Någonting har uppenbarligen hänt bakom ryggen på Jonas Sjöstedt och de andra i den etablerade vänstern. Våld som politisk strategi verkade stendött. Det var länge sedan sådana debatter fördes. Men kanske just därför har det under ytan bubblat fram en ganska utbredd förståelse för Revolutionära fronten och för personer som ännu kallar sig för AFA. Bland partilös vänster, bland yngre vänster. Attacken i Kärrtorp blev ett slags genombrott: nu måste väl alla ändå erkänna att det var tur att demonstranterna skyddades av de autonoma?
Just idén om Revolutionära fronten som en slags skyddskår för vänstern var ju Markus Allards personliga tolkning av de autonomas dagordning. En handfull Ung vänster-medlemmar upprepade samma argument i en debattartikel i Nyheter24 igår: det enda som möjliggör att de kan arbeta politiskt är det antifascistiska ”självförsvaret”. Det är förstås nonsens på många sätt, och det doftar en hel del romantik kring den egna betydelsen. De flesta vänsterpartister som hunnit med åtskilligt mer i den antirasistiska kampen står i telefonkatalogen. Inte för att risken att något ska hända är noll, utan för att värdet av att rörelsen agerar öppet och folkligt är viktigare.
Egentligen är det tillräckligt att vara demokrat. Ett land som Sverige 2014 ska med lag byggas. Den som slår och hotar är kriminell, och ska så vara. Men även för den som tar lätt på sådant som att vara kriminell, återstår viktiga strategiska argument. Våldet riskerar att skapa en smalare antirasistisk rörelse: man kanske skrämmer ett par nazister, men till priset av att någon annan inte får se sin granne ta ställning i ett demonstrationståg. Våldet sätter också en negativ bild av vänstern i sin helhet: det går inte att använda våld mot nazister och tro att man inte förlorar stöd i kampen mot vinster i välfärden. Och våldet bidrar till att bekräfta borgerliga kålsuparteorier: vänstern vinner lätt matchen mot regeringen när den vägrar säga att högerextremismen är det största problemet – tills Joel Bjurströmer Almgren fälls för dråpförsök och bekräftar hela Birgitta Ohlssons världsbild. (Och jag behöver knappast säga att den är livsfarlig.)
Problemet med våldet är att det har lockelser på en helt annan nivå än den rationella: det skänker en känsla av att ”göra något”. Och det får man ju om man hoppar över den sega klasskampen och ger sig direkt på symptomen – de autonoma är alltså en slags upp och nedvänd vänster. Också i sin obehagligt hårda syn på de ofta unga pojkar som utgör grupperna av nazister och rasister. Som om det just i det fallet inte fanns några sociala omständigheter, bara ett svart hål av ondska.
Diskussionerna efter attacken i Kärrtorp har från vänsterhåll präglats av irritation över att så många på högerkanten sett det som ”bråk från två håll”. Det är sant att det säger en hel del om högerns oförmåga att sortera ut begreppen. Men den oförmågan är ju också exakt vad den etablerade vänstern sagt kommer uppstå, om vi tar lätt på våldsanvändning. Kålsupardiskussionerna är just det där ”kontraproduktiva” som vi säger att våldet innebär. Men klimatet för interna vänsterstrategiska diskussioner har varit dåligt under våren. Det sägs vara fel att inte ha sammanhållning och allt ljus på nazisterna, ja det är till och med lite borgerligt att nu vilja göra som alla andra och hitta fel hos vänstern också. Det där är både ohederligt – strategidiskussioner handlar inte om att hitta fel, utan om att göra färre så att man blir bättre – och obegripligt. Ska man alltså hellre diskutera vänsterns strategier när de inte behöver vara bra, när allt har lugnat ner sig? Det finns inget krigstillstånd här som gör debatt farlig. Framför allt behöver nog alla vänsterpartister som trodde att de inte skulle behöva dra argumenten mot våld en gång till, faktiskt rulla upp skjortärmarna och göra det.