Rasistiska föreställningar om patienter i sjukvården får inte fastna i att bli ett individuellt problem. För att motverka rasismen krävs strukturella lösningar.
I förra veckan kunde man i Aftonbladet (30/8) läsa en intervju med förstföderskan Asha, 23, vars förlossning nästan dödade henne. Ashas preferenser ignorerades, smärtan efter födseln togs inte på allvar, och en barnmorska fällde nedsättande kommentarer om Ashas etnicitet. Asha, som hade drabbats av septisk chock, var nära att dö.
Det är inte en nyhet att vården, precis som samhället i stort, påverkas av rasistiska föreställningar. Vi är många som har lärt oss att hantera det och kompensera för det: vi följer med våra släktingar och vänner till vårdcentraler och sjukhus, vi kräver att de lyssnas på ordentligt. Annars antas de ofta ljuga eller överdriva. Det kan i värsta fall få dödliga konsekvenser – och Asha hade tur som överlevde.
Man kan argumentera för att eventuell felbehandling har med språkförbistring att göra, såklart. Men Asha är född i Sverige. Det är även jag, som, när jag sökte vård för sömnlöshet och stressymptom, fick höra att det förmodligen berodde på mina upplevelser under ”kriget”. Vilket krig det rörde sig om förblev oklart.
2016 gjorde Aftonbladet en undersökning av rasism inom vården, bland annat samlade man in vittnesmål och utredde rasistiska näthatare som arbetade inom vården. En överläkare visade sig ha skrivit på Avpixlat att somalier hade en IQ på 70 – att ”alla subsahariska människor” har en IQ på runt 70 – och menade samtidigt att det inte påverkade hur han behandlade patienterna. Osannolikt, kan man tycka. Men om ”en lätt förståndshandikappad människa” kan ha förtroende för honom som läkare, menade han, kan väl somalierna det.
När det gäller rasism i Sverige är det personliga vittnesmålet upphöjt, inte för att det pekar på rasismen som struktur, utan för att det avleder uppmärksamheten från det
Problemet med att avslöja enskilda rasister, och att som icke-vit dela med sig av egenupplevd rasism inom vården, är att det tenderar att individualisera problemet. Man uppmuntras att ta ställning i enskilda fall – just den läkaren är olämplig, just den incidenten var ”riktig” rasism – och missar därför problemets omfattning. När det gäller rasism i Sverige är det personliga vittnesmålet upphöjt, inte för att det pekar på rasismen som struktur, utan för att det avleder uppmärksamheten från det.
Samtidigt som vården präglas av dessa, och liknande, problem finns det varken tid eller pengar till att göra någonting åt det. Stress, dålig arbetsmiljö, överansträngd personal, och nu senast storvarsel på flera Stockholmssjukhus – det är knappast positiva förutsättningar för ett antidiskrimineringsarbete. Säkra vårdarbetarnas trygghet och löneutveckling, satsa på vården, och lägg därigenom grunden för arbetsplatser där patienter inte hastigt profileras efter etnicitet. Hur ska man annars garantera patienterna en dräglig vård?
