Kultur/Utrikes 01 september, 2022

”Restriktioner för dissidenter gynnar Putins propaganda”

Efter Putins invasion blev ett normalt liv omöjligt för tusentals ryska kulturarbetare. För Flamman berättar en av de som lämnade Ryssland, konstnären Pavel Otdelnov från London, om hur livet rasade samman över en natt. Att stänga gränserna för dissidenter passar perfekt in i Putins propaganda, säger han.

I januari i år är Pavel Otdelnov, i sitt land redan en berömd konstnär, mitt uppe i att förbereda det han tror är en snudd på rutinmässig utställning som ska äga rum på Uppsala konstmuseum. Han ska visa sitt stora projekt Promzona, med film, måleri och skulptur som kan beskrivas som ett naket och brutalt porträtt av staden där han växte upp, i dag ett industriellt ruinlandskap efter en arbetarförläggning med giftig, hälsofarlig och hemligstämplad verksamhet. Men i stället kommer det att bli en vändpunkt i hans och familjens liv.

– Vi kunde aldrig ana att den här utställningen skulle bli dörren till ett nytt liv, säger Pavels fru Vera, som är konsthistoriker. Vi såg visserligen flera oroande tecken på ett hårdnande klimat i Ryssland, kanske främst stängningen av institutionen Memorial.

Memorial låg fram till april i år i Moskva och var en utställningsplats och ett arkiv för samlande av minnen från olika brott mot mänskligheten begångna av Sovjet-apparaten. I samma veva runt resan till Sverige, blev Pavel nominerad till en av Rysslands främsta konstutmärkelser, Kandinsky-priset.

– Mitt tacktal ägnade jag åt att kritisera stängningen av Memorial, minns Pavel. Men mer än så tänkte vi inte på det. Inte att det skulle bli krig, eftersom det gick mot allt sunt förnuft. Ryssland är i dåligt skick och på gränsen till fattigdom. Vi tänkte att Putin gillar att vara provokativ att hans hot bara var tomma ord, ett sätt att förhandla.

Hösten 2021 visade Pavel ett filmverk med kontroversiellt innehåll på Rysslands största biennal som äger rum i Jekaterinburg. En så kallad hemlig stad där en kärnkraftsolycka ägt rum under största hemlighetsmakeri.

– Då räknade jag med att det fanns en risk att jag skulle bli fängslad. Men när inget hände och utställningen genomfördes framgångsrikt så tänkte vi att det var ett gott tecken, att det var lovande för den fria konsten. Kanske var det lite därför ett krig kändes så ologiskt och absurt. Vi hade fel. Jag tror att många tänkte så.

Samtidigt hade de bevittnat hur feministiska konstnärer som Yulia Tsvetkova drabbats hårt. För sina performance med tonåringar och genusrelaterade verk dömdes hon till ett fängelsestraff på tre år. Pavel och andra konstnärer hade gått ihop för en konstauktion där pengarna gick till hennes advokat och andra omkostnader.

– Frispråkiga kvinnor är uppenbarligen minst lika kontroversiella för myndigheterna som misshandeln av arbetare, konstaterar Pavel.

Utställningen i Uppsala öppnade den 14 februari och mottagandet var översvallande. De nya vänner och det nätverk familjen fått skulle visa sig mer värdefulla än de någonsin hade kunnat fantisera ihop.

– När vi kommit hem igen kände vi oss förändrade. Alla vi mötte var så otroligt varma och öppna och där och då bestämde vi oss för att vi också skulle förändra våra liv och bli mer öppna och hjärtliga som människor. Sverige-resan förändrade oss.

Några dagar senare bröt kriget ut. Vera upplevde det som en närmast overklig känsla.

– Allt gick sönder inifrån, alla våra minnen löstes upp i aska. Allt det som varit vårt, våra föräldrars och morföräldrars historia. Det var en hemsk känsla och det gick inte att stoppa eller stänga ute den. Man vill göra något och det kan man inte.
Media pumpade ut nya lagar och restriktioner varje dag. Budskapet var att folk skulle ligga lågt, hålla sig inomhus och inte uttrycka sina åsikter. Under pandemin hade folk inte brytt sig om myndigheternas förmaningar. Det blev som ett subversivt, antiauktoritärt beteende.

– Folk trodde inte på corona och många struntade i att vaccinera sig. Det blev ett sätt att organisera sig mot makten. Vi själva var kluvna, eftersom vi insåg faran med sjukdomen, men samtidigt var vi lite glada över att det verkade som att det gick att gå ihop och protestera sådär, fortsätter Nina. Det konstiga var att just de som trotsat coronarestriktionerna var samma som sedan slöt sig samman runt Putin.
De första dagarna upplevde de som de mest absurda.

– Vi kände ingen rädsla utan tänkte bara på ukrainarna, vi såg de förstörda byggnaderna och oroade oss för människorna och för hela tragedin. Något hemskt höll på att hända.

En surrealistisk stämning började sprida sig i staden. Folk som yttrade protester började fängslas. Men Pavel kunde inte sitta passiv utan gav sig ut på gatorna.

– Det var svårt att vara tyst. Det var första gången jag kände att jag inte kunde stanna inomhus. Så jag tog ställde mig på torget med en stor bit kartong på vilken jag skrivit Eto bezumie – detta är galenskap. Med Z fetstilat som en signal om vad som åsyftades.

Få personer visade Pavel någon uppmärksamhet där han stod med sin kartongbit. Men vid ett tillfälle kom en man fram till honom och avslöjade att också han protesterat en gång i tiden – mot Sovjets invasion av Prag 1968. Då hade en handfull personer visat sin sympati.

– Det var ju betydligt modigare!

Efter ett par veckor började det gå rykten på stan: folk skulle tas till armén. När paret började förstå vidden av situationen kontaktade de en jurist som såg till att Vera hade de handlingar som behövdes för att hon och dottern skulle kunna lämna landet om Pavel skulle fängslas eller skickas till Ukraina som kanonmat. För Vera blev det vändpunkten och väckarklockan.

– Det var då jag blev rädd på riktigt.

Mars kom med ett förunderligt vackert vårväder och upplevelsen av overklighet intensifierades. Känslan var att det inte längre var möjligt att protestera inne i landet, samtidigt som det var smärtsamt att befinna sig i Moskva och inte bjuda motstånd. Folk omkring dem började ta droger för att stå ut. Själva började de bunkra mat och dricksvatten.

– Det svåraste var att majoriteten stödde kriget. De är rädda för polisen och vill inte att något ska störa deras liv. De har byggt upp sin tillvaro, fått barn, och vill inte bry sig om politik. Det var för svårt för folk att ta in att deras eget land har startat ett krig. Många ryssar har vuxit upp med idén om att Ryssland är ett gott land som besegrar de onda. Patriotiska kriget heter det ju men den här gången hade vi själva startat det. Att ta in det som skett var att se något värdefullt lösas upp i intet.

Familjen kunde återanvända sina visum och med en inbjudan från Uppsala konstmuseum kunde de bo där ett tag. Pavel skrattar:

– På sätt och vis var det som att åka hem till sig – min utställning handlade ju om min hemstad!

– Att komma till Sverige var en sådan lättnad. Hemma hade vi bara gråtit hela tiden. Jag har aldrig sett Pavel gråta tidigare, säger Vera.

Ovissa om hur länge kriget skulle pågå blev de kvar i Sverige hela våren och kunde bo i sina nya vänners hem. Någon vecka här, någon där. Eftersom de inte fått några påhälsningar av myndigheterna bestämde de sig för att göra ett besök i Ryssland, för att träffa sina föräldrar. Men oron fanns där, Pavel hade gjort flera öppenhjärtiga intervjuer i större svenska tidningar. Till slut fick de visum i England och bestämde sig för att starta ett nytt liv där. Nu planerar han en utställning som behandlar Rysslands historiska de senaste trettio åren, det vill säga rötterna till det pågående kriget.

– En sådan utställning är förstås omöjlig att visa i Ryssland, konstaterar Vera. Vi leker med elden. Men det är lika omöjligt att inte göra något, att vara tyst.

På senare tid hörs röster både från politiskt håll och från exilintellektuella, som exempelvis Arkadij Babtjenko (DN, 25/8), om att stoppa utfärdandet av visum till dissidenter. Något som skulle drabba många konstnärer och dissidenter hårt, menar Nina och Pavel.

– Jag tror att det är ett emotionellt utspel eftersom det är mot allt sunt förnuft med nya restriktioner för ryssar. Inte stoppar det kriget att stänga gränserna. Det passar snarare Putins propaganda, som går ut på att Europa hatar ryssar. Om Europa slutar utfärda visum inbillar de sig kanske att det ska främja protester från oppositionella, men repressionen är fruktansvärd och inga européer förstår vad det betyder att vara fängslad. Det finns fruktansvärda exempel på konstnärer som råkat mycket illa ut.

Paret Otdelnov försöker prata öppet om vad som händer med sin dotter i de yngre tonåren. Det har varit svårt att få till skolgång i London, vilket har fått Nina att tillfälligt återvända till Ryssland i september.

– Lite orolig är jag. Propagandan finns i skolan och hon kan inte säga emot.

Samtidigt vill jag inte att hon ska bli cynisk.

Vid sitt Moskva-besök i somras hade de slagits av den soliga normaliteten som staden uppvisade. Ingen överdriven patriotism syntes i det offentliga rummet. Pavel bjöds till och med in att medverka i en utställning med den överdrivet talande titeln: ”New beautiful exhibition: Summer”. Han tackade nej.

Samtidigt syns små, subtila protester bland konstnärer:

– Sådana verk uppmärksammas inte i media, men letar du så hittar du. En gång såg vi två tjejer i vita klänningar nedfläckade med röd färg. De fick böter. Alexandra Skochilenko, en annan konstnär, dömdes till åtta års fängelse för att ha klistrat fast prislappsliknande klistermärken med namn på folk som dödats i kriget på matvaror i butiker.

–Man kan inte fängsla alla, men några väljs slumpvis utplockade och straffas, förklarar han. Det är hela idén, att det är oförutsägbart.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Israels paviljong 2024. Foto: Flamman
Israels paviljong på tisdagen den 16 april. Foto: Flamman.

”Inte förrän en överenskommelse om eldupphör och frisläppande av gisslan har uppnåtts”. Med det kravet sade konstnären Ruth Patir, som skulle representera Israel på konstbiennalen i Venedig, in sin medverkan.

De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, ANGA (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 16 april, 2024

Unga klimataktivister demonstrerar framför riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT.

Det finns ett fotografi på mannen med den svarta resväskan som går över den kullerstensgata som breder ut sig mellan Sveriges riksdags huvudbyggnader. Med målet i sikte – Riksdagshusets korridorer – väljer han att kliva rakt över ett gäng ungas banderoll som säger: ”Climate justice = social justice”.

Mannen med resväskan är sverigedemokraten Tobias Andersson, och fotografiet ramar in den konflikt som ungdomar runtom i världen lever i: den mellan förnekelse av klimatkrisens allvar och unga människors framtid.

Aktivisterna på fotografiet ler, men Andersson ser dem inte i ögonen. Trots den självsäkerhet han försöker utstråla känner han sig uppenbarligen obekväm.

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt. Ett exempel är att han 2022 av Dagens ETC avslöjades uppmuntra en trollarmé att ”konfrontera” klimataktivister.

Om Andersson är obekväm med att föra samtal är det inget mot när ungdomar från rörelsen Ta tillbaka framtiden tog sig in på fossilbolaget OKQ8:s kontor under hösten 2023. De följde efter en tankspridd man i kostym genom entrén och stannade till vid ett konferensbord. En av tiotalet välklädda mötesdeltagare runt bordet, i en annars förvånansvärt tom kontorslokal, frågade: ”Hur kom ni in egentligen?” En av de unga gav det uppenbara svaret: ”Genom dörren.”

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt.

Jag själv deltog med nöje vid båda de händelser som beskrivs ovan. Mannen på OKQ8 verkade förvånad över vår praxis att använda dörrar för att ta oss in i byggnader. Inte så märkligt med tanke på att han och kollegorna verkar lika förvirrade vad gäller andra uppenbara orsakssamband – som den mellan utsläpp och klimatkris. Vi hade uppenbarligen valt rätt plats att framföra vårt budskap på, eftersom vi fick prata med de personer som kan göra mest åt klimatkrisen, men samtidigt är mest ointresserade av att ta tag i saken.

Ungdomar däremot är tillräckligt handlingskraftiga för att stå upp för sina egna och andras rättigheter, och dessutom tillräckligt rakryggade för att föra dialog med sina motståndare. Vi berättar vad som är välkänt sedan decennier tillbaka: om orsakssamband mellan fossilutsläpp och uppvärmning som bland andra oljejätten Exxon har hemlighållit sedan 70-talet.

Det är dags för fler att ta efter unga människors förmåga att aktivt skapa möten där sanningen kan läggas fram. Sådana ärliga möten är en viktig del av det förändringsarbete som runt sju av tio svenskar vill se. Det är effektivt att säga ifrån, och att det är obekvämt när det sker är själva beviset – annars hade politikerna inte trampat på våra banderoller.

Utrikes 15 april, 2024

”Risken för storkrig är mindre nu”

Det israeliska luftförsvaret skjuter ned iranska drönare och missiler. Foto: Tomer Neuberg/AP.

Enligt Rouzbeh Parsi, programchef på Utrikespolitiska institutet, har risken för storkrig i Mellanöstern minskat.

I lördags natt skickade Iran nästan 200 drönare och långdistansrobotar mot Israel, varav nästan alla sköts ned av israeliskt och allierat luftvärn. Attacken var en vedergällning för Israels bombning av det iranska konsulatet i Damaskus veckan innan.

Enligt Rouzbeh Parsi (bilden), programchef på Utrikespolitiska institutet, är risken för storkrig dock låg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 15 april, 2024

SAC bildar nytt städsyndikat: ”Fyller ett tomrum”

Solidariska städare samlas för ett grundande möte i SAC:s lokaler i Stockholm. Foto: Anastasiia Omelian.

Efter framgångarna med organisering av byggarbetare tar fackförbundet sikte på städbranschen.

I onsdags samlades uppemot 35 personer från 10 olika länder i fackförbundet SAC:s lokaler, för att formellt grunda den nya fackföreningen Solidariska städare. De flesta av deltagarna var kvinnliga migranter.

– Det är historiskt när nya fackföreningar bildas, och det här är en grupp som är särskilt utsatt, säger SAC-organisatören Pelle Sunvisson till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 15 april, 2024

Krograggandet har blivit en motståndshandling

Foto: Kim D. Johnson/AP.

En ny bok dödförklarar slampan, som kvävts under den framväxande puritanismen. För oss som älskar att ha kul är det fruktansvärt deprimerande. Men det går fortfarande att göra motstånd.

Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.

Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 14 april, 2024

Tyska intellektuella sparkas i det tysta

Den politiska repressionen fungerar likadant i Iran och Tyskland enligt Tirdad Zolghadr. Foto: Privat.

Tirdad Zolghadr fick sluta efter att han stöttat sina studenters Palestinaprotester. Han anser att Tysklands lärosäten och kulturliv genomgår ett stålbad av utrensningar.

Tirdad Zolghadr sitter vid sitt skrivbord i Berlin. Fram till den 31 mars var han professor på konsthögskolan UDK i Berlin. Men efter att han i en dagstidning anklagats för antisemitism fick han veta att hans tid på skolan var över. Och han är inte ensam om att som kulturarbetare ha fått betala ett högt pris för sin öppna position för Palestina eller för att ha stöttat studenters aktioner.

– Ett högprofilerat fall gällde Nicolas Jaar, en amerikansk musiker som anlitats för en ljudworkshop i München. En av hans studenter anklagade honom för att vara Hamas-anhängare på grund av en harmlös post på sociala medier. I hans fall lyckades hans advokat tvinga tidningen Süddeutsche Zeitung att dra tillbaka sin artikel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.