Kultur

Rasismen är det mest skrämmande i nyversionen av Candyman

Regissören, producenten och manusförfattaren Jordan Peele under en pressfotografering i samband med lanseringen av hans film Us 2017. Foto: Vicotira Will/TT

Skräckfilm och gotisk litteratur har länge ansetts spegla samhällets maktstrukturer. På senare år har en ny typ av berättelse börjat skildras och ett motstånd inom filmens ramar tagit form.  Flamman undersöker de senaste tillskotten av antirasistisk skräckfilm.

Kultur

Den vita kvinnan har, i såväl äldre tiders gotiska litteratur som i dagens skräckfilmer, en central position. Inte nödvändigtvis för att hon är särskilt aktiv – även om hon kan vara tacksam att tillämpa feministiska läsningar på – utan snarare på grund av att hennes ”rena” vita kvinnlighet är det som hotas att förgöras av skräckfiktionens olika monster. Ofta är hon oskuld. Ibland är hon mor, och det som står på spel är hennes kärnfamilj. Först på senare år är det inte bara skräckfilmernas Madonnor som klarar sig undan monstren,utan ibland också (den lika vita) ”slampan”.
Men även andra karaktärstyper har genomgått en omdaning i skräckens värld. I analyser av äldre gotisk litteratur talar man ofta om att monstren, som Dracula och Mr Hyde, bär tydliga spår av  tidens rasistiska föreställningar om exotifierade ”Andra”, men i modern skräck har svarta figurer återkommande fått existera som perifera bifigurer som dör först. Först nu, de senaste åren, har  något hänt, bland annat genom Jordan Peeles hyllade skräckfilmer. I synnerhet hans film Get out från 2017, som skildrade den öppna och dolda rasismens fasor genom en svart huvudpersons  ögon.

För något annat som ofta sägs om skräck är att det som skrämmer på ett eller annat sätt kan sägas representera ett brott eller trauma som inte bara figurerna i berättelsen, utan samhället som  kollektiv vill tränga bort, och som just därför hemsöker det med ännu större styrka. Vad är ett större brott och trauma i USA:s historia än slaveriet och rasismen mot svarta?

Det är det motivet Nobelpristagaren Toni Morrison arbetar med i sin roman Beloved från 1987, där ett dödat svart barnåtervänder från sin grav. Och det är i högsta grad temat i skräckfilmen  Candyman som först släpptes 1992 och nu i slutet av augusti gick upp på biograferna i Sverige i en uppmärksammad remake av Nia DaCosta och Jordan Peele.

Båda upplagorna handlar om hur en skändligt mördad svart man söker hämnd från andra sidan graven. Båda skildrar också gentrifieringens konsekvenseroch vad som händer när den akademiska världen respektive konstnärsvärlden ställs inför människorna som lever i Chicagos fattigaste områden.

För att vara en amerikansk skräckfilm  är till och med den äldre filmen ovanligt politisk. Det är tydligt att filmens verkliga offer inte är den vita huvudpersonen Helen, som åker ut till slummen för  att studera myten om Candyman för ett akademiskt arbete, utan den svarta man som mördades på 1800-talet och alla hans ättlingar, som fortfarande lever i djup fattigdom.

Men samtidigt omintetgör 1992 års Candyman delvis sitt eget budskap. För hur mycket Helens position än problematiseras är det ändå genom hennes ögon vi  som tittare får möta de fasor som förkroppsligas av Candyman, av det nedgångna området och dess hotfulla gäng. Genom detta blir det bestående intrycket trots allt att svarta människor representerar fara och våld (även sexuellt) för den vita kvinnan.

Filmen går på så vis i linje med vår tids uppfattning om så kallade utanförskapsområden och alla de fasor dessa sägs härbärgera. Men den för också tankarna till Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta som riktar en skarp kritik mot kolonialism men samtidigt skildrar den svarta kroppen som en symbol för skräck och mörker.

Den nya Candyman uttrycker en tydlig, nästan övertydlig medvetenhet om allt detta och blir på så vis mer en metafilm än en skräckfilm. Här är huvudpersonen inte en vit kvinna utan en svart  man, något som får sägas avviker radikalt från skräckfilmens (och all annan fiktions) klassiska upplägg. Den svarta mannen förvandlas till ett monster, men bara det monster som det rasistiska samhället hela tiden ansett att han är. Det är en deprimerande diagnos på samtiden att den vita överhögheten i dag i stort sett (om än mer förtäckt) har lika svårt att tolerera en svart man som  försöker skapa konst, leva och älska som den hade när den gjorde Daniel Robitaille till Candyman tvåhundra år tidigare.

Och de svarta kvinnorna då? Liksom i de flesta fiktiva skildringar där vita män är hjältar, vita kvinnor symboler för den renhet som hotas av besudling och svarta män hotet, är svarta kvinnor i  skräckfilm tämligen enkelt synliggjorda. Också här har Jordan Peele brutit ny mark med filmen Us, och den nya Candyman gör ett tappert försök att skapa en dynamisk och central kvinnlig svart figur utan att riktigt lyckas.

Den kanske mest talande scenen, som riskerar att gå obemärkt förbi bland de mer blodiga och spektakulära, är när en svart kvinna som Helen pratar med berättar om hur hon hörde en annan  svart kvinna mördas i lägenheten intill. Att hon ringde polisen, men ingen kom.

Det, om något, är skräck.

    Kultur