Ledare

Regeringen och högern sitter i samma corona-båt

Högern försöker dribbla bort sitt eget ansvar genom att högljutt peka på alla andra. Ebba Busch glömmer berätta att det är hennes egna KD-kollegor som sitter på ansvaret i Stockholm, där smittan tagit flest liv. Foto: Jonathan Näckstrand/TT.

Högerns kritk är bara dimridåer. Vänstern måste fortsätta prata om de verkliga anledningarna till Sveriges höga dödstal: borgerlig politik.

Ledare

Att prata med sina vänner och bekanta, sina släktingar och grannar om coronapandemin visar att man oavsett tidigare politisk färg kan hamna var som helst på den politiska coronaskalan (ett begrepp myntat av Expressens politikreporter Maggie Strömberg). Oron är olika hög och radikaliserar oss i olika riktning beroende på ålder och bakomliggande sjukdomar, i förhållande till vad vi arbetar med och om vi har haft dödsfall i vår närhet.

Oavsett om man är för eller emot Anders Tegnell och den svenska strategin, om man är en killgissare eller en faktagranskande nyhetsjunkie så är det en sak som står klart. Vår beredskap inför denna pandemi var inte tillräckligt god: Många av landets regioner har beslutat om att avveckla beredskapslager av skyddsutrustning. Samordningen mellan regioner, kommuner och staten har nu blivit bättre, men så såg det inte ut när pandemin drog igång. Den nedmontering av välfärden som skett under de senaste årtiondena syns nu i en svältfödd sjukvård och äldreomsorg, i arbetsvillkor som endast tjänar arbetsgivarna och i ett minskat gemensamt ansvarstagande i beredskapsfrågor. Allt detta sammantagit har bidragit till Sveriges tragiskt höga dödstal.

Just beredskapen och resultatet av de politiska beslut som följt under coronapandemin kom att bli temat för den partiledardebatt som sändes i SVT:s Agenda i söndags (7/6).
Man hade kunnat hoppas på en upplysande diskussion om hur vi hamnade här och vad som behöver göras i framtiden. Men nej. Det enda som blev tydligt var att det faktiskt bara finns ett enda seriöst oppositionsparti i Sverige, och det är Vänsterpartiet. Högeroppositionens kritik var indignerad i sitt uttryck men saknade självinsikt och framförallt politiska förslag för framtiden.

Jimmie Åkesson var först ut redan innan debatten var i gång. I en debattartikel i DN (7/6) krävde han Anders Tegnells avgång. Ett krav som naturligtvis kan ställas och som när pandemin avtagit troligen kommer ställas av fler. Men är det egentligen något annat än cynisk opinionsbildning som syftar till att försöka samla de Tegnell-­kritiska bakom egen partiflagg? Nej. För några egna lösningar eller förslag kommer Åkesson inte med.

Men är det egentligen något annat än cynisk opinions­bildning som syftar till att försöka samla de Tegnell-kritiska bakom egen partiflagg? Nej. För några egna lösningar eller förslag kommer Åkesson inte med

Varför agerade regeringen inte tidigare med testerna, skällde Moderaternas Ulf Kristersson. Svaret, som hade varit detsamma om Kristersson hade varit statsminister, är att vården saknar kapacitet för att smittspåra och testa brett när samhällsspridning av viruset råder. Det skulle ta allt för mycket personal och resurser från annan vård. Det är för jävligt, för att testa brett och spåra verkar vara ett effektivt sätt att få stopp på smittspridningen. Kristersson står vid sin pulpet med sin energiskt dömande blick, men några egna förslag för hur det ska gå till i stället har han inte. Hans regering sänkte skatten med hundratals miljarder, hans parti har skurit ner på välfärden sedan 90-talet. Börja där, Ulf.

Näst på tur var Ebba Busch. Med debatt-darr på rösten menade hon att regeringen med ”berått mod” släppt in smittan på landets äldreboenden. Här vill hon ge sken av att valet av strategi gjorts utifrån den socialdemokratiska kyliga sociala ingenjörskonsten – några ägg måste knäckas för att folkflertalet ska ha det så bra som möjligt. Denna beskrivning, som nu också ges ett oproportionerligt stort utrymme på landets kultursidor, är bara en dimridå. Ett sätt att få oss att inte längre prata om ansvaret för nedmonterad beredskap, nedskärningar i välfärden och villkoren för de som arbetar i den.

I diskussionen om äldreboendena finns den största skandalen hittills under pandemin och det är ett tydligt misslyckande för regeringen – men också för många fler. Högern har en poäng när de säger att man inte bara kan hänvisa till regioner och kommuner när smittan börjar härja. Men att ta i med hårdhandskarna mot samma aktörer – det vågar inte regeringen. Redan tidigt under pandemin höjdes röster om att tvångsförvalta vården i regioner där verksamheterna redan gick på knäna och omsorgen i kommuner för att kunna fördela resurser och säkra beredskapen.

I Stockholms stad, där smittan tagit flest liv och där äldreomsorgen tidigt drabbades hårt, är det kristdemokraten Erik Slottner som är äldreborgarråd. Det är där högern inte ha velat ha några trygga anställningsvillkor i hemtjänsten, det är där man aktivt röstat ner förslag om arbetskläder och omklädningsrum för hemtjänstpersonalen och det är där man sekretessbelagt sina beredskapsplaner och vägrar berätta hur arbetet med beredskapslager och skyddsutrustning har sett ut när Ekot frågar.

Hur mycket de än skäller på varandra i partiledardebatterna har alla från S och högerut medverkat till urholkningen av vår beredskap, och alla är nöjda med regeringens otillräckliga anslag till kommunerna och välfärden. Att Åkesson kräver Tegnells avgång, att Kristersson skäller om provtagningen och att Busch går på regeringen för att ha släppt in smittan ”med berått mod” är bara symptom på att de inte har något vettigt att komma med. Inga förslag för att återupprätta och trygga äldreomsorgen eller stärka vår beredskap, inga investeringsprogram för att ta oss ur den ekonomiska krisen.

Vänsterns uppgift är att fortsätta sätta lyset på just det: borgerlig politik har tagit oss hit.

  • Agenda
  • coronakrisen
  • Ebba Busch
  • Jimmie Åkesson
  • Partledardebatt
  • Ulf Kristersson

Ledare