Inrikes

Krönika

Revolt för sjutton

100 år efter att hungriga outbildade arbetare sjöng om att tillsammans stiga mot ljuset, väljer många i väst att trilla ner i mörkret. Men historien är inte slut än.

Inrikes

Ett år av uppror, hungerkravaller, petitioner, demonstrationer, och poliser som från hästryggen svingar sabeln mot de hungriga och hunsade. Årtionden av kapitalismens kriser, orättvisor och dumheter mötte en alltmer självmedveten och organiserad arbetarklass som tänkte egna tankar och ville mänsklig värdighet.
Det räcker att kika på 1917 för att genomskåda fascisternas förljugna historieskrivning. De vill tillbaka till när glada lintottar sprang runt bland röda stugor, i en välkomnande natur, i ett harmoniskt Sverige. Men något sådant land har aldrig existerat.
Vår historia är sprängfull av klasskamp, maktkamp, ödesdigra beslut från kungar och överklass som pantsatte statskassan och skickade unga män ut i krigets vansinne. Det är historien om att kuva drängar och förnedra pigor, en historia om brännvin, svält, missväxt och utvandring.

Det var genom revolution, revolt, reform som miljontals tog klivet från förtryckta, förledda och försupna till medborgare. I såväl Ryssland som Västeuropa etablerades någon slags ny människa. Medvetandeförskjutningen skedde i samspel med samhället, strukturens, ekonomins. Nyttan av rättvisa och gemensamma lösningar blev inte en fråga om åsikt och moral utan självklar empiri. Eller för att tala med Marx, en illustration i hur det materiella varat påverkar medvetandet.
Det tog två generationer innan borgerligheten samlat sig till ordentlig motattack. Det började på ideologins område, men i takt med högerns framgångar har strukturerna, och därmed människorna, förändrats.

I dag är det namn som Schlingmann, Uddén Sonnegård, Pålsson, Ask som slutligen skapat vårt tänkande och beteende.
Mindre social blandning? Skapa friskolor och bostadspolitik så att folk ”väljer” att sortera upp sig. Fogliga arbetare? Använd piska i form av usel a-kassa, försvagad fackförening och slaktad arbetsrätt, men ännu hellre: sätt folk i skuld. Åse hur den överbelånade tar mindre risker och påverkas mer av ränteläget än löneförhandlingarna.
Slå sönder solidariteten mellan medelklass och arbetarklass? Tilldela roller där den ena får vara herre och den andre tjänare. Kalla det avdrag.
Få folk att sluta tänka som medborgare? Bort med demokratiska former från vardagen, erbjud konsumentrollen istället.
Moderaterna är i så mening mer materialister, mer marxister, än dagens socialdemokrati och hela överbyggnadsvänstern. Och nog kan de bocka av sin önskade mentala förskjutning.

Men det är bara ett problem. Den föregivet lyckliga liberalmänniskan var och är ganska olycklig.  Även om man bortser från sådant som personlig varumärkesångest och pillerknaprande tycks de bara existera i högkonjunktur. Rädslorna styr, särskilt när vinden vänder nedåt.
De som lämnades bakom när riskkapital lade ned fabriker och bygder och de som står överbelånade med mardrömmar om fastighetsvärdena, kan nu förenas i sin missunnsamhet.
Ser fiender och konkurrenter i dem som borde vara vänner och allierade. Försvarar det man har, sparkar nedåt. Och återuppväcker gamla kollektiva kategorier. Det passar förstås högern som inte kan lova någonting av rimlig framtid, men föredrar att vi återgår till förmodernt tänkande. Hellre det än att folk ska fundera över vad för system vi egentligen lever i, och få för sig att gemensamt kunna  påverka sin omvärld. Nu har de fått sin president. De tror på löftet om en harmoni som aldrig funnits, men kommer få rövarkapitalism och klyftor utan motstycke.
100 år efter att hungriga outbildade arbetare sjöng om att tillsammans stiga mot ljuset, väljer många i väst att trilla ner i mörkret.
Men i öst kan vi, nu liksom då, skymta ljuset. Strejkerna och protesterna blir alltfler, trotsar förtrycket. En alltmer självmedveten och organiserad kinesisk arbetarklass som tänker egna tankar och vill mänsklig värdighet. Historien är inte slut än.

    Inrikes