Kultur

Revolt, reform eller revoluform?

Kommunister håller möte i Kronobergsparken i Stockholm, 1930. Uppslutningen blev inte den man hade hoppats på.

I en nyutkommen bok tecknar litteraturvetaren Jimmy Vulovic en karta över det politiska landskapet som Sveriges socialister orienterade sig i under mellankrigstiden.

Kultur

Reform eller revolt
Jimmy Vulovic.
Ellerströms, 2013.

Emellanåt påminner käbblet inom arbetarrörelsen om en såpa. En långkörande sådan. Det börjar redan på 1840-talet. Då slog Friedrich Engels handen för pannan över att dåtidens lattevänster, socialisterna, och de mera råbarkade chartisterna inte kunde komma överens. Redan i sin debutbok, Den arbetande klassens läge i England beklagade han sig: arbetarklassens framtid berodde på huruvida dessa rörelser kunde fogas samman. Under de kommande decennierna skulle allting gå åt motsatt håll. Arbetarrörelsen skulle splittras upp i en mängd småfraktioner: marxister, bakuninister, syndikalister, revisionister och så vidare. Man bråkade om metod: skulle man slå sönder maskinerna i fabrikerna eller ha kvar dem i den socialistiska utopin? Och man bråkade om målgrupp: skulle man vända sig enbart till arbetarna eller försöka attrahera medelklassen också?
1919 vidgades dessa sprickor till en avgrund. Mannen som bände upp den var grälmakaren Lenin. Under den tredje internationalen försökte han att vidga konflikten som uppstått mellan mensjeviker och bolsjeviker i Ryssland till ett ”ideologiskt världskrig”. Detta ledde till att en rad vänsterfraktioner bröt sig ut ur sina socialdemokratiska moderpartier i Europa. Som en logisk följd uppstod en passionerad och tillspetsad debatt. Parlamentarism eller gatuaktioner? Bildning eller klasskamp? Nationalism eller internationalism?

I en nyutkommen bok synas den svenska debatten kring dessa frågor. Den heter Reform eller revolt och är skriven av Jimmy Vulovic, litteraturvetare. Fokus ligger på den litterära propagandan i socialdemokratisk, kommunistisk och nazistisk press. Kort och koncist kan man säga att den beskriver ”kampen om arbetarklassen”. I en bildad översikt går Vulovic igenom allt från ABF-diskussioner till socialistiska barntidningar, från sedelärande berättelser om revolutionära tidningsbud till debatten om huruvida Viktor Rydberg förebådade rastanken. Det är mera en idéhistorisk än en litteraturvetenskaplig skrift. Det Vulovic är ute efter är nämligen att gestalta det politiska landskapet dåtidens socialister orienterade sig i.
Som sociologen Göran Ahrne påpekat var mellankrigstiden en tid då klasstrukturen var ganska okomplicerad. Arbetarklassen i Sverige var cirka 52 procent av de förvärvsarbetande och majoriteten jobbade på fabriker. De politiskt bångstyriga tjänstemännen var ytterst få. Att stå vid löpande bandet i en fabrik hade hög status i ett land som nyligen industrialiserats. Arbetarna såg sig själva som ”framtidens klass” – de som skulle ta ansvar för ekonomin. Med ABF-mannen Yngve Hugos ord: ”Alla tecken tyda på att arbetarklassen inom en nära förestående framtid blir den politiskt ledande klassen. Därmed blir den också i viss mån den kulturellt ledande”.
Märkligt nog drar Vulovic inga paralleller till att arbetarlitteraturen fick sitt stora genomslag under mellankrigstiden, med Ivar-Lo Johansson, Moa Martinsson och Jan Fridegård. Några strandhugg där hade kunnat vidga bilden av det kulturella läget.

Det mest intressanta i Vulovic bok är att han visar hur nazisterna drogs med i arbetarretoriken. Under mellankrigstiden fanns det inte mindre än tre (!) nazistiska partier i Sverige. De som blev populärast var de som lade sig längst till vänster. De förespråkade planekonomi, kritiserade Per-Albin Hanson för att vara en ”kapitalets dräng” och skrev svavelosande sånger om ”överklassjuntan”. Dessutom hittade de på ett svar på ”Internationalen” som de kallade ”Arbetar-nationalen”. Men Vulovic poäng är inte, som det sägs idag, att nazister och socialister är av ”samma skrot och korn”, utan snarare att det var en röd tid – en tid då ryska revolutionens vågor slog högt och hotade att översvämma alla europeiska länder.
Det finns ett underliggande antagande i Vulovic bok om att under mellankrigstiden var klassidentifikation och politisk identifikation i princip samma sak. Det viktigaste och längsta kapitlet heter därför ”kampen om socialismen”. Kontentan i det är att socialismen sågs som den politiska mitten. Nazisterna försökte vrida den åt höger, kommunisterna åt vänster. Här någonstans tror jag att man finner kärnan i Vulovic bok. Styrkan i Reform och revolt är att den på ett så skickligt sätt ställer in skärpan i tidsbilden. Det gör den till något av det mest spännande man kan läsa om Sverige under mellankrigstiden.

    Kultur