två arrangörerna beskriver han som ryktesspridning.

– Tanken är att vi ska fylla alla Stockholms gator. I alla hörn ska folk gå ut och demonstrera i solidaritet med Palestina.

Victor Samaina har en annan bild av saken. Han är medlem i Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige och ordförande i Jerusalemkommittén. Det är en av arbetsgruppens medlemmar som står som ansvarig på demonstrationstillståndet.

– Together 4 Palestine gick in i rörelsen sent i november. Det är unga killar och tjejer som vill engagera sig, och det är jättebra.

Men samarbetet med de nya medarrangörerna blev inte smärtfritt.

– De började först bråka med varandra internt. Det handlade om barnsliga, praktiska saker som var man ska parkera bilen. Men det är unga killar och tjejer, det är högt tempo och de vill visa upp sig.

I slutet av januari blossade ytterligare en konflikt upp, i samband med högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag.

– Vi gick och tände ljus med våra vänner och judiska bröder. Men de från Together 4 Palestine samlade en grupp och gick till synagogan, där de började skrika och gapa. Vi sade till dem att det är oacceptabelt. ”Ni kan inte vara med en demonstration som stöttar våra judiska bröder, och sedan demonstrerar utanför deras synagoga.”

Våra judiska vänner var ledsna på grund av det här

Ändå bröt de inte samarbetet med Together 4 Palestine efter incidenten. Victor Samaina berättar hur de resonerade.

– Våra judiska vänner var ledsna på grund av det här. Jag pratade med dem och frågade om vi skulle kasta ut dem, men sade också att det är bättre att ha med dem så att de inte växer med sina fantasier. 

– Förra lördagen ropade de på bilen på arabiska, och det har vi förbjudit. Folk måste fatta vad vi säger. 

Vad sade de?

– ”Med blod och själ vi ska befria Palestina”. Det betyder våld enligt mig, att vi ska gå ut i krig för att befria Palestina. Men vi har sagt från första dagen att det här är fredliga demonstrationer. Vi är inte här för att prata blod och vapen, och inte stötta någon grupp. Syftet är att svenska samhället ska fatta vad som händer, och att trycka på våra politiker för att ta mer vettiga beslut.

Efter att de ombads att gå ned från bilen berättar Victor Samaina att en tongivande medlem i Together 4 Palestine kom fram till honom.

– Han ifrågasatte mig. Han började svära, och vi höjde rösten mot varandra. 

Sedan uttalande han vad Victor Samaina beskriver som ett hot: ”Vänta på mig efter demonstrationen så får du se”. Det var spiken i kistan för samarbetet.

– Vi tappade förtroende för dem som arrangör.

Men Hussein från Together 4 Palestine känner inte alls igen sig i beskrivningen. Han säger att ingen från Together 4 Palestine har skrikit slagord på arabiska, och att det inte stämmer att folk skulle bråka om vem som får tala på scenen.

– Bilen är till för alla som demonstrerar, och vissa har förberett egna slagord. Vi kan inte som arrangörer säga åt folk vad de ska säga och inte säga från scenen.

Victor Samaina menar tvärtom att det funnits en rigorös kontroll över vad som får sägas från scenen.

– Vi kontrollerar alla tal som kommer in, och kommer överens om vilka ramsor vi ska ropa under tåget. Säger de saker som inte är överenskomna går vi in och bryter.

Hussein beskriver hur organisationen har tagit ett stort ansvar genom att stå för 30–40 funktionärer med uppgiften att hålla ordning. Angående demonstrationen framför synagogan säger han att några medlemmar på eget initiativ tog sig dit.

– Det var på personernas egna initiativ, och det var inte Together 4 Palestine som organisation. Vi gick ut med ett uttalande om syftet med våra medlemmars agerande, vilket inte var inte att kränka utan att träffa på israeliska ambassadören och Ulf Kristersson, säger han, och tillägger att judar, muslimer och kristna har ett brödraskap och levt sida vid sida i tusentals år.

Det är lätt att sprida rykten om våldsamma araber i det islamofobiska och antiarabiska klimat som finns just nu

Anklagelserna om våld och hot tillbakavisar han.

– Vi har inte varit våldsamma mot någon. Det är tvärtom, det är arrangören för arbetsgruppen som har flugit på tjejer på demonstrationen och varit aggressiva mot dem, för att de använde rökbomber, säger Hussein och fortsätter: 

– Det cirkulerar rykten om att vi är våldsamma, en säkerhetsrisk och så, men vi är ett nätverk med många medlemmar. De missbrukar sin makt som arrangörer, och det är lätt att sprida rykten om våldsamma araber i det islamofobiska och antiarabiska klimat som finns just nu.

Samtidigt är det ju en person från Palestinska arbetsgruppen som har sagt de här sakerna.

– Det väcker uppmärksamhet ändå, då folk har lätt att tro på det. Vi har tagit illa vid oss.

I ett telefonsamtal säger Victor Samaina till Flamman att incidenten Hussein refererar till handlade om att personer avvisats efter att ha tagit in facklor i tåget som spred rök och lukt.

– Rökning är förbjuden i tåget av hänsyn till äldre och personer med astma. Det här är som tusen cigg samtidigt. Tänder någon facklor måste vi ta ut dem direkt ur tåget, och därför bad vi dem att gå undan.

Artikeln har uppdaterats med svar från Victor Samaina.

Bombhögern är en samhällsfara

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Okunskap är makt för eliten

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Det visar sig att han pratar om det modesta förslaget att återinföra datainhämtning om svenskars förmögenheter, ett så kallat förmögenhetsregister. När förmögenhetsskatten avskaffades år 2007 försvann också grundläggande data över hushållens tillgångar och skulder. När Riksbanken rattar räntan och Finansinspektionen bollar med amorteringskravet saknar de alltså sedan 17 år tillbaka information nog att kunna förutsäga effekterna. Med så pass otillräcklig data är deras prognoser snarare gissningar.

Träffsäkerheten i ekonomistyrningen har därför försämrats märkbart de senaste åren. Några exempel är sjabblet vid fördelningen av coronastödet och de flagranta felprognoserna i början av den aktuella inflationskrisen. Även om bristande underlag inte är det enda problemet så är det så pass stort att Riksbanken, Finansinspektionen, Finanspolitiska rådet och lejonparten av forskarna på området samtliga vill ha tillbaka förmögenhetsregistret.

Reaktionen från näringslivshögern och dess pseudo-folkrörelser har varit indignation och omsorg om det de kallar personlig integritet. Skattebetalarnas förening illustrerar föga subtilt sin kampanjsida mot registret med ett hotfullt öga som stirrar in genom ett nyckelhål. Samma aktörer som avfärdat varje invändning mot övervakningskameror, visitationszoner och avlyssning med en handviftning snyftar nu om personlig integritet.

Den ekonomiska eliten ser osynligheten som en rättighet, och värnar inget privilegium högre än att slippa kvantifieras i offentlig statistik.

Wykmans beskrivning av registret som ett verktyg för att ”veta allt om alla, alltid” är alltså mer talande än han avsåg. Så kan man bara säga om man ärligt och spontant uppfattar isk-kontot som en pervers förlängning av sin person, ja kanske som en privat lem.

Den ekonomiska eliten ser osynligheten som en rättighet, och värnar inget privilegium högre än att slippa kvantifieras i offentlig statistik. Det tyder på en insikt: den verkliga orsaken till motståndet högerifrån är att åsynen av den ojämlikheten och kapitalinkomsternas storlekar – presenterade i kurvor och staplar – skulle göra folk förbannade. Ett förmögenhetsregister skulle därför utgöra politiskt vänsterbränsle. Väljarna skulle rentav kunna inse att den elit som spökar däruppe inte främst består av fittkonstnärer och ekopoeter, trots allt.

Det är databristen, själva okunskapen, som har ett värde för de rika och de superrika. Att först redogöra för den statistiska verkligheten och därefter behöva skapa politisk legitimitet för ökade ekonomiska skillnader verkar jobbigare. Enklare och bättre att inget veta, resonerar Svenskt Näringsliv, landets 500 miljardärer och tydligen också regeringen.

Det var längesedan klassintresset talade så klingande glasklart. Därför kan ett krav på förmögenhetsregister, hur byråkratiskt och snustorrt det än må låta, i själva verket vara det vassaste man kan ropa på första maj i år.

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

I Västeråsen, ungefär en kilometer från det planerade gruvområdet, bor Christian Häggman och Anna Norlén i ett rejält tvåvåningars trähus med vidsträckt utsikt över omgivningarna. Det är kväll när vi hälsar på. Middagen är avdukad och i stället har kaffekoppar och nybakade kanelbullar dukats fram. Sönerna Haldor och Sigsten är också med, men de är mer intresserade av bullarna och Christians mobiltelefon än av att lyssna på de vuxnas prat.

– För tio år sedan var det också mycket på gång när det gäller gruvor här. Sedan lugnade det ned sig och jag hade ingen tanke på att det skulle bli en gruva här när vi flyttade hit för tre år sedan, säger Anna.

– Vi kommer inte att kunna bo kvar här om det blir en gruva. Transporterna kommer att gå förbi vårt hus. Vi har en egen brunn som kan påverkas, säger Christian, som också oroar sig över dammspridning.

I november förra året kallade företaget till två samrådsmöten. Det gav en fingervisning om stämningarna. Det var fullsatt på mötena och de kritiska frågorna och kommentarerna haglade. Sent på eftermiddagen, mellan de båda informationsmötena, genomfördes ett fackeltåg med ungefär 300 deltagare mot gruvplanerna.

– Det verkade som att Auras representanter var omtumlande av det motstånd de mötte under mötena. Stämningen blev känslosam, berättar Christian.

Grannlaga. Sedan tre år bor Christian Häggman och Anna Norlén i Västeråsen tillsammans med sönerna Sigsten och Haldor. Annas syster Ida (t.v.) har nyligen köpt hus i grannbyn Myrviken. Nu tänker företaget Aura Energy söka tillstånd för en vanadingruva i området. Foto: Erland Segerstedt.

– Det finns de som tycker att jobben som en gruva kan ge är viktiga, men de flesta som var på mötena var absolut motståndare till planerna, menar Anna.

Nu har en arbetsgrupp bildats för att organisera ett fortsatt motstånd mot planerna. De fyra kommunerna runt Storsjön har också uttalat sig mot att det ska öppna gruvor i de alunskiffrar där metaller i Ovikenområdet finns.

– Ett enigt kommunfullmäktige har sagt nej till gruvverksamhet i alunskiffer nära Storsjön. Vi är inte emot gruvdrift i allmänhet, utan det är brytning av alunskiffer nära sjön som vi inte vill se, säger Lena Kjellsson, C, vice ordförande i kommunstyrelsen i Bergs kommun.

– Med våra mått mätt bor det många människor i området och det är en viktig jordbruksbygd. Men det allra viktigaste skälet till att vi är emot en gruvetablering är vattenfrågan, fortsätter hon.

Att det handlar om alunskiffer är en av anledningarna till att projekten är kontroversiella. Tidigare erfarenheter av brytning av bergarten visar att risken för läckage av metaller till sjöar och vattendrag är stor i denna bergart. Exempelvis kostade det mer än en halv miljard att städa upp efter den nedlagda gruvan i västgötska Ranstad – Sveriges enda urangruva.

Tidigare erfarenheter av brytning av alunskiffer visar att risken för läckage av metaller till sjöar och vattendrag är stor i denna bergart.

Uran finns även i alunskiffern i Oviken. Sedan 2018 är uranbrytning förbjuden, men nu pekar allt på att förbudet kommer att hävas. Regeringen har tillsatt en snabbutredning där man särskilt pekar på möjligheten att utvinna uran som en biprodukt vid utvinning av andra ämnen. På sina hemsidor säger bolagen redan att förbudet troligen kommer att hävas. Aura Energy har till och med räknat in intäkter från uranutvinning i sin senaste lönsamhetskalkyl, även om beloppet än så länge är satt inom parentes.

Oron för att vatten förorenat av metaller ska läcka ut i Storsjön återkommer gång på gång i de samtal vi för under besöket i området. Företaget har i media och under samrådsmötena framhållit att miljöpåverkan av gruvan kommer att bli minimal.

Som ofta när det gäller gruvprojekt är det svårt att förutsäga tidsperspektiven eller skalan. Det område där Aura Energy söker tillstånd för en gruva utgör bara ett litet hörn av fyndigheten. Gentemot investerare talar man om att fyndigheten totalt omfattar 2,5 miljarder ton. Det är mer än all järnmalm som utvunnits i LKAB:s gruvor sedan starten 1890. District Metals, det andra bolaget som har stora undersökningstillstånd i området, uppskattar att det finns tre miljarder ton i deras fyndighet. Hur mycket som till slut är lönsamt att bryta är oklart, men det handlar om potentiellt mycket stora gruvprojekt.

På sätt och vis ligger planerna i Oviken i skärningspunkten mellan EU:s och den svenska regeringens mineralpolitik.

Upptäckt. LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under pressträff vid LKAB i Kiruna, som gjort Europas största fynd av sällsynta jordartsmetaller. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

EU:s Critical Raw Materials Act (CRMA) har en tydlig inriktning: mer av de ämnen som är särskilt viktiga i en modern ekonomi ska utvinnas i medlemsländerna. Tanken är att minska EU:s i dag kraftiga importberoende när det gäller metaller och mineraler. Kina är i dag den dominerande leverantören för flera av dessa. Frågan har blivit särskilt brännande i takt med att den gröna omställningen ökar behovet av allt ifrån litium till sällsynta jordartsmetaller.

Det finns visserligen också åtgärder för att öka återvinningen, men ett huvudspår är att få igång fler gruvor. Målet är att minst 10 procent av utvinningen av de 34 ämnen som finns på listan över ”kritiska” ämnen ska ske inom unionen. Det kan låta som en låg siffra, men för många av ämnena är siffran i dag noll. Med på listan finns vanadin, det ämne som ska bidra med de största intäkterna från Aura Energys gruva. Ämnet används bland annat som kemisk katalysator inom stålindustrin samt för utvecklingen av gröna batterier. I dag används metallen för att göra stål starkare och mer värmetåligt, men den kan bli viktig vid lagring av förnybar energi i stor skala. 75 procent av världens vanadin bryts i Ryssland och Kina.

EU har också upprättat en delvis överlappande lista över strategiska ämnen. Gruvor för dessa ämnen kan få ett snabbspår i tillståndsprocessen. Från det att en ansökan har lämnats in ska processen fram till beslut ta maximalt 27 månader. En viktig fråga är vilken tyngd dessa projekt kommer att ha när de ställs mot EU:s regler för skydd av natur, arter och vattentillgångar. De kan komma att ses som ett ”överordnat samhällsintresse” (”overriding public interest”).

Parallellt med EU:s nya kurs har även den svenska regeringen signalerat ambitionen att det ska startas fler gruvor.

– Detta resonemang finns med i akten. Man rekommenderar att dessa projekt ska ses som ett överordnat samhällsintresse. Den typen av formuleringar finns redan i dag i den svenska miljöbalken, konstaterar Erika Ingvald, enhetschef mineralinformation och gruvnäring vid Sveriges Geologiska Undersökning.

Med på listan över strategiska ämnen finns nickel och koppar, som båda finns i låga halter i Oviken.

Parallellt med EU:s nya kurs har även den svenska regeringen, inte minst näringsminister Ebba Busch, signalerat ambitionen att det ska startas fler gruvor. Tidöpartierna har också meddelat att de vill häva förbudet mot uranbrytning. Den utredning som tillsattes för några år sedan om begränsningar när det gäller brytning av alunskiffer har inte lett till några regeländringar.

Tillsammans har dessa politiska förändringar och förväntningar på en fortsatt ökad efterfrågan på metaller ökat tempot i den svenska gruvbranschen. För tio år sedan satsade gruvbolagen ungefär 500 miljoner årligen på att leta nya fyndigheter. Under de senaste åren har kurvan pekat brant uppåt. 2022 nåddes rekordnivån 1,5 miljarder. De största beloppen satsas av de etablerade gruvbolagen, men det finns uppemot 100 prospekteringsbolag som lever på förhoppningen att hitta fyndigheter som kan bli till gruvor i framtiden.

Delvis är det nya platser som har blivit intressanta. I Dalsland och Höga kusten har det under bara några år delats ut undersökningstillstånd på stora områden.

Många företag hänvisar i sina pressmeddelanden till EU:s CRMA som ett argument för att deras projekt kan bli framgångsrika. Flera stora gruvprojekt är tänkbara kandidater för att klassas som strategiska projekt, och kan därmed hamna i snabbspåret för tillståndsansökningar. Det handlar om den planerade gruvan för sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr vid Vättern, nickel-koboltfyndigheten Rönnbäcken i närheten av Tärnaby, Bolidens stora planerade koppargruva i Laver och Talga Resources planer på en rad grafitgruvor i ett område utanför Vittangi.

Med planer på en rad nya storskaliga gruvprojekt följer också skarpa konflikter kring markanvändning och miljörisker. Listan är lång på områden där lokala nätverk och föreningar har tagit strid mot planerade gruvor. I norra Sverige är de renskötande samerna särskilt utsatta. Ett känt exempel är brittiska bolaget Beowulf Minings planer på en järnmalmsgruva i Kallak väster om Jokkmokk. De omfattande malmtransporterna ska följa det smala stråk där renarna varje år ska flyttas mellan skogslandet och fjällen. De berörda samebyarna och Sametinget är motståndare till projektet. Det finns redan planer på att med ickevåldsmetoder stoppa planerna om projektet skulle närma sig start.

Värn. Ett fackeltåg mot en gruva i Ovikenområdet genomfördes när bolaget bjöd in till samrådsmöten i slutet av förra året. Foto: Erland Segerstedt.

Vägen är lång från kartläggningen av en fyndighet till starten av en gruva. Det innebär att det i många fall kommer att handla om utdragna strider kring de nya gruvprojekten, där utgången är långt ifrån given. Det gäller även i Oviken.

– Politiskt finns en enighet hos de fyra kommunerna runt sjön om att säga nej till en gruva. Det talar för att det kommer att gå att stoppa planerna. Men samtidigt tas besluten om tillstånd för en gruva över våra huvuden. Det är också oroande med den nuvarande regeringens starkt positiva inställning till kärnkraft. Det gör att jag inte vet vad jag ska tro, säger Anna Norlén.

– När man pratar med folk här i samhället är det många som säger att de kommer att stå i vägen för maskinerna om det går så långt.

Grafik: Petter Evertsen/Flamman.