Till sommaren inför SL nya ordningsregler som ska försvåra tiggeri. Detta är helt i linje med förslag som presenteras i en nyutgiven bok av Stanislav Emirov, Varför tigger romer? (Karneval förlag). En bok som Jonathan Lönnqvist lutar sig tungt mot i ledaren ”Tiggarna har ett eget ansvar” (SvD 15/4). Men vem är denne Stanislav Emirov, författare till – om vi får tro förlaget – den första populärvetenskapliga studien om tiggeriet som fenomen? Är han en respektabel debattör eller ”antiziganistisk demagog”?
Först ska det sägas att det finns mycket i Varför tigger romer som tyder på att Emirov har en bred erfarenhet och en behjärtansvärd och humanistiskt driven vilja att förstå tiggeriet. Ändå vill jag lyfta tre skäl till varför det är problematiskt att luta sig mot hans bok.
1) Framställningen bygger till stor del på svepande generaliseringar, ytterst problematiska från ett historiskt perspektiv. Till exempel skriver Emirov att ”romer lever för dagen”, att ”alla tiggare ljuger” och att ”romer tänker nomadiskt”. I kombination med den cyniska ton som används om ”lättlurade” journalister, drivna av ”snällism”, som reproducerar ”romernas snyfthistorier” skriver Emirov in sig i en rasistisk tradition och ett sammanhang som han – om han månade om sin trovärdighet – borde vilja akta sig för att associeras med.
2) Bokens avsändare är konturlös. Läsaren får veta att Stanislav Emirov är kalvinsk präst, nationalekonom och hjälparbetare. Men exakt med vilka erfarenheter och förkunskaper går Emirov och hans, inte specificerade, ”team” in i den här frågan? Vad är det som gör att Emirov kvalificerad att explicit avfärda till exempel regeringens Vitbok och strategidokumentet Romers rätt? Detta är höljt i dunkel.
3) Att det saknas vetenskaplig eller journalistisk metod, samtidigt som Emirov skriver som i rollen av någon som utreder en fråga, gör att boken ger ett opålitligt intryck. Ett exempel: i kapitlet om ”proffstiggaren” Michel får vi först veta att Michel har svårt att uttrycka sig på engelska. Ändå är han i detta kapitels intervjumaterial extremt verbal, elaborerad och teoretisk. Vem det egentligen är som berättar, är bara en av många frågor som väcks.
Varför tigger romer närmar sig helt enkelt det skenakademiska. För samtidigt som texten är genomgående (men godtyckligt) notad och vimlar av utförliga räkneexempel, saknas många nödvändiga hänvisningar. I synnerhet referenser till romsk aktivism eller forskning om sådan lyser med sin frånvaro. I frågor om vad ”romer” vill tillämpar Emirov istället anekdotisk bevisföring av typen ”en icke namngiven rom jag har mött säger”. Att det finns ganska många romer som i svensk offentlighet har sagt annorlunda intresserar honom inte och är heller inte något han tycker är värt att nämna.
Lönnqvist säger att han inte delar Emirovs slutsatser, och tur är väl det, men att överhuvudtaget använda Varför tigger romer – dessutom som enda underlag för sin argumentation – tyder inte på gott omdöme.
