Det gångna året har återigen präglats av en våg av högerpopulistiska framgångar, samt några hoppingivande ljus i mörkret. Det började med ett oväntat spontant uppror i Iran där människor ur arbetarklassen gick ut på gatorna och protesterade mot höga livsmedelspriser och regeringens politik. Trots att den konservativa delen av det iranska etablissemanget försökte utnyttja och styra protesterna mot den moderate presidenten Hassan Rouhani blev det snabbt tydligt att de riktade sig mot hela det politiska etablissemanget. Slagord om att diktaturen ska falla och att trupperna bör kallas hem från Syrien blev allt vanligare medan såväl polisstationer som moskéer attackerades. Enligt bedömare var protesterna ett av de första tecknen på att en ny politisk kraft, som är varken religiöst fundamentalistisk eller ekonomiskt nyliberal, kan födas i Iran.
Samma månad inledde Turkiet en offensiv mot den kurdisk-kontrollerade provinsen Afrin i norra Syrien. Orsaken var att USA meddelat att de höll på att skapa en ny kurdisk-ledd styrka som skulle leda Syriska Demokratiska Styrkorna (SDF). Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan lovade att ”strypa” den nya styrkan innan den ens fötts genom att upprätta en ”säkerhetszon” längs gränsen. Den så kallade Operation Olivkvist som genomfördes av stridsplan och såväl turkiska soldater som tidigare islamistiska rebeller var över på ett par veckor och gjorde att de USA-stödda kurderna inte kunde etablera kontroll över hela gränsområdet mot Turkiet.
Viktiga händelser ägde rum i både Syrien och Turkiet även senare under våren. I april anföll USA, Storbritannien och Frankrike strategiska mål runt Syriens huvudstad Damaskus efter att ännu en påstådd attack med kemiska vapen hade genomförts mot rebellkontrollerade delar av östra Goutha. Attackerna som än en gång mest spelade en symbolisk roll ska inte ha orsakat någon större materiell skada. De fungerade därför snarare som en påminnelse om hur stark president Bashar al-Assads position har blivit sedan Ryssland intervenerade på hans sida i kriget.
I Turkiet stärkte Erdoğan samtidigt sin makt genom det tidigarelagda presidentvalet i juni. I och med grundlagsändringen som antogs i en folkomröstning förra året har det tidigare ceremoniella presidentämbetet nu blivit den mäktigaste positionen i Turkiets politiska system. Erdoğans seger innebär därför att hans grepp om makten nu är större än någonsin.
Högerpopulistiska tillskott
Erdoğan var dock inte den enda auktoritära ledare som stärkte sin ställning under våren. I Egypten, Ryssland och Ungern segrade Abdel Fattah el-Sisi, Vladimir Putin och Viktor Orbán i valen i sina respektive länder inom loppet av två månader mellan mars och april. I Europa fick den högerpopulistiska internationalen också ytterligare tillskott i och med valet i Italien i mars som ledde till att populistiska Femstjärnerörelsen och högerextrema Lega bildade en koalitionsregering. Det innebar att landet genast hamnade på kollisionskurs med EU då flera ministrar, inklusive den nye finansministern, uttalat sig skeptiskt om eurosamarbetet. När regeringen under hösten lade fram sin budget som riskerade att bryta mot EU:s regler för budgetunderskott hotade EU-kommissionen med att införa sanktioner mot Italien.
Den minister som har stått i rampljuset sedan valet är dock inrikesminister Matteo Salvini från Lega. Sedan regeringsbildningen har han i otaliga medieutspel hetsat mot migranter och andra EU-länder och på egen hand stängt flera italienska hamnar för räddningsfartyg som opererar på Medelhavet. Salvini har trots sin egentligen underordnade roll i regeringen på kort tid uppnått hjältestatus inom den europeiska extremhögern och tillsammans med bland andra Viktor Orbán flyttat fram rörelsens positioner inför nästa års EU-parlamentsval.
Den största högerpopulistiska segern ägde dock rum på en annan kontinent. När Brasiliens tidigare president Lula dömdes till fängelse för korruption av en andra instans i januari såg det redan mörkt ut inför höstens presidentval. Ju närmare valet kom desto mer kaotisk tedde sig också valrörelsen. Hur illa det skulle gå kunde dock få förutse. Under de sista veckorna seglade den dittills i princip okände parlamentsledamoten Jair Bolsonaro upp som favorit inför den första valomgången i oktober. Med ett cv som främst består av hårresande rasistiska, sexistiska och homofobiska uttalanden, löften om att låta polisen döda brottslingar och öppet stöd för Brasiliens militärdiktatur ställde Bolsonaro andra högerpopulistiska politiker i skuggan. När han vann mot vänsterkandidaten Fernando Haddad i den andra omgången innebar det att ännu ett land förlorades till den klimatförnekande och alltmer fascistiskt inspirerade högern.
Vänstergenombrott
Ljusglimtar lyste dock upp himlen även 2018. I Latinamerika där vänsterregering efter vänsterregering har fallit sedan den ekonomiska krisen gick två traditionella högerländer oväntat mot strömmen. I Colombia gick den tidigare gerrillamedlemmen Gustavo Petro som första vänsterkandidat någonsin vidare till den andra presidentvalomgången i juni. Där förlorade han förvisso mot högerns Iván Duque, men för ett land som Colombia går resultatets betydelse inte att ta miste på.
Den stora skrällen ägde dock rum längre norrut. I Mexiko som i över hundra år har regerats av en korrupt höger vann Andrés Manuel López Obrador (AMLO) med hästlängder före etablissemangskandidaterna i presidentvalet i juli. Trots en kraftig mittensväng innebär hans seger ett historiskt genombrott för vänstern som kan visa sig få viktiga konsekvenser med tanke på högerns allt hårdare grepp om kontinenten. AMLO har redan genomfört flera symboliskt viktiga reformer och oavsett hur lite han lyckas åstadkomma kommer hans valvinst att få stor betydelsefull för den växande mexikanska vänstern.
Norr om gränsen valdes en rad representanter för den amerikanska vänstern in i olika församlingar i höstens mellanårsval. Med Alexandra Ocasio-Cortez, Ilhan Omar och Rashida Tlaib kommer Bernie Sanders och den övriga vänstern i kongressen att stärkas vilket blir betydelsefullt för hur det demokratiska partiet utvecklas inför nästa presidentval. Det kommer också få konsekvenser i Mellanöstern med tanke på att flera kandidater har börjat bryta mot det tabu som råder i USA mot att stödja Palestina.
Palestiniernas kamp
Fredagen den 30 mars genomförde tiotusentals palestinier en demonstration vid gränsen mellan Gaza och Israel med krav på att få återvända till de ockuperade territorierna. Eftersom det i år är 50 år sedan Nakba (”katastrofen”), då hundratusentals palestinier massakrerades och tvångsförflyttades av Israel, har demonstrationerna fortsatt varje fredag sedan dess. Till skillnad från tidigare är protesterna inte organiserade av Hamas eller någon annan rörelse utan av det palestinska civilsamhället. Israels svar har varit att med skarp ammunition beskjuta de demonstranter som anses ”hota” säkerhetsstängslet mellan områdena. Hittills har totalt 175 palestinier dödats, inklusive 33 barn, och 9 733 har skadats. De höga antalet döda och skadade och bilderna på obeväpnade ungdomar som skjuts i huvudet har bidragit till att ytterligare solka Israels anseende internationellt. Den dynamiken förstärktes när premiärminister Benjamin Netanyahu i somras drev igenom en ny lag som skriver in det rasistiska apartheid-systemet i landets grundlag. Än så länge kan Israel göra vad de vill med USA:s ovillkorliga stöd. Men på längre sikt kan det stödet komma att vittra bort i takt med att palestiniernas lidande nu erkänns alltmer även i USA.
I Afrika skedde ett historiskt genombrott när den tidigare soldaten Abiy Ahmed Ali valdes till premiärminister i Etiopien i april. Inom loppet av några månader vände han uppochned på landets politiska system genom att avskaffa undantagstillståndet, släppa tusentals politiska fångar, avskaffa fängelsetortyr och inleda fredssamtal med grannlandet Eritrea. En så snabb kursomläggning av ett lands politik är ovanlig och en backlash kan inte uteslutas. Med tanke på vad han hittills har uträttat får Alis seger dock sägas vara historisk.
Även i fjärran östern togs historiska steg mot fred när Nord- och Sydkoreas ledare för första gången sedan Koreakriget möttes vid den demilitariserade zonen. Avtalet om nedrustning som slöts mellan Kim Jong-un och USA:s president Donald Trump ledde till extatiska kommentarer och spekulationer om att Trump skulle få Nobels fredspris. Trots att hotet om ett förestående kärnvapenkrig tycks ha röjts undan är det dock inte mycket som talar för att det går att hoppas på någon långvarig fredsöverenskommelse än. USA har fortsatt att hota Nordkorea om sanktioner och attacker medan uppgifter kommit om att lite eller inget har gjorts för att faktiskt rusta ned kärnvapenarsenalen.
Gula västarnas uppror
En av de mer uppmärksammade händelserna som också riskerar att få långtgående geopolitiska konsekvenser var mordet på den regeringskritiske saudiske journalisten Jamal Kashoggi på det saudiska konsulatet i Istanbul. Händelsen har ställt relationerna mellan USA och Saudiarabien på sin spets då allt tyder på att kronprins Mohammed Bin Salman beställde mordet. Det har ännu inte påverkat det alltmer brutala kriget i Jemen, men den amerikanska kongressens resolution i förra veckan om att stödet till Saudiarabien bör upphöra vittnar om att saker håller på att förändras.
Årets sista månader präglades dock framför allt av de gula västarnas proteströrelse i Frankrike mot president Emmanuel Macrons orättvisa ekonomiska politik. Protesterna som utlöstes av en skattehöjning på diesel utvecklades snabbt till den största proteströrelsen på 50 år och har tvingat regeringen att backa från flera förslag. I skrivande stund tycks rörelsen ha tappat något i kraft, men det är ännu alltför tidigt att säga vad de långtgående konsekvenserna kommer att bli. I alla händelser lär de bli uppenbara under nästa år.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
