Rapport inifrån Tigray: ”Vi varnade honom”

Nyheter

Pickuper kör på övergivna gator, flaken fulla av kalashnikovs riktade mot himlen; smattrande maskingevär hörs genom natten. En apokalyptisk stämning präglar Al-Qadarif i sydöstra Sudan. Denna huvudort som saknar basal infrastruktur är den yttersta punkten i ett långt band av områden där beväpnade grupper av olika slag cirkulerar, trots de mångtaliga militära avspärrningarna. Vid trelandspunkten där gränsen möter Etiopiens och Eritreas gränser breder Fashagatriangeln ut sig. 250 kvadratkilometer av bördig jord som både Sudan och Etiopien gör anspråk på. Det är till detta redan instabila område som tiotusentals civila har tagit sin tillflykt sedan krigsutbrottet i etiopiska Tigray den 5 november 2020. Kvällen innan hade Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) utfört en serie attacker mot den federala arméns militärbaser, vilket möttes av ett direkt svar från den etiopiska armén. Kriget har redan lett till tusentals döda, varav åtta medlemmar i ideella hjälporganisationer, enligt FN.(1) Den 9 november rapporterade Amnesty international att ett hundratal personer dödats i en massaker, förmodligen utförd av en tigreansk milis i staden Mai Kadra.

Motwakil, en byggnad som påminner om ett fallfärdigt hotell med tveksam hygien, tar emot ideella biståndsorganisationer som kommit för att lindra den humanitära krisen. Byggnaden har förvandlats till operationell bas för tigreanerna (läkare, ingenjörer, sjuksköterskor, och så vidare) som kommit från USA eller Kanada för att sköta flyktinglägren som i all hast har upprättats i Sudan, som i Al-Qadarif och Kassala. Detta plötsliga inflöde av utländsk hjälp vittnar om en stor diaspora som är strukturerad i ett brett nätverk och som besitter stora ekonomiska tillgångar.

Nedsjunken i en stor läderfåtölj i den nedgångna lobbyn sitter en man i 50-årsåldern och knappar oroligt på sina iPhones från morgon till kväll. Teklaw H., som presenterar sig som sin ”stams” ledare, har just anlänt från Chicago där han bor. Han koordinerar aktiviteter mellan de lokala myndigheterna en uppsjö informella stödgrupper. Den största utmaningen består i att utverka fri lejd från militärerna som kontrollerar tillfarten till flyktinglägren. Hans benägenhet att ge uttalanden till journalister antyder att H. också spelar en politisk roll bakom kulisserna.

– Vår största farhåga sedan 30 år har blivit verklighet: att attackeras från två håll av den fientliga centralregeringen och den eritreanska fienden, förklarar denna gamla tigreanska rebell vars mor och systrar befinner sig i lägret Um Rakuba.

Denna konflikt är nämligen resultatet av en spektakulär allianspolitisk omsvängning. Etiopien bistås av Eritrea, som tidigare var en etiopisk provins och som 1993 blev självständigt efter två års krig. I det spelade TPLF, som då styrde hela Etiopien, en nyckelroll. Tigreanerna stod också i frontlinjen i kriget mellan de två länderna mellan 1998 och 2000. I juli 2018, efter att just ha tillträtt som Etiopiens premiärminister, valde Abiy Ahmed att med USA:s, Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens stöd – som alla ville skapa fred runt Röda havet – oväntat att sluta ett fredsavtal med Eritrea. Efter 20 års kallt krig återupprättades så de diplomatiska relationerna. Med tiden har denna försoning alltmer kommit att framstå som en varningssignal till TPLF. Eritrea är numera allierat med dess tidigare fiende mot tigreanerna.

Abiy förnekade i flera månader att eritreanerna var inblandade i konflikten. Inte förrän den 18 april 2021 erkände Eritrea inblandningen i ett brev till FN:s säkerhetsråd.(2) Komprometterande bilder som flyktingar tagit med sina telefoner, visar eritreanska soldater illa förklädda i etiopiska uniformer men som avslöjas av sin accent.

– Sett utifrån var Etiopiens förnekanden löjliga. Men många av regeringens anhängare trodde på propagandan, och Abiy kunde inte tillåta sig att erkänna det för tidigt. Det skulle ha inneburit att han erkänner att ett av hans krigsmål, nämligen att ta kontroll över Tigray, helt enkelt hade sålts ut till Eritreas president Issayas Afeworki, säger sociologen Roland Marchal som är specialist på Afrikas horn.

Afeworki har gynnats dubbelt av det senaste halvårets händelser: samtidigt som han lyckats hindra konflikten från att spilla över gränsen har han tagit revansch mot tigreanerna, som var främst ansvariga för hans lands förödmjukande nederlag mot Etiopien år 2000.

Hösten 2020 tändes gnistan i Tigray av att de federala parlamentsvalen, som egentligen skulle ha hållits i slutet av augusti, sköts upp ännu en gång. Centralregeringen motiverade det första uppskjutandet med covid-19-pandemins härjningar, och det andra med logistiska problem. I september organiserade regionen själv valet, vilket direkt fördömdes av regeringen i huvudstaden Addis Abeba som raskt lät avsätta de nyvalda ledamöterna. Anledningen till krigsförklaring var uppskjutandet av de federala valen – de hölls till slut den 21 juni, men inte i Tigray – men utgjorde bara gnistan som fick en redan glödande brasa att flamma upp igen.

– Alla ville slåss. Kriget var förutsägbart, och till och med oundvikligt, säger Marchal.

Abiy ville lossa det grepp som de tigreanska eliterna har haft om makten i Etiopien sedan Mengistu Hailé Mariams marxistisk-leninistiska junta DERG störtades 1991. Välståndspartiet som han grundade 2019 har en patriotisk retorik och samlas runt idén om medemer (”synergi”), ett koncept som definieras av en uppsjö ord som figurerar på premiärministerns officiella Facebooksida: ”Uppmuntran att arbeta tillsammans för en gemensam vision mot ett mål som gynnar alla, som vilar på tidigare framgångar samtidigt som vi anstränger oss för att rätta till misstagen så att en mer harmonisk union kan skapas.” Men framför allt handlar det om att krossa TPLF, som satt vid makten från 1991 till 2018.

– Jag intresserar mig inte mycket för politik och jag gillar inte Abiy, säger Michael Hunde, en entreprenör i läkemedelsbranschen i Addis Abeba.

– Men enligt mig är människorna i TPLF diaboliska. De har vräkt sig under de 27 år som de styrde landet, utan att försöka utveckla landet för alla etiopiers bästa. Jag har sympati för de tigreaner som lider, men om de vill klara sig måste de överge TPLF.

Man måste gå tillbaka till 1991 för att förstå varifrån anklagelserna om ett ”tigreanskt privilegium” kommer. Efter att Mengistu flydde och de intog Addis Abeba tog TPLF över makten på alla områden. Avvecklandet av DERG-juntans maktstrukturer gjorde det möjligt att lägga beslag på 90 procent av posterna i den nyinrättade armén. Därefter tog tigreanerna egen kontroll över säkerhetstjänsten.

– Systemet för kontroll av befolkningen som de införde var väldigt rigitt och baserades på den orwellianska principen om ”en på fem”, säger René Lefort, en självständig forskare som specialiserat sig på Etiopien.

– Varje individ som var medlem i partiet hade i uppdrag att övervaka de fem närmaste hushållen och, naturligtvis, rapportera allt till sin överordnade.

En av TPLF:s medgrundare, Aregawi Berhe, som blev dissident och levde en period i exil, bekräftar att ration sjönk till en på tre i vissa regioner.

På detta sätt lyckades medlemmarna i TPLF göra sig till en byråkratisk elit. Från poliskommissarie till en vanlig chef för social- eller jordbruksfrågor på kommunal nivå: samtliga civila, administrativa och militära befälskedjor ledde i slutändan fram till en tigrean. En styrande, förtryckande och isolerad minoritet. TPLF kontrollerade lejonparten av den etiopiska ekonomin. Genom sitt monopol på de stora offentliga förvaltningsorganen, drog TPLF nytta av den så kallade Anslagsfonden för utvecklingen av Tigray, ett konglomerat av 34 företag som ägdes av personer i partiets inre krets.

I mitten av 2010-talet började vreden växa hos befolkningen – även i Tigray – som inte längre var beredd att acceptera övervakningen och den utbredda korruptionen. Medvetna om att dess dagar var räknade tillkännagav TPLF:s gamla garde en omsvängning på partikongressen 2014. Fronten beslutade att dra sig tillbaka till Tigray för att göra regionen till ett politiskt fäste. Affärsmän och partikadrer flyttade till regionhuvudstaden Mekelle och började investera hejvilt. Abiys valseger 2018 innebar att partiet hamnade i oppositionsställning. Så fort han installerats inledde den nye starke mannen i Addis Abeba en utrensningskampanj. Armén och säkerhetstjänsten omstrukturerades, 79 personer (vd:ar för offentliga företag, högt uppsatta militärer och affärsmän) greps för korruption. Tigrays vicepresident Debretsion Gebremichael tvekade inte att fördöma vad han beskrev som upprättandet av ”apartheid”: ”De borde ha gett sig efter en person. De gav sig på en hel folkgrupp”, sade han. Utöver maktspelet kan det extrema våld som släpptes lös över befolkningen i Tigray i november också förklaras av kollapsen av den etnofederala modell som fastställdes i grundlagen som trädde i kraft 1995.

Den 5 november 2020 skulle Abiy inleda en blixtoffensiv under täckmanteln av en säkerhetsoperation. Men stridernas utveckling tog honom på sängen.

– Vi varnade honom, suckar en sudanesisk diplomat som vill vara anonym.

– Vi känner TPLF bra, vi hjälpte till att grunda dem 1975, under juntans repression mot alla oppositionsrörelser. Vi var även denna gång redo att medla.

Enligt honom varade det sista telefonsamtalet mellan ledaren för Sudans övergångsregering, Abdallah Hamdok, och hans etiopiske kollega bara tre minuter. Den sudanesiske ledaren försökte förgäves förklara för Abiy att hans offensiv skulle misslyckas, för ”även om de tigreanska ledarna elimineras kommer befolkningen att resa sig för att stödja upproret.”

– Han lyssnar inte på någon, konstaterar diplomaten beklagande.

Men de tigreanska kadrerna tycks också ha överskattat sin kapacitet. Deras överdrivna självförtroende beror förmodligen på framgången för den överraskningsattack som de genomförde den 4 november och som synbarligen hade förberetts under en längre tid. TPLF lade beslag på ett stort antal tunga vapen från den federala arméns norra kommando, den viktigaste federala divisionen som är stationerad i Mekelle. Divisionen som beskriver sig själv som ”den mäktigaste armén på Afrikas horn” höll bara ut i tre veckor innan den tvingades till reträtt till regionens utkant och Sudan.

I Tigray utkämpas kriget bakom stängda dörrar. Telefonlinjerna skars av under stridernas första timmar, den tigreanska huvudstaden var helt isolerad fram till slutet av maj. Ett bedrägligt lugn vilar sedan dess över staden som delats in i zoner övervakade av federala soldater (Mekelle återerövrades av TPLF i slutet av juni, och förra veckan drogs de federala trupperna tillbaka från regionen, övers. anm.). Ett annat krig utkämpas samtidigt: det om informationen. Den 28 november, precis efter att hans trupper intagit Mekelle, firade Abiy att segern uppnåtts ”utan några civila förluster”. Men:

– Inte enda en dag går utan nya våldsdåd, främst riktade mot civilbefolkningen, berättar en FN-tjänsteman.

De humanitära hjälpaktionerna är föremål för ständiga kontroller, då den etiopiska regeringen anklagar biståndsorganisationerna för att utgöra täckmantel för införsel av både vapen och soldater.
Till sjukhuset i Gonder, som var huvudstad i det abessinska kejsardömet på 1600-talet, anländer tiotals skadade hela tiden under juni månad. De stympade transporteras allt som oftast i minibussar, sällan på bår, med söndertrasade kroppsdelar och förblindade ansikten. Kriget har förvandlats till ett gerillakrig, med vågor av attacker mot enskilda kullar, maskingevärseld och utplacerande av landminor.

Gonder utgör bas för de amhariska miliser som kommit för att hjälpa den federala armén; där blandar sig krigets muller med valrörelsens. Staden är omringad av civila kontrollavspärrningar som övervakas av unga män med t-shirts från Framstegspartiet. På den omkringliggande landsbygden ökar antalet milismedlemmar snabbt. De är förlagda på skolor som förvandlats till små militärbaser, medan barnen fortsätter att undervisas. Vapen och ammunition ligger i högar bredvid kritlådorna på skolgårdarna. Legosoldaterna är noga med att sjunga regimens lov framför skolbarnen.

TPLF mobiliserar å sin sida sina nätverk och allierade runtom i Afrika och resten av världen för att sprida alla möjliga absurda rykten på sociala medier: bakom kulisserna ska Förenade Arabemiraten, som redan har en stark närvaro i Somalia, dra i trådarna för att tillskansa sig en öppning mot Röda havet. En hypotes som motsägs av det faktum att Förenade Arabemiraten stängde sin militärbas i den eritreanska staden Assab i februari, då Abu Dhabi inte längre har någon användning för den sedan landet börjat dra sig ur konflikten i Jemen.

Det är fortfarande svårt att avgöra hur allvarlig den humanitära krisen är. Enligt Världslivsmedelsprogrammet hotas 350 000 människor av svält. Dessutom tyder de otaliga övergrepp som de tigreanska flyktingarna i Sudan vittnar om en systematisk grymhet från gärningsmännens sida. Dessa tycks försöka att definitivt kuva en autonom region som hittills har skyddats av etnofederalismen som är inskriven i grundlagen. I ett offentligt uttalande den 10 mars använde USA:s utrikesminister Antony Blinken orden ”etnisk rensning”. Tigreanerna utgör 6 miljoner av en befolkning på 112 miljoner, enligt Världsbankens uppskattning, i brist på en färsk folkräkning.(3)

I det sudanesiska lägret Um Rakuba fruktar man att miliserna ska gå över gränsen för att ”avsluta jobbet”. Ermias G., en elektriker som är runt 40 år, lyckades fly så fort de första eritreanska trupperna anlände. Han tror att han blev angiven av sina grannar, som är Amharas från Wolqayt, ett bördigt område som annekterades med våld av Tigray 1991. Tigreanerna har sedan eritreanernas ankomst drabbats av hot, mord och förvisning. Tiotusentals har fördrivits med våld, ibland i bussar, av amhariska miliser.

– Vi vårdade kvinnor som gruppvåldtagits, varav vissa var i sjätte månaden av sin graviditet, som tvingades föda i förtid vid vägrenen, mitt i värmeböljan, berättar en volontär från Läkare utan gränser.
Nya vittnesmål om det uppenbart koordinerade sexuella våldet kommer dagligen. Sjukhusen plundras regelbundet:

– Lastbilar fulla med sjukvårdsmateriel åker i riktning mot Eritrea. Vårdcentralerna vandaliseras och beläggs med landminor så fort de har upprättats av biståndsorganisationerna, säger personen från Läkare utan gränser. Organisationen har till och med börjat ifrågasätta sin egen närvaro i regionen:
– Vi är nästan vid en punkt där man frågar sig om vi inte håller på att stödja de stridande snarare än att hjälpa offren.

Massakern på hundratals civila i staden Aksum i slutet av november har bekräftats av en detaljerad rapport från Amnesty international och Human rights watch.(4) Brittiska BBC har avslöjat krigsövergrepp begångna av den etiopiska armén i Mahbere Dego, söder om Aksum: nedbrända bostadsområden, barn som kallblodigt skjutits till döds, avrättningar vid vägrenarna, präster våldtagna på offentliga platser.

Vad har hänt med Abiy som vann Nobels fredspris 2019 för att ha slutit fred med Eritrea, men som numera är isolerad på världsscenen och alltmer ifrågasatt i hemlandet?I april 2018 valdes denna energiska, 41-åriga parlamentsledamot att leda den styrande koalitionen Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF), som då leddes av TPLF. Därmed efterträdde han premiärminister Hailemariam Desalegn, som hade tvingats avgå efter stora demonstrationer bland oromofolket, och satt med trumf på hand. Med en oromoisk far och en ortodox amharisk mor tillfredsställde han de två stora folkgrupperna och satte punkt för årtionden av tigreansk makthegemoni. Hans teknokratiska sida uppskattades av de internationella ekonomiska institutionerna och han ledde omstöpningen av den militära säkerhetstjänstens cyberprogram. Dessutom bildar han tillsammans med sin fru – som liksom Abiy själv är pingstvän – ett medialt gångbart par som blandar ungdom och tradition.

Under Abiy har Etiopien övergett den statsledda kapitalismen till förmån för ekonomisk liberalisering, vilket var ett villkor för att regeringen skulle kunna omstrukturera sin skyhöga statsskuld på nästan 28 miljarder dollar av en BNP på nästan 96 miljarder. Genom att frige politiska fångar har han fått rykte om sig som en fanbärare för mänskliga rättigheter på kontinenten.

– Vi döpte honom till ”Afrikas Macron”. Han var karismatisk, företagsvänlig, och en potentiell allierad i regionen som i övrigt präglades av Sudans diktator Omar al-Bashir som var en internationell paria, och Afeworki som har gjort Eritrea till Förenade Arabemiratens privata jaktmark, berättar en amerikansk diplomat som tidigare var stationerad i Addis Abeba.

Smekmånaden kulminerade med fredspriset.

Få anade då att den etiopiske premiärministern snart skulle sälla sig till listan över ledare som tilldelats priset för tidigt av den prestigefulla norska stiftelsen. Men när Abiy tog emot det hade hans maktutövning redan utvecklats i riktning mot nepotism och klientelism, medan han skyddade sig bakom president Sahle-Work Zewdes positiva mediala image – en av få kvinnliga statschefer i Afrika, även om hennes befogenheter främst är ceremoniella. Medan regeringar världen över stämde in i hyllningskören höjde några uppmärksamma observatörer redan ett varningens finger.

– Det räckte med att översätta hans tal, i stället för att bara sprida dem han höll på engelska, säger en afrikansk ambassadör ironiskt.

Tre år efter det som medierna döpte till den ”etiopiska våren” har molnen hopat sig på Abiys himmel. Efter att länge ha stötts av USA är Etiopien nu föremål för ekonomiska sanktioner från Washington och Bryssel. För att de ska hävas måste tre villkor uppfyllas: biståndsorganisationerna måste ges fri lejd in i Tigray, de begångna krigsbrotten måste utredas och de eritreanska och amhariska styrkorna måste dras tillbaka. FN:s säkerhetsråd har inte lyckats enas om en resolution i frågan, då Ryssland och Kina betraktar konflikten som en intern angelägenhet.

De stora projekt som sjösatts av Abiys regering för att locka utländska investeringar till ”världens nya verkstad” har lidit av den ekonomiska inbromsningen i kölvattnet av pandemin och av det allt osäkrare ”företagsklimatet” som utrensningarna och de etnisk-regionala spänningarna medfört. Ett tiotal industriparker gynnade av skattelättnader har visserligen byggts utanför storstäderna, men anläggningarna som är tänkta att hysa textil- och läkemedelsfabriker från hela världen är i de flesta fall fortfarande inte försedda med el eller rinnande vatten.

Med tanke på landets geografiska läge och historia ”skulle Etiopien kunna hävda sig som en geopolitisk stormakt. Men nu har de alienerat alla sina tidigare allierade”, som en amerikansk diplomat menar. Samtidigt har Afeworki med stöd av Förenade Arabemiraten öppet deklarerat sina regionala ambitioner. Ett viktigt stöd för den eritreanske diktatorn, som därmed slipper leda in sitt land på demokratiseringens väg för att bryta dess diplomatiska isolering. Etiopien tycks nöja sig med en fred utan politiskt innehåll med grannlandet.

– De har inte ens återinvesterat i hamnen i Assab vid Röda havet, som både Etiopien och Eritrea gjort anspråk på sedan 1998, fastän återöppnandet av havskusten var den viktigaste vinsten i fredsavtalet, säger Marchal förvånat.

Styrkeförhållandena i Tigray gör en militär lösning omöjlig. Men Abiy utesluter trots detta alla förhandlingar med TPLF, som hans regering och parlamentet i stället stämplade som terroristgrupp den 6 maj. Varje långsiktigt hållbar lösning kräver numera även Sudans inblandning. Diplomatiska källor har bekräftat att tigreanska generaler befinner sig i Sudans huvudstad Khartoum. Det förnekas dock av de sudanesiska myndigheterna som är nöjda med att ha ett effektivt påtryckningsmedel mot Abiy i de bilaterala förhandlingarna. Bland stötestenarna mellan länderna finns den omtvistade Fashadatriangeln, men också, i regionen Benishangul-Gumuz, Stora etiopiska renässansdammen – en gigantisk vattendamm som byggs med stöd av den etiopiska regeringen. Sudan och Egypten anklagar sin granne vid Nilens uppflöde för att på egen hand dämma upp och därmed fylla på flodens vattenreservoar.
Tigray skulle kunna utgöra en spelbricka i detta sjudande geopolitiska klimat. Det faktum att Eritrea och Etiopien tycks ha intresse av att bevara sina trupper i denna strategiska region förhöjer risken att konflikten blir utdragen. Och den tigreanska armén har å sin sida anpassat sig till gerillakrigföring.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander