Den 23 januari 2020 var en historisk dag. Efter en tio år lång rättsprocess föll Högsta domstolens dom i det som kallas Girjas-målet, en lång process som gett olika utfall när den passerat tings- och hovrätt. På ena sidan stod Girjas sameby, som stämt staten för att de ansåg att samebyn – och inte Länsstyrelsen och därför staten – ägde rätten att bestämma över och upplåta tillstånd till småviltsjakt och fiske ovan odlingsgränsen inom samebyns område.
Högsta domstolen menade att upplåtelserätten tillföll samebyn, eftersom de genom urminnes hävd – ett juridiskt begrepp som innebär att den som under lång tid brukat marken har rätt till den – har bestämt över jakt och fiskerättigheterna.
– Det visade sig att vi hade rätt och att staten stred mot rättsprincipen. Tio års kamp fick för vår del ett lyckligt slut, sade Matti Blind Berg, ordförande för Girjas sameby, till Flamman i januari.

Det var till mångas stora förvåning som samebyn vann i målet, och plötsligt öppnades möjligheten för fler samebyar att begära upplåtelserätt för sitt område. En av dem är Talma sameby i Norrbotten.
– När Girjas-domen kom var det självklart för oss att försöka få genomslag i hela området, berättar Aslak Allas, Talmas ordförande för Flamman.
Det handlar, enligt honom, om samma problematik som på många andra håll: renarna störs av jakten.
– Småviltsjakten påverkar rätt mycket då folk flygs ut överallt. Men det är en rättighetsfråga också, säger han.
Och just rättigheter är egentligen vad allt handlar om. I och med Girjas-domen förändrades också tolkningen av rennäringslagen, som med undantag för mindre justeringar har haft sin nuvarande utformning sedan 1971. Lagen hade till januari i år tolkats som att staten visst kunde upplåta jakt och fiske åt allmänheten på samernas mark, vilket nu omvärderades. I slutet av juli gick därför regeringen ut med att en utredning av rennäringslagen ska tillsättas.
– Domen är väldigt komplex och griper över väldigt komplicerad materia. Men efter analys kunde vi konstatera att den kommer få konsekvenser för andra samebyar, för samer som inte ingår i samebyar och för medborgare som har intresse för fiske och småviltsjakt, sade landsbygdsminister Jenny Nilsson (S) till TT i juli.

Landsbygdsministern, som har avböjt en intervju med Flamman, sätter i sitt uttalande fingret på en av de främsta stötestenarna bland de svenska samerna. För det var inte alla som jublade när Girjas-domen föll till samebyns fördel.
– Man ska komma ihåg att domen gäller mellan samebyn och staten. Den hanterar inte övriga rättighetsinnehavare. Jag kan visa urminnes hävd i våra marker, men jag är inte del av samebyn, berättar Håkan Jonsson.
Han är partiordförande för Sametingets största parti, Jakt- och fiskesamerna, och driver frågan om lika markrättigheter åt alla samer, oavsett om man tillhör en sameby eller inte.
– Ser man till rennäringslagen står det att alla samer har urminnes hävd, men man måste vara med i en sameby för att få använda sin hävd till land och vatten. Det är en oerhört diskriminerande lagstiftning, fortsätter Håkan Jonsson.

Rennäringslagen har varit under kritik från många håll. Den reglerar hur samebyarna ska styras och fungera, men har kritiserats för att gå statens ärende snarare än samernas. Vidare har den ansetts otillräcklig för att skydda samernas marker från exploatering genom bland annat gruvdrift, vilket FN:s kommitté för rasdiskriminering slog fast 2013 och 2017. Att samerna inte har äganderätt, utan bara bruksrätt, till sina marker är också det en återkommande kritik.
Men det har också länge blåst kring frågan som Håkan Jonsson pekar ut som särskilt aktuell. Sedan de första renbeteslagarna antogs 1886 har de renskötande samernas rätt att bruka marken formulerats i lag, och därmed också skapat en juridisk skillnad mellan den gruppen och de samer som inte äger renar.
– Jag betalar intrångsersättning till samebyn för att få jaga på min släkts urgamla marker. Det är en skymf att behöva betala folk som aldrig satt sin fot på den marken. Jakt- och fiskesamerna som nyttjar marken tar med sig barnen ut och bor i kåtor. Det är också en levande kultur, det är viktigt för ett levande landskap, säger Håkan Jonsson.

Rennäringslagen i dag är ett sofistikerat sätt för staten att göra oss till två grupper som strider mot varandra

Svenska samernas riksförbund, SSR, har riktat liknande kritik mot rennäringslagen, som de hävdar är alltför snäv i sin definition av samisk kultur som endast renskötsel. I en statlig utredning från 2001 konstaterar rennäringspolitiska kommittén att fler näringar än renskötsel är viktiga och att ett större fokus bör läggas på samerna som folk, snarare än renarna som näring. Men ännu har ingenting på området förändrats. Snarare, tycker bland annat Håkan Jonsson, har Girjas-domen fördjupat sprickan mellan de olika grupperna. Nu hoppas han att den kommande utredningen kan vara början till en förändring.
– Det kan inte bli sämre än vad det är i dag för oss. Diskrimineringen av oss samer utanför samebyarna saknar motstycke. Vi är beroende av att länsstyrelsen ger oss upplåtelse, men samebyn har motarbetat oss mer än staten. Verkligheten är så krass, säger han.

Håkan Jonsson skulle vilja se en modell där Sametinget, den statliga myndigheten för samiska frågor och det folkvalda samiska parlamentet, skulle få ansvaret och upplåtelserätten för jakt och fiske på samernas marker. Att rennäringslagen skulle reglera rennäringen, men att samernas rättigheter inte endast var knutna till den, utan kunde ligga under en egen samebalk. På så vis, tror han, skulle den samiska kulturen kunna bevaras, utan att slå split mellan olika grupper.
– Rennäringslagen i dag är ett sofistikerat sätt för staten att göra oss till två grupper som strider mot varandra. Jag hoppas att vi har kommit till en tid där rättigheterna ska ligga hos folket och att utredningen kan leda till att vi blir ett folk, i stället för renskötare och icke-renskötare.

En liknande problemformulering hörs även från det andra lägret i frågan. Per-Olof Nutti är styrelseordförande i Sametinget, har i flera omgångar varit ordförande för Könkämä sameby och har ägnat hela livet åt renskötsel. Även han instämmer i att rennäringslagen bör ses över och anpassas. Men enligt honom är det mycket enkelt: man bör följa Girjas-domen.
– Vi behöver inte fler utredningar eller inblandning av remissinstanser som ska ge sin syn på saken. Jag tycker inte att det är lämpligt. De ska förhålla sig till det domstolsbeslut som tagits. Man kan bara se historiskt hur det blir då. Det har inte skett i Sverige att en minoritet fått igenom ett beslut i ett majoritetssamhälle. Jag tror att det kommer att bli samma sak igen, säger han.
Till skillnad från Håkan Jonsson ser Per-Olof Nutti rennäringen och samebyarna som centrala och vill att bestämmanderätten över land och vatten också ska gå via dem.
– Man kan inte kringgå rennäringen som basnäring. Det är den samiska kulturens vagga. Däremot ser jag en potential i att det ska bli lättare att komma tillbaka till en sameby som man tidigare lämnat, säger han.

Dagens rennäringslag gör det svårt för samer som tillhört en sameby att komma tillbaka. Om man avslutat traditionell renskötsel inom en familj och sålt renmärket, snitten i renarnas öron som är unikt för varje ägare och går i arv i familjer, är det i princip omöjligt att bli medlem i samebyn igen. Men ofta vill de som vill ingå i samebyn igen inte hålla på med renskötsel, berättar Per-Olof Nutti, utan snarare komma tillbaka till sina fäders marker.
– Men det finns en hotbild som är befogad. Rädslan är att de man släpper in i samebyn ska bygga stugor och köra snöskoters och därför störa rennäringen. Men i stället för att stjälpa måste vi hjälpa. Vi måste se både till rättigheter och skyldigheter, säger han.
Trots att han inte förlitar sig på att en bred majoritet i Sveriges riksdag skulle rösta igenom utökade markrättigheter för samerna så tror Per-Olof Nutti ändå att en utredning kan föra med sig förbättringar.
– Det öppnar för vad vi kan förbättra mellan varandra. Hur samernas intressen och rättigheter utanför samebyarna kan stärkas och komma i ljuset. Men det är majoritetssamhällets farhåga. Blir vi eniga så blir vi livsfarliga.

Anja Bergdahl [email protected]